Vem var Bacchus, Orpheus, Tantalus?

Orpheus och EurydikeDe frågorna är lätta att besvara. Jag betraktar som sagt inte realiafrågor som arbete, utan som ren förströelse. Underhållning om man så vill. Jag har en fin liten bok hemma av Hugo Bergstedt, Huvuddragen av grekernas och romarnas mytologi (1924), som kommer väl till pass. Vem var Bacchus? Bergstedt ger besked. Bacchus eller Backos var romarnas namn på växtlighetsguden Dionysos, som dyrkades av lantbefolkningen i fester, ”och vars förnämsta gåva till människorna är vinet” (s. 30). Nota bene: jag vet självklart vem Bacchus är, men nu hör jag till scholares och en skoluppgift är en skoluppgift och ska utföras på rätt sätt. Jag lägger till att Bacchus är en central gestalt i Bellmans diktning: ”Skål Bacchi män och qvinnor!” (Ep. 52)

Vem var Orpheus? Bergstedt svarar under rubriken ”Jordens och underjordens gudomligheter”, underrubriken ”Trakiska sagor”. ”Man visste där”, skriver han, det vill säga i Trakien, ”ock att förtälja om Orfevs, en son av sånggudinnan Kalliope, vilken av sin moder erhållit sångens gåva i den grad, att han icke blott tjusade allt levande utan med sina toner lockade till sig skogens stenar och träd. Orfevs är alltså en personifikation av sångens makt samt skaldernas stamfader och ideale representant. Sin största sångarbragd utförde han, så han med sin lyras toner bevekte själva dödsrikets härskare att återskänka Eurydike åt livet. Men då Orfevs bröt mot tillsägelsen att under vandringen från underjorden icke vända sig om, måste hans älskade för alltid gå tillbaka till Plutons boning.” (s. 38) Hos Bellman heter det: ”Hör, I Orfei drängar, stämmen edra strängar; knäppen alla till Apollos pris.” (Ep. 14)

Vem var Tantalus? Han var, upplyser Bergstedt, en av de stackare som plågas i dödsriket. ”Vid porten till dödsriket”, berättar han, ”vaktar den trehövdade hunden Kerberos, som villigt låter var och en gå in men icke släpper någon ut. Innanför hava skuggorna sin glädjelösa tillvaro. /…/ Tantalos, som av nyfikenhet drivits att söka genomtränga gudarnas rådslag, straffas med ett evigt otillfredsställt begär: han står i vattnet till hakan men kan dock inte släcka sin törst, ty vattnet viker undan för honom, och så göra ock de frukter som hänga över hans huvud”. (s. 36) Tantalus, kung av Lydien, hade ju som ett led i sin plan dödat sin egen son och satt fram hans kött till måltid åt gudarna. Man talar om att lida ”Tantali kval”. Edith Södergrans korta dikt ”Tantalus, fyll din bägare” i samlingen Framtidens skugga (1920) lyder:

Är detta dikter? Nej, det är trasor, smulor,
vardagens papperslappar.
Tantalus, fyll din bägare.
Omöjlighet, omöjlighet,
döende kastar jag en gång kransen från mina lockar
i din eviga tomhet.

Måhända hade Koranens författare (singularis eller pluralis, förmodligen det senare) ”Tantali kval” i de fördömdas boning i åtanke när han/hon/de skildrade de saligas tillvaro i islams Elysium som dess raka motsats. Här sänker sig trädens grenar ned så att frukterna blir lätta att plocka:

”Vilande på sina troner, känna de där varken sol eller köld; skuggorna sväva över dem, och frukterna sänka sig ned. Där kringbäras kärl av silver och skålar, som bestå av kristall, kristallklara och silvervita, dem de till fullo uppskatta. Där läska de sig ur en bägare, vars blandning kommer från Zanjabil” (Zetterstéen, 76:13-17).

Bild: John Roddam Spencer Stanhope, ”Orpheus and Eurydice on the Banks of the Styx”, (Orfeus och Eurydike vid Styx’ strand), 1878.

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s