Steampunk-Aguéli möter Steampunk Emma Goldman

Aguéli och EmmaPå en steampunkkväll på The English Bookshop i Uppsala (13/3 2014) fick jag veta att det i Förenta staterna fanns en steampunkare som uppträder i rollen som Emma Goldman (1869-1940). Hon heter Miriam Rosenberg Roček och är aktivist och bloggare. Hon har bl. a varit aktiv i Occupy Wall Street-rörelsen. Jag tänkte: Varför inte göra en ”Steampunk-Aguéli”? Vad är steampunk? I korthet innebär det en samling föreställningar om hur 1800-talets människor föreställde sig framtiden, det vill säga ”retrofuturism”. Den kanadensiske litteraturvetaren Mike Perschon, som doktorerade med avhandlingen The Steampunk Aesthetic: Technofantasies in a Neo-Victorian Retrofuture, lägger ytterligare två element till detta: ”teknofantastik” och ”neoviktorianism”.

Miriams utstyrsel var inte så avancerad, egentligen bara en 1800-talsaktig kjol, blues och frisyr. För mig kunde det kanske räcka med en fez för att förvandlas till mitt steampunk-alter-ego. Jag hade två fezer hemma på hatthyllan som jag köpt under ett besök i Konstantinopel (notera att jag skriver Konstantinopel, inte Istanbul). Konsthistorikern Axel Gauffin, författare till den gedigna monografin i två band, Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41), noterar: ”Redan genom sitt yttre, den röda fezen och den vida slängkappan, stack han av mot sin omgivning, ej minst när han valt sin älsklingsställning, sittande på golvet med korslagda ben.”

Steampunk Emma GoldmanEmma Goldman och Ivan Aguéli levde under ungefär samma tid – de är födda samma år! – och båda var utopiska visionärer och anarkister. Aguéli var dock inte anarkist under hela sitt liv – ett tag brann han till exempel för panislamismen. Miriam identifierar sig med sin roll, hon håller med Emma om det mesta – men inte allt. Så är det med mig också. Jag känner att jag har ganska mycket gemensamt med den verklige Ivan Aguéli (1869-1917) – men långt ifrån allt. Jag har sysslat med hans liv och tankar i omring tjugo år och vi har hunnit bråka en hel del. Han tycks ständigt ha vandrat vid min sida som en skugga även om namnet skiftat. Jag är ganska säker på Steampunk-Aguéli och alter egot Herr Omar i min dikt “Herr Omars antikvariat” i grunden är samma karaktär. Den första versionen av den dikten skrev jag 2006, långt innan jag hörde talas om Steampunk Emma Goldman. Båda karaktärerna har svart kostym och röd fez.

Lördag den 28 juni hände det: Steampunk-Aguéli mötte Steampunk Emma Goldman! Det pågår nämligen en steampunkfestival på järnvägsmuseet i Gävle och Miriam var en av hedersgästerna. Jag hade äran att intervjua henne på scen. Vi fick väldigt bra kontakt och samtalen om steampunk, anarkism och utopier fortsatte en lång stund efter att vi lämnat scenen. Vi spekulerade om möjligheterna av att skapa ett helt nytt samhälle på Mars. Tyvärr hade hon inte på sig sin utstyrsel under intervjun. Bilden av oss hade blivit ännu bättre om båda hade iklätt sig sina respektive steampunkroller. Men man kan inte få allt.

Abdul Alhazred 1På nästa bild ser ni Steampunk-Aguéli lägga högra handen på bröstet: de initierades tecken. Steampunk-Aguéli, som är muhammedansk alkemist och ockultist, är nämligen initierad i Abdul Alhazreds Hermetiska Orden (AAHO). Det är också därför jag har på mig en silverring med en röd sten. Den används av medlemmarna i orden för att frammana och behärska djinner. Det är inte alls underligt att Steampunk-Aguéli har den typen av intressen när man betänker att den historiske och verklige Aguéli var swedenborgare, teosof, martinist och sufi och trodde sig stå i kontakt med andar. Abdul Alhazreds Hermetiska Orden, är uppkallad efter “Den galne araben”, som ska ha levat på 700-talet e. Kr., svartkonstboken Necronomicons författare. Orden har som uppgift att förvalta hans hemliga, fasansfulla kunskaper. Det var den amerikanske skräckförfattaren H. P. Lovecraft som först skrev om den galne araben, The Mad Arab. Lovecraft var liksom Aguéli fascinerad av sagosamlingen Tusen och en natt. Som barn kallade han sig till och med muhammedan! I en ny svensk översättning av romanen At The Mountains of Madness (Vid vansinnets berg, sv. övers. Arthur Isfelt, Alastor Press, 2009) hittar vi en kort självbiografisk anteckning.

”Av alla unga hedningar var jag den mest obotfärdige. Söndagsskolan – som jag skickades till när jag var fem – gjorde inget intryck på mig; (även om jag älskade den gamla georgianska behagfullheten hos min mors barndomskyrka, den imponerande First Baptist, rest 1775) och jag chockerade med alla mina hedniska yttranden – kallade mig till en början muhammedan och sedan romersk hedning. I skogarna byggde jag altaren till Pan, Jupiter, Minerva och Apollon, och offrade små föremål i doften av rökelse.”

Ordet ”muhammedan” behöver inte vara nedsättande. Det kan användas för att visa att man inte talar om det historiska, faktiskt existerande islam utan om ”föreställningar om 1800-talets västerländska föreställningar av islam”, det vill säga ”steampunkislam”. Jag har också dammat av begreppet i ett annat sammanhang: för att betona det personliga i en människas trosuppfattning. I intervjuer i media i samband med utgivningen av min diktsamling Tregångare (Ruin förlag 2005) brukade jag på frågor om min muslimska tro smått ironiskt svara att ”jag är muhammedan, inte för att profeten hette så, utan för att jag heter så”. Med det ville jag visa att mitt sätt att vara muslim var högst personligt och inte helt identiskt med någon annans sätt. För att ytterligare tydliggöra den meningen kan jag ibland anpassa stavningen av muhammedan efter mitt personnamn, det vill säga med ”o” i stället för ”u”, och bara ett ”m”: mohamedan.

Ardath BeyMitt eget sätt att vara muslim kallar jag alltså ”mohamedanism”. Jag betraktar inte mig själv som troende, men inte heller som icke-troende. Jag finner det mycket svårt att tro. Jag finner existensen av en personlig gud, såsom den framställs vid en bokstavlig läsning av Koranen och Bibeln, som ytterst osannolik. Man jag förnekar inte att ”något annat” skulle kunna finnas. Min inställning är närmare agnostikerns än ateistens. Därför föredrar jag att kalla mig kättare framför otrogen. Den italienske poeten och filmmakaren Pier Paolo Pasolini, en av mina inspirationskällor (se bloggens underrubrik), talar om att den icke-religiöse poeten ändå kan ha ett ”religiöst” sett att se på världen, varje sak är ett mirakel. Det kan jag känna igen mig i. I Oswald Stacks intervjubok Pasolini on Pasolini (1969) säger Pasolini:

”My religion is of a fairly atypical kind: it doesn’t fit into a pattern. I don’t like Catholicism because I don’t like any institutions. On the other hand I feel it would be rhetorical to declare myself a Christian – although, as Croce said, no Italian can say he is not a Christian, culturally. But this is obvious, and platitudes irritate me. In reality my religion is probably only a form a psychological aberration with a tendancy towards mysticism: there is a very particular psychological factor involved – my way of seeing the world, which is perhaps too respectful, too reverntial, too childlike: I see everything in the world, objects as well as people and nature with a certain veneration, but this is to do with my character, not with my education and upbringing.” (s. 14)

Hur såg Abdul Alhazred ut? Ingen vet säkert. Frågar du mig så tror jag att han påminde ganska mycket om den egyptiske magikern Ardath Bey, spelad av Boris Karloff i filmen The Mummy (1932). Han bär för övrigt fez. Året innan gjorde Karloff Frankensteins monster.

Skymning öfver UpsalaDikten “Herr Omars antikvariat” finns i diktsamlingen Skymning öfver Upsala (2013), som ges ut av Björkmans förlag. Samtliga dikter finns att lyssna till på YouTube här. Bakgrundsmusiken har gjorts av den italienske kompositören Giacinto Scelsi (1905-1988). Hans musik är ganska obskyr, liksom han själv. Scelsi vägrade att låta sig fotograferas. De enda bilder som finns på honom är från ungdomen. Som namnteckning använde han en symbol: en cirkel med en horisontell linje undertill. Den enda gång hans musik har fått en större spridning var när den inkluderades i soundtracket till Martin Scorseses psykothriller Shutter Island (2010). Hans musik är stundtals skrämmande på ett lovecraftianskt sätt, som tanken på det lilla skälvande livet i ett till synes oändligt, svart universum.

Besök Steampunk Emma Goldmans blogg här
Läs mer på festivalens hemsida här
Läs mer om Steampunk-Aguéli här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Lenins mausoleum på Röda torget

Lenins mausoleumDen muslimska världen är full av gravmoskéer, till vilka fromma muslimer vallfärdar för att söka heliga män och kvinnors välsignelse och förbön. Sådana finns i varenda by och stad från Marocko i väster till Indien och Kina i öster. Gravdyrkan har utgjort – och utgör fortfarande – ett centralt inslag i särskilt sufismens och shiismens andliga liv. En shiism utan gravdyrkan är knappast tänkbar. Det som gör shiismens två heligaste städer Karbala och Najaf i Irak heliga är just deras gravar. Men gravdyrkan är långtifrån något unikt för den islamiska traditionen utan påfinns i alla världens religioner och kulturer. Det finns också en helt sekulär gravdyrkan där man vallfärdar till Newtons och Darwins gravar. Så finns det mellanformer – en gravdyrkan som inte är religiös, men inte heller helt sekulär, som Sovjetunionens dyrkan av Lenins grav.

LeninbokenI rysslandkännaren Stefan Lindgrens Leninbiografi (1999) berättar han hur det gick till när Lenins lik balsamerades och placerades i det märkliga mausoleet på Röda torget.

”Anstormningen av människor som ville säga farväl till Lenin var större än man räknat med. Tanken väcktes att i någon form permanenta denna ritual. Professor Abrikosov hade först balsamerat Lenins lik för 6-7 dagar, i tron att det var en tillfällig åtgärd för att bevara kroppen medan den låg på lit de parade. Nu fick han order om att Lenin skulle förevigas. Kroppen fördes till ett laboratorium, inälvorna och kroppsvätskorna avlägsnades och konserverande vätskor tillfördes med hjälp av en invecklad, aldrig offentliggjord process som har bevarat honom som han såg ut i livet till dags dato.

Abrikosov fick trängas med konstnären Lev Efimovitj Kerbel som hämtats i sin säng av NKVD klockan tre på natten för att föras till pelarsalen och börja skulptera Lenin. Två konstnärer gjorde hans dödsmask, tre tecknade av honom och två skulpterade. Hela natten fick den arme Kerbel stå vid kistan och knåda.

Någon västlig idéhistoriker har gissat att idén om mumifiering av Lenin kan ha kommit från öppnandet av Tutankhamons grav några år tidigare.

Den förklaringen är långsökt. Snarare gick den tillbaka på en rysk och ortodox tradition. I ryska kyrkor vårdades alltjämt kvarlevorna av helgonförklarade personer som reliker. I grottklostren i Kiev och Pskov förvaras heliga personers kroppar som reliker. Inne i Kreml ligger tre metropoliter och en patriark i sarkofager som aldrig jordfästs.”

Lenin som buddistisk ikonPå samma sätt som i de sufisk- och shiitiskislamiska och i många andra religiösa traditioner, började förgudligandet av Lenin på allvar efter hans död. Sufierna säger om helgonet, al-wali, att det före döden är som ett svärd dolt i sin skida och efter döden mäktigare, som ett utdraget svärd.

”Lenins figur antog också alltmer religiösa nyanser. Att en stor del av Rådsrysslands illiterata befolkning, i synnerhet de nationella minoriteterna, tolkade Lenins gestalt i religiösa termer var begripligt.

Enligt tadzjikiska och kazakiska legender var Lenin hög som bergen. Orokerna tänkte sig honom som ett väsen med en solstråle i ena handen och en månstråle i den andra; under honom skalv jorden när han gick fram.

För ostjakerna var Lenin en stor säljägare som slog de rika pälshandlarna och gav bytet till de fattiga. För en del buddister var det kommunistiska rike Lenin talade om påfallande likt Schambala.”

Det vore intressant att ta del av en studie över hur den muslimska folkfromheten uppfattade Leningestalten. Kanske påminde den om sufiska helgonlegender och kanske skrev man panegyrik influerad av sufipoesin. Lindgren konstaterar att hyllandet av ledaren alltmer antog ”kännetecken av en pseudoreligiös kult”. Han berättar också något annat kuriöst:

”Under ledning av den tyske neurologen Oskar Vogt bildades också ett institut för att studera Lenins hjärna. Så sent som i början av 70-talet hade institutet ett 70-tal anställda, som skiktat Lenins hjärna på 30 963 mikroskopsglas.”

”Beslutet att bygga ett temporärt gravvalv på Röda torget”, skriver Lindgren, ”fattades redan några dagar efter Lenins död och byggnaden ritades av arkitekten Aleksej Sjtjusev som vunnit berömmelse redan på tsartiden. Den första – ’temporära’ – byggnaden var i trä men ersattes 1930 av en i röd porfyr.”

Den hemliga källanDen här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. En sufi är en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Konsthistorikern Peter Cornell är en av få svenska intellektuella, vid sidan av konsthistorikern Viveca Wessel, som har ansträngt sig för att tränga under ytan i Aguélis tankevärld. Cornells bok Den hemliga källan. Om initiationsmönster i konst, litteratur och politik (1981) inleds med en mycket fin essä Aguélis konst och tänkande. I samma bok påvisar han hur den abstrakta konstens pionjärer Kupka, Kandinsky, Mondrian och Malevtj hade ”sin ideologiska utgångspunkt i en mer eller mindre religiöst färgad esoterisk idealism”. Det utesluter dock inte en politisk dimension.

”Däremot”, fortsätter Cornell, ”kan naturligtvis själva brottet med ett gammalt formspråk uppfattas som en symbol och beredskap för en större samhällelig omvälvning. Så tolkade t ex Malevitj sina suprematistiska bilder som förebud om revolutionen 1917.”

Kasimir Malevitj (1878-1935) hade under de första åren efter oktoberrevolutionen efterträtt grundaren Marc Chagall som ledare för konstskolan i Vitebsk i Vitryssland. Malevitj omformade skolan till ett centrum för sin nya riktning: suprematismen. Eleverna, berättar Cornell, hade en svart kvadrat fastsydd på sina kläder, och, som en identitetshandling, en liten kvadrat inuti en cirkel målad på handflatorna.

”1913 eller – ingen tycks veta säkert – 1915 målade Malevitj sin första abstrakta målning, Svart kvadrat. Han har berättat att han i upphetsningen över detta genombrott varken kunde äta, dricka eller sova under en hel vecka. Det handlade tydligen också för Malevitj om någonting mer än det ’rena måleriets’ problematik: det handlade om uppfinningen av en ny världsåskådning, en revolutionerande kosmisk filosofi, vars språkrör var Malevitjs måleri.”

Malevitj 1933”Malevitj gav sitt nya måleri namnet ’suprematism’. Ingen, inte heller han själv, kan ge en uttömmande förklaring av begreppet som inte bara är en vanlig konstterm utan en hel kosmologi. Malevitj har givit en rad olika definitioner: suprematism är ’färgernas värld’; ’färgernas andliga seger’; ’kraft’; ’den rena känslans överhöghet’. Den sista är den som man brukar hitta i de konstvetenskapliga handböckerna, men lösryckt ur sitt sammanhang skapar den mer förvirring än klarhet, ja det gäller Malevitjs terminologi överhuvudtaget. Suprematismen har alltså ingenting med känsla i någon expressionistisk mening att göra; ’känsla’ står snarare för människans seismografiska förmåga att förnimma universums dynamik och energier. Malevitj säger, ungefär som Kupka, att det är människans uppgift ’att förstå universums krafter och lagar, och inträda i dem’. Och med hjälp av suprematismen uppenbaras att världen är föremålslös.”

”Malevitj gör ihärdiga försök att lansera suprematismen som Oktoberrevolutionens konst, men rent ideologiskt står den naturligtvis i diametral motsättning till den nya sovjetstatens marxistisk-leninistiska filosofi. Den förnekar den materiella verkligheten, avvisar den vetenskapliga färgläran och har i stället sina rötter i den tyska romantikens transcendentala naturfilosofi, i Fichtes och Schellings religiöst färgade idealism. Malevitj kritiserades också mycket hårt av Tatlin och de konstruktivistiska konstnärerna som ju i hög grad var inriktade på den här världens högst materiella nyttoföremål. Det spekulativa stafflimåleriet betraktade de som ’ett sötjolmigt narkostöcken’. Själva gjorde de ett heroiskt försök att bryta med romantikens konstnärsroll och skapa det 20:de århundradets, den kommunistiska framtidens konstnärstyp: konstnärsingenjören. Konstnären skulle inte längre vara bohem, dandy, präst eller outsider. Deras slagord vittnar vältaligt om viljan att bryta ned konstens aura: ’1. Ned med konsten! Leve tekniken! 2. Religionen är lögn! Konsten är lögn!’

Kampen mellan suprematister och konstruktivister är ett typexempel på den motsättning mellan irrationalism och rationalism som hela tiden åtföljer det moderna europeiska avantgardet, en splittring i olika rörelser, inom samma rörelse, eller, inom samma individ.”

Den ryske ockultisten P D Ouspensky hade varit teosof och lärjunge till Gurdijeff. Hans spekulationer om ”den fjärde dimensionen” intresserade Malavitj. Det är ett komplicerat begrepp som Cornell bara snuddar vid. I korthet går det ut på att vår uppfattning av verkligheten är begränsad så länge vi inte tar hänsyn till ytterligare en dimension.

”Utifrån sådana här spekulationer”, förklarar Cornell, ”kom kuben att få rollen av ett slags symbol för en högre dimension, den fjärde dimensionen.” Och nu kommer författaren till det som är verkligt intressant för oss i det här inlägget: Lenins mausoleum.

”Efter Lenins död 1924 uppstod frågan om hur ett värdigt mausoleum skulle gestaltas. Malevitj lade sig i diskussionerna och förvånade omgivningen med att föreslå att mausoleet skulle ges formen av en kub. Och var skulle Lenin ligga? Malevitj pekade: inne i kuben. Faraonerna hade förseglats för evigheten i pyramider; Lenin skulle på samma sätt ingå i odödligheten genom att placeras i symbolen för den yttersta sanningen, den fjärde dimensionen:

Lenin 2’Därför bör Lenins gravkammare bestå av en kub, som en symbol för evigheten, för ’Han’ är också i den som en evighet … symbolen för detta nya paradis, för denna nya evighet är en kub … ett geometriskt paradis.’

Och Malevitj slutar med att föreslå att ’varje leninistisk arbetare måste ha en kub i sitt hem’. Malevitj representerar den yttersta polen av den esoteriska traditionen i 1900-talskonsten, och ironiskt nog, har han sin storhetstid mitt i en revolution som är förutsagd och motiverad i den dialektiska materialismens filosofi.”

Det är alltså inte så långsökt som Lindgren tycks tro att söka en av förebilderna till balsameringen av Lenins lik och konstruktionen av mausoleet i det forna Egypten.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Johannes Edfelt vid Rumis grav

I sufismen, islams mystika tradition, intar gravdyrkan en central plats. Gravdyrkan har i hela islamvärlden blivit ett känntecken för sufismen och överallt där den är utbredd finner man praktfulla gravmoskéer. En sådan gravmoské tillhör den persiske poeten och mystikern Jalal al-din Rumi (1207-1273) i Konya i Turkiet.

Rumi grundade de dansande dervischernas orden. Hit vallfärdar tusentals muslimer för att dyrka den döde. Men även icke-troende som uppskattar skönheten och visdomen i Rumis diktning betygar sin vördnad. Det finns som bekant en helt sekulär form av gravdyrkan. I Johannes Edfelts diktsamling Under Saturnus (1956) hittade jag dikten ”Konya”.

Konya

Med jättelik turban, med svarta flor
är prydd, Djelal-eddin, din sarkofag.
Lamporna glimmar här där dunklet bor,
men ute står safirblå slättens dag.

Dervischers fötter gröpte dessa hål
i grova golv, när i extatisk dans
de blev till ett med jordens föremål,
med öknens rymd, med paradisets glans.

Du, deras schejk, såg skuggan kastas lång
och spetsig, dagen stiga ny och ren.
– Vad dör, vad föds i alltets böljegång?
Evigt är Ett: all växling är ett sken.

Edfelt berör en viktig lära i sufismen, nämligen att den föränderliga världen är ett sken. Det är egentligen bara ett, det gudomliga, som existerar. Denna lära, en radikal monism, formulerades mest utförligt av Ibn Arabis och brukar benämnas ”wahdat al-wujud” eller varats enhet. För konstnären Ivan Aguéli var Ibn Arabi ”en Leonardo i filosofiens form”.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Kommunist och ockultist

Gleb BokiiSedan tonåren har jag varit dragen till studiet av esoterism, ockultism och mystika traditioner. Jag upptäckte tidigt den engelske ockultisten Aleister Crowley hemma hos en äldre vän som studerade egyptologi. En inblick i hur jag uppfattade vår relation kan man få i dikten ”Egyptologen”. Sedan 2007 har jag odlat mitt intresse tillsammans med andra i den icke-konfessionella, akademiska föreningen Luna i Uppsala. Vi arrangerar ett antal föreläsningar per termin på Västgöta nations bibliotek.

Ett område jag finner särskilt fascinerande är mötet mellan esoterism eller ockultism och politisk radikalism. Jag arbetar till exempel med en bok om konstnären Ivan Aguéli (1869-1917) som var swedenborgare, teosof och sufi och samtidigt i perioder politiskt aktiv dels som anarkist och dels som panislamist.

I det här inlägget tänkte jag berätta kort om den ukrainske kommunisten Gleb Ivanovich Bokii (1879-1937) var en ledande medlem i tjekan, Sovjetunionens hemliga polis som grundades av Lenin 1917 och som sedermera skulle bli KGB.

Som ung student deltog Bokii i marxistiska studiecirklar och anslöt sig så småningom till bolsjevikerna under Lenins ledning. Mellan 1921 och 1934 ledde Bokii den så kallade ”specialavdelningen” inom hemliga polisen. Men han var inte bara kommunist och sovjetisk funktionär – han var också rosenkorsare, martinist och tantrist. Tillsammans med dr Alexander Barchenko, frimurare, martinist och lärjunge till Gurdjieff (1886-1949), undersökte de hur fjärrsyn (remote viewing), telekinesi och hypnos skulle kunna hjälpa Sovjetunionens underrättelsearbete.

Nicholas Roerich 1Nyligen läste jag Tobias Churtons gedigna biografi över Aleister Crowley (2011) och hittade följande om Bokii och Barchenko och deras koppling till konstnären Nicholas Roerich:

”Barchenko, ’Bolshevik professor of the occult’, was a Martinist Freemason, one-time student of Gurdjieff and, like many theosophists and synarchists, believed in the Himalayan Shambhala, or Agartha, subterranean home to adepts of a lost civilization. Barchenko believed the enlightened beings were original communists. Communism then was the social manifestation of an esoteric secret.”

”Gleb Ivanovich Bokii cheif of the Special Department (Spetsotdel) of the secret police, the Cheka, liked Barchenko’s ideas. Bokii was himself into Rosicrucianism, Martinism and Tantric sex ritual. Barchenko took charge of facilities at Moscow’s Institute of Experimental Medicine with a brief to see what ESP, remote viewing, telekinesis and hypnosis could offer the intelligence effort.”

Författaren nämner sedan att det enligt vissa bedömare troligen var Bokii och Barchenko som låg bakom konstnären Nicholas Roerichs expedition till Tibet 1924 för att söka efter Shambhala och dess upplysta, ”kommunistiska” mahatmor. ”In Roerich’s mind, the ’enlightenment’ of communism was mystically joined to the eventual spiritual enlightenment of the world”.

I sin Leninbiografi (1999) skriver rysslandskännaren Stefan Lindgren: ”För en del buddister var det kommunistiska rike Lenin talade om påfallande likt Schambala.”

I romanen At the Mountains of Madness (1936) låter H. P. Lovecraft sin berättare William Dyer sju gånger hänvisa till Roerichs målningar av tibetanska berglandskap. Under sin vistelse i New York i maj 1930 hade Lovecraft själv besökt det då nyöppnade Roerichmuseet och blivit djupt imponerad.

”Någonting i landskapet påminde mig om Nicholas Roerichs sällsamma och obehagliga asiatiska målningar, samt de än sällsammare och obehagligare beskrivningarna av Lengs beryktat ondskefulla platå som återfanns i den fruktade Necronomicon av den galne araben Abdul Alhazred”.

Citerat ur den svenska översättningen av Arthur Isfelt (2009).

Skymning öfver UpsalaDikten ”Egyptologen” publicerades första gången i samlingen Skymning öfver Upsala (2013). Den ges ut av Björkmans förlag och finns att få tag på hos de flesta nätbokhandlar. I Uppsala hittar man den på Drottninggatans bokhandel och Röda rummet. Man kan också köpa boken direkt av mig. Då kostar den 150 kr. Jag bjuder på porto. Sätt in beloppet på plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Samtliga dikter i Skymning öfver Upsala finns att lyssna till på YouTube här. Bakgrundsmusiken har gjorts av den italienske kompositören Giacinto Scelsi (1905-1988). Hans musik är ganska obskyr, liksom han själv. Scelsi vägrade att låta sig fotograferas. De enda bilder som finns på honom är från ungdomen. Som namnteckning använde han en symbol: en cirkel med en horisontell linje undertill.  Den enda gång hans musik har fått en större spridning var när den inkluderades i soundtracket till Martin Scorseses psykothriller Shutter Island (2010). Hans musik är stundtals skrämmande på ett lovecraftianskt sätt, som tanken på det lilla skälvande livet i ett till synes oändligt, svart universum.

Varför har jag gammalstavat titeln på min diktsamling? Svaret finns här
Läs mer om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Snart är det steampunkfestival!

Steampunk Emma GoldmanSteampunkfestivalen – som samtidigt är 2014 års Swecon – äger rum mellan den 27 och 29 juni 2014 på Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle. Festivalen startar kl. 17.00 på fredagen och slutar 17.00 på söndagen. Vad är steampunk? I korthet: ”att föreställa sig framtiden som man föreställer sig att 1800-talets människor föreställde sig den”. Lördag den 28 juni kl 12.00 går jag upp på scenen för att intervjua den amerikanska steampunkaren Miriam Rosenberg Rocek, mera känd som ”Steampunk Emma Goldman”. Hon har hittat ett sätt att förena lek och fantasi med politiskt engagemang genom att uppträda som en steampunkversion av anarkisten Emma Goldman (1869 – 1940). Miriam bloggar om Goldman och andra av tidens aktivister här. Inspirerad av Miriam har jag skapat min egen karaktär: Steampunk-Aguéli efter den svenske målaren, mystikern och anarkisten Ivan Aguéli (1869-1917). De föddes samma år! Min roll är lätt att ikläda sig – den består helt enkelt av en röd fez. Konsthistorikern Axel Gauffin, författare till den stora monografin Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41) noterar: ”Redan genom sitt yttre, den röda fezen och den vida slängkappan, stack han av mot sin omgivning, ej minst när han valt sin älsklingsställning, sittande på golvet med korslagda ben.”

Läs mer på festivalens hemsida här
Läs mer om Steampunk-Aguéli här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Och samtidigt i Irak. Wahhabiti antes portas

Vad händer i Irak? Barbarerna ur den så kallade ”Islamiska staten i Irak och Syrien” som drar fram och ödelägger allt i sin väg och står nu utanför Bagdads portar. Som vanligt fokuserar de på att vandalisera islamiska gravar. Samma sorgliga scener av ovärderliga historiska minnesmärken som läggs i ruiner vilka vi bevittnat i Timbuktu och på andra platser upprepas i Irak. I Mosul har man bland annat förstört den arabiska 1100-talsfilosofen Ibn al-Athirs grav och en staty av den abbasidiske poeten Abu Tammam.

Varför? Den islamiska staten eller ISIS är en militant wahhabitisk terrorgrupp. Det har i den islamiska traditionen, sedan mycket lång tid tillbaka, funnits en spänning mellan olika tolkningar. En ikonoklastisk tendens, ganska lik protestantismen, som är noga med att upprätthålla skillnaden mellan Skaparen och det skapade och skyr allting som luktar grav- eller helgonkult, fick sitt starkaste uttryck i wahhabismen, en militant rörelse som uppstod på den arabiska halvön på 1700-talet. Sin största triumf firade wahhabismen när dess krigare erövrade Mecka år 1924. Wahhabismen är idag statsreligion i Saudiarabien och anhängare av andra former av både sunni- och shiaislam är både officiellt och inofficiellt diskriminerade och undertryckta.

Wahhabiterna själva kallar sig salafiter, vilket kan orsaka förvirring. Men det är bara två namn på en och samma sak. Anhängarna kallar rörelsen salafitisk, och anspelar på ”as-salaf” eller ”föregångarna”, det vill säga de tidiga muslimerna som man menar att man efterliknar. Andra muslimer kallar den wahhabitisk för att i stället betona dess beroende av predikanten Muhammed ibn Abd al-Wahhab som levde på 1700-talet.

Det som ger wahhabismen den makt och inflytande den har – jag skulle säga att den är den mest inflytelserika tolkningen av sunniislam i vår tid – är kontrollen över de heliga städerna Mecka och Medina samt oljepengar. Oljan är wahhabismens svarta blod. Det är oljepengarna som har möjliggjort wahhabismens snabba expansion över hela världen som har trängt undan mera toleranta och lokala uttryck för islam. Hade det inte varit för oljan hade wahhabismen förmodligen ännu varit en ganska obskyr sekt begränsad till den arabiska halvön.

Men wahhabismen är långt ifrån en homogen rörelse och lider av många interna motsättningar. Den saudiska, ärftliga monarkin främjar till exempel en monarkistisk wahhabism som skiljer sig från Al-Qaidas och ISIS’ kalifatwahhabism. De olika grupperna delar dock de mest grundläggande lärorna, särskilt synen på ”tawhid” och uppfattningen om helgon- och gravdyrkan som oislamisk och den därmed sammanhängande ”takfir”, exkommunikationen ur den muslimska gemenskapen, av shiamuslimer och traditionella sunnimuslimer. De olika wahhabitiska grupperna utgör helt enkelt en familj vars svartaste får just nu heter ISIS.

Timothy Winter (Abdal-Hakim Murad), en framstående muslimsk akademiker vid Cambridgeuniversitet, konstaterar i en artikel som publicerades strax efter terrordåden i London den 7 juli 2005, att, “… al-Qaida har sina rötter i wahhabismen”. Han skriver att, “strikta wahhabiter betraktar de vanliga sunniternas teologi och fromhet som kufr (otro). Följaktligen har wahhabitiska extremister inte tvekat att döda muslimer, inklusive teologer av hög rang; muslimer har faktiskt alltid varigt al-Qaidas främsta offer”. Det spelar ingen roll hur mycket de saudiska religiösa ledarna försöker förneka det uppenbara. “Det är i den wahhbitiska teologins kontext som Usama bin Ladin och hans beundrare verkar”, skriver Winter.

Föregångaren till ISIS hette bara ”Islamiska staten i Irak”. Den svenske självmordsbombaren Taimour Abdulwahab som sprängde sig själv i Stockholm julen 2010 tillhörde den gruppen. Den nuvarande konflikten mellan Al-Qaida och ISIS eller mellan ISIS och andra liknande rebellgrupper i Syrien och Irak är inte en konflikt mellan ”radikala” och ”moderata” eller mellan wahhabitiska och icke-wahhabitiska grupper – alla delar den wahhabitiska grundsynen – utan framför allt en konflikt om ledarskap. ISIS kräver att alla rättrogna svär trohetsed, ”bai’a”, till deras ledare Abu Bakr al-Baghdadi, som har utnämnt sig själv till kalif i det kommande kalifatet. Det är detta som gör det svårt – för att inte säga omöjligt – för ISIS att samarbeta med andra terrorgrupper i Syrien och Irak.

ISIS hotar att förstöra de heliga gravmoskéerna i Najaf och Karbala i Irak. Det är inget nytt. Redan 1801 invaderade wahhabiterna Karbala och anställde ett blodbad på andra muslimer. De vill helt enkelt göra med Irak, Syrien och alla andra muslimska länder vad de redan gjort på den arabiska halvön – utplåna alla gravar och gravmoskéer och göra dem sterilt rent wahhabitiska.

Kan en muslim vara islamofob? Ja, på ungefär samma sätt som en jude kan vara antisemit. När Rasmus Fleischer skrev om judiska antisemiter citerade han filosofen Theodor W. Adorno som förklarade att ”Antisemitismen är ryktet om judarna”. Den som sprider ryktet kan själv vara jude och behöver inte ens tro på det, menade Fleischer. Den judiske antisemiten betraktar sig som en ”bra jude” som varnar för de ”dåliga judarna” och deras osynliga, hotfulla makt. För dessa ”ryktesspridare” handlar det inte om ett generellt, traditionellt rasistiskt hat mot judar, utan om att vidarebefordra fördomar och konspirationsteorier.

De wahhabitiska islamofoberna ser sig de ”riktiga muslimerna” som varnar för de ”falska muslimernas” onda planer, lögner och sammansvärjningar. Dessa föreställningar kombineras ofta med klassiska antisemitiska föreställningar så att de ”falska muslimerna” står i förbund med ”judarna”, eller att deras former av islam, som olika uttryck för sufism och shiism, har ”hittats på av judarna”. I den wahhabitiska miljön sprider man till exempel något som kallas Qoms vises protokoll, en löjlig pastisch på det antisemitiska falsariet Sions vises protokoll, men denna gång är det shiiterna som i den iranska lärdomsstaden Qom smider ränker för att ta över världen. Shiismen påstås också ha grundats av en jude vid namn Abdallah bin Saba. I den islamiska islamfobin tar man till det judiska som en specialeffekt för att ytterligare demonisera ”de andra muslimerna” och ”avislamisera” dem.

Den wahhabitiska islamofobin angår oss i högsta grad eftersom sprids i moskéer och föreningar i Sverige, förutom att ha en stark närvaro på nätet. Den har blivit en viktig, kanske den viktigaste komponenten, i rekryteringen av krigare till Syrien och Irak. Ryktet om ”den andre muslimen”, den falske och förrädiske, som egentligen är otrogen men förklär sig, och de shiitiska och alawitiska ”avgudadyrkarna”, som hotar den rena och sanna läran. Ryktet om sufierna som de inre fienderna, som underminerar islam i islams namn, och som därför är farligare än de yttre fienderna, de öppet otrogna judarna, vilka drar i trådarna bakom kulisserna. Denna islamofobiska propaganda har haft effekt: en hel hop unga män har rest från Sverige till Syrien för att strida mot ”den andre muslimen”.

Det finns ingenstans – allra minst i västvärlden – där muslimer diskrimineras och förföljs för sin tro på samma systematiska och oförsonliga sätt som i Saudiarabien.

Läs mer om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

”Jag vill vara ett med tidspulsen”. Intervjuad i Tidningen Kulturen

Omar på Uplands nationEn solig dag den 28 april i år träffade jag uppsalastudenten och frilansskribenten Cassandra Andersson, redaktör för Uplands nationsblad, i Uplands nations trädgård. Vi pratade om min senaste diktsamling Skymning öfver Upsala (Björkmans 2013) och om poesi i allmänhet, samt Uppsalas själ förstås. Jag deltar i nationens trevliga bokcirkel – det var så jag kom i kontakt med artikelförfattaren. Intervjun publicerades i Tidningen Kulturen måndag den 16 juni:

Skymning öfver Upsala är en diktsamling skriven av Mohamed Omar. En passionerad poet som använder Uppsala som sin målarduk och gärna väver in sin egen historia i sina litterära verk.

Det är en fin vårdag som har sommarkänslor över sig när jag träffar Mohamad i Svantes trädgård. Han är en 37-årig poet som är född och uppvuxen i Uppsala där han planerar att stanna. Han beskriver sig själv som en person som skiftar mellan eufori och med känslan att världen är en absurd plats.

Jag kallar mig ibland för gravdyrkare. Jag tänker mycket på de döda och det sorgliga och vemodiga med att bli gammal.

– Det var under mellanstadiet som intresset väcktes för det berättande ordet. Medan andra sysslade med musik blev skrivandet Mohameds sätt att uttrycka sig. Redan vid 18 års ålder gav han på egen hand ut sin första diktsamling. Diktsamlingen blev uppmärksammad och publicerad i tidningen Allt om böcker där den sedan också fick sin första recension. Sedan dess har han gett ut fem stycken diktsamlingar där den senaste kom ut hösten 2013 och fick namnet Skymning övfer Upsala.

Mohamed säger skämtsamt att han varit student sedan han var i 13 års ålder. Han har haft en nära kontakt med universitetsvärlden då han har två föräldrar som är akademiker och själv har han arbetat på både Teologen och Carolina Rediviva. Han talar varmt om hur han sedan 90-talet varit ute på nationernas olika pubar och än idag besöker han nationerna för att delta i olika bokklubbar och det var just så han hittade till Uplands nation.

Bokcirkeln läste förra terminen korta noveller och denna termin har man fortsatt på samma tema. Det var en höstkväll i bokcirkeln som författaren Lovecraft var uppe för diskussion. Passande nog hade Mohamed haft ögonen öppna för Lovecraft till en av sina dikter där han lekt med tanken att Lovecraft och Finn Malmgren skulle samspela i en gemensam värld.

– Boksamtalet på Uplands var som den sista pusselbiten jag sökt.

Mohamed berättar att det ibland kan ta flera år att färdigställa en dikt. Men det är ändå en ganska organiserad process där han sorterar upp alla minneslappar och noteringar, antingen i riktiga mappar eller i mappar på datorn. Men som den sanna poet han är har han alltid på sig ett block och en penna som han fyller med alla idéer han får. Bakom hans dikter ligger ett hårt arbete i form av läsning, vilket utgör grunden för hans efterforskning. Han berättar att även om han bara nämner en person en gång i en enda dikt, så vill han kunna så mycket som möjligt om den personen. Vad är historien bakom denna person? Vad gjorde honom till den han är? Vad är hans historia? Detta är ett steg i hans mål att skapa en relation till sina dikter.

Uppsala är poetens målarduk och hans dikter innehåller oftast en del av Uppsala. I sina dikter vill han få fram ett ”dubbelgångsmotiv” där han väver samman sin egen historia med stadens historia. Mycket kommer ur frågan ”Vem är jag?”. Sällan har jag hört någon prata så vackert om sin poesi som Mohamed när han beskriver sin poesi som en kontrapunkt, det vill säga, två melodier som dansar bredvid varandra och skapar något helt unikt.

– I mina dikter söker jag Uppsalas själ. Jag går tillbaka i historien och försöker återskapa ögonblicket.

Skymning öfver Upsala är första diktsamlingen där han känner att han verkligen hittat hem i sitt skrivande. Det var år 2011 som Mohamed introducerades till detta skrivsätt av sin inspirationskälla och tillika mentor Jesper Svenbro. Skrivsättet innebär att författaren är närvarande i dikten och kommenterar de olika händelser som utspelar sig i dikten. Mohamed berättar att han inte har något emot att leva skralt om det innebär att han tillåts skriva sin poesi eftersom det är en av de värdefullaste sakerna i hans liv. Han skulle rekommendera alla som brinner för poesi att satsa på det eftersom det ger en väldigt mycket.

– Om man känner ”Jag är en av dem” så måste man satsa stenhårt för att bevisa att man kan bli en av poeterna.

Text och foto: Cassandra Andersson
Läs intervjun i Tidningen Kulturen här

Skymning öfver UpsalaDiktsamlingen ges ut av Björkmans förlag och finns att få tag på hos de flesta nätbokhandlar. I Uppsala hittar man den på Drottninggatans bokhandel och Röda rummet. Man kan också köpa boken direkt av mig. Då kostar den 150 kr. Jag bjuder på porto. Sätt in beloppet på plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Samtliga dikter i Skymning öfver Upsala finns att lyssna till på YouTube här. Bakgrundsmusiken har gjorts av den italienske kompositören Giacinto Scelsi (1905-1988). Hans musik är ganska obskyr, liksom han själv. Scelsi vägrade att låta sig fotograferas. De enda bilder som finns på honom är från ungdomen. Som namnteckning använde han en symbol: en cirkel med en horisontell linje undertill.  Den enda gång hans musik har fått en större spridning var när den inkluderades i soundtracket till Martin Scorseses psykothriller Shutter Island (2010). Hans musik är stundtals skrämmande på ett lovecraftianskt sätt, som tanken på det lilla skälvande livet i ett till synes oändligt, svart universum.

Varför har jag gammalstavat titeln på min diktsamling? Svaret finns här
Läs mer om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter