Blogāre necesse est

Stabby 2 juni 2014Måndagen den 2 juni hade Uppsala författarsällskap, i vilket jag är medlem, vårfest på Stabby prästgård. Här bodde en gång ärkebiskopen Nathan Söderblom, för vilken konstnären och sufin Ivan Aguéli, som i andra sammanhang var antiklerikal, hyste stor respekt. Han skrev uppskattande om utnämningen. Konstvännen Söderblom hjälpte dessutom Aguéli ekonomiskt vid några tillfällen. Ett tackbrev till Söderblom av den 12 april 1911 avslutar Aguéli sålunda: ”Under försäkran om min ständiga tacksamhet tecknar med djupaste vördnad för Edert andliga ämbete o. med den aktningsfullaste sympati för Eder vetenskapliga verksamhet o. Edert ädla o. modiga sociala verkande.”

Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala. Aguéli beundrade det romerska imperiet, särskilt dess religiösa tolerans, men föredrog som så många andra skönandar den ”förföriska” grekiskan framför det hårda latinet, ”ett hjeltarnas och kraftens språk”, för att tala med Tegnér.

I ett långt brev på franska till Richard Bergh den 4 januari 1916, skriver han: ”Jag kan inte ännu grekiska men studerar det, och detta språk har slutligen börjat intressera mig mer än latinet. Grekiskan har något, jag vet inte vad, förföriskt med sig.”

Tre debutanter läste ur sina verk, bland dem latinaren Adam Lundvall, aktuell med diktsamlingen Jag ångrar att jag föddes, som jag har anmält här. Vi satt vid samma bord ett tag. Den något äldre poeten Bo Gustavsson förklarade att han kände sig som en outsider. Hans dikter läses av för få. Jag passade då på att travestera Pompejus kända yttrande med orden Blogāre necesse est, det vill säga ”det är nödvändigt att blogga”, varpå Lundvall fick anledning att knäppa en novis på näsan. Jag hade nämligen uttalat bokstaven c som ett s-ljud, medan det klassiska uttalet är ett k-ljud, nekesse.

”Om man inte bloggar existerar man inte”, fortsatte jag, varpå Gustavsson svarade: ”Och om man inte heller twittrar är man dubbelt icke-existerande”. Hm … enligt matematikens lagar ger en negativ faktor multiplicerad med en annan negativ faktor en positiv produkt. Å andra sidan bör nog inte icke-existens definieras som minus ett utan som noll och nollor går inte att räkna …

Jag funderade vidare över vilka personändelser mitt nyuppfunna verb i presens infinitiv aktivum, blogāre, skulle få och kom fram till att det torde tillhöra den första konjugationen och fick följande: blogo, jag bloggar, blogas, du bloggar, blogat, han/hon/den/det bloggar, blogāmus, vi bloggar, blogātis, ni bloggar och blogant, de bloggar. I imperativ singularis: Bloga!

I latinet är det möjligt att på ett verbs personändelse se vilken grammatisk person som är predikatets subjekt. De allmänna personändelserna i aktivum för presens indikativ är – o (jag), – s (du), – t (han/hon/den/det), – mus (vi), – tis (ni) och – nt (de).

Sammanfattning: Blógo, ergo sum.

Notera att accenten i blógo ligger på den näst sista stavelsen, paenúltima, som det alltid gör i tvåstaviga ord. Den näst sista stavelsen i ett tvåstavigt ord är självklart densamma som den första stavelsen, och även i vårt svenska språk betonar vi första stavelsen i tvåstaviga ord.

PompejusVem var Pompejus? Han var en romersk statsman och fältherre som levde mellan åren 106 och 48 f. Kr., kallad Magnus, den store. Hans karaktär beskrivs sålunda i Nordisk familjebok:

”Pompejus var en man af många goda egenskaper, såsom tapperhet och krigisk duglighet, oegennytta och sedlighet samt outtröttlig verksamhet, men han saknade den andliga öfverlägsenhet, som kräfdes för att vinna och behålla väldet i ett världsrike. Hans naturliga fåfänga fann alltför rik näring i de tidiga och ständiga framgångarna samt förledde honom sålunda att tro sig kallad till högre värf, än han mäktade utföra. Han var ej heller i högre mening politiker. Dock må man ej med Mommsen och andra förringa hans förtjänster på flera områden. Den roll han spelat i Roms historia visar, att han måste ha varit en man af betydenhet och i synnerhet en duglig fältherre, ehuru visserligen ej jämförlig med Caesar.”

Navigāre necesse est, vivĕre non est necesse eller ”att segla är nödvändigt, att leva är icke nödvändigt”. De kärva orden skall ha yttrats av Pompejus år 56 f. Kr. då hans sjömän på grund av en kraftig storm tvekade att lätta ankar.

På bilden skymtar ni mig minglandes med ett champagneglas i handen. Foto: Carina Burman.

Besök Uppsala författarsällskap här

Läs om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s