Castor och Pollux

ALI164865Hela morgonen har jag suttit på Karin Boye-biblioteket och böjt latinska substantiv, femininum och neutrum, i singularis nominativ, singularis genitiv, pluralis nominativ och pluralis genitiv. Än så länge har vi hållit oss till två kasus.

Låt oss titta på uttrycket epistulae Pauli. Det första ordet är ett feminint substantiv, epistula, som betyder brev (epistel). Ändelsen – ae markerar både singularis genitiv och pluralis nominativ. Så ser det ut för både maskulina och feminina substantiv: singularis genitivformen är identisk med pluralis nominativformen. Vi vet att det i detta fall är nominativformen som gäller eftersom vi i uttrycket har Paulus, ett maskulint substantiv i genitivform, Pauli, och det ska vara Paulus’ brev och inte brevets Paulus.

Så har jag också besvarat ännu en realiafråga: vilka var Castor och Pollux? Ett uppslagsverk jag finner charmigt och som jag gärna konsulterar är Nordisk familjebok. När jag slår upp uppslagsordet ”dioskurerna” får jag veta att ordet kommer av grekiskans dio’skouroi, Zeus’ gossar”, och betecknar drottning Leda i Spartas tvillingsöner. Kastor (lat. Castor) var son av Ledas make, kung Tyndaros, medan Polydeukes (lat. Pollux) var son av Zeus.

”De båda hjälteynglingarna utmärkte sig genom manliga idrotter och deltogo i flera af den grekiska hjältesagans bragder, t.ex. den kalydoniska vildsvinsjakten samt argonauttåget, och företogo äfven på egen hand ett tåg till Attika för att befria sin af Theseus bortröfvade syster, Helena.”

”Ursprungligen voro dioskurerna ljusgudomligheter representerande växlingen mellan dag och natt, morgon- och aftonstjärna. De anropades i mångfaldiga lifvets lägen, bl. a. såsom hjälpare i striden, vägledare under sjöfärder och äfven såsom gästvänskapens beskyddare. Af den bildande konsten framställas de såsom sköna, kraftfulla ynglingar, ofta antingen ridande eller till fots tyglande sina hästar. Af sistnämnda slag äro de båda berömda kolossalstatyerna på Monte Cavallo i Rom.”

I Rom byggdes ett Castortempel på Forum Romanum sedan bröderna bragt romarna segern i slaget mellan romare och etrusker vid Regillusjön år 496 f. Kr. Enligt sagan kämpade de på vita hästar i romarnas led och förkunnade sedan den stora segern i Rom. Där vattnade de sina hästar vid Juturnus källa på Forum.

Castor och Pollux får mig som arabofil att tänka på de två bröderna i islamisk, särskilt shiitisk, mytologi: Hassan och Hussein. Dessa personifierar riddaridealen, gosselynnet om man så vill. Araberna kallar detta futuwwa av fata, yngling, perserna javanmardi. Hassan och Hussein är söner till Fatima, en madonnagestalt, i praktiken, om än inte formellt en gudinna, och Imam Ali, en hero av herkuliska mått som i sin roll som krigarfilosof förenar via activa och via contemplativa.

Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala. Om Imam Ali anmärker Aguéli i Il Convito 1905:

Aly ibn Abu Thàlib, il quarto ed ultimo dei califfi teocratici, il genero del Profeta, l’incarnazione e l’ideale della cavalleria araba e la colonna del misticismo islamita.

”Ali ibn Abu Talib, den siste av de fyra teokratiska kaliferna, profetens svärson, han förkroppsligade de arabiska ridderliga idealen och var den islamiska mystikens pelare”.

Som det heter i Viktor Rydbergs dikt ”Dexippos”, en dikt som väl uttrycker den dioskuriska käckheten: ”Zevs, giv släktet gosselynne, hoppfull håg och fantasi!” Jag upplever dock Rydbergs romantisering av kriget, en lek utan lemlästningar och vrålande smärta, som olustig.

Läsesalen på Karin Boye-biblioteket erbjuder en god utsikt för mig som gravdyrkare: Gamla kyrkogården. Romarna kallade de avlidnas andar Di Manes, de gudomliga andarna. Den stående överskriften på de romerska gravstenarna är Di Mánibus, ofta i förkortningen D. M., ”åt de gudomliga andarna”.

Miljoner muslimer vallfärdar varje år till Karabala i Irak i för att dyrka Husseins gyllene grav. Efter sin död har han och alla de som stupade i slaget vid Karbala år 680 e. Kr., som stod mellan Alis anhängare och hans fiender, upphöjts till helgon, liksom alla greker, som stupade vid Maraton och Plataiai, förklarades för heroer; Miltiades och Temistokles blev efter döden föremål för gudomlig dyrkan.

På Allhelgonadagen, min stora högtid, går jag till Gamla kyrkogården för att dyrka ”de gudomliga andarna” Atterbom, Fröding, Geijer m.fl. Dock utan en tiondel av den pietas som både de gamla romarna och vår tids muslimska gravdyrkare uppvisa.

Bild: Skulptur i marmor av Joseph Nollekens (1767).

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s