Arvid Mörnes sufidikt. Något om Ibn Arabis radikala tolerans

ArvidNågra av mina käraste böcker har jag hittat på Myrorna och andra lumpbodar i Uppsala. Idag hittade jag en fin liten bok i butiken på Kungsängsgatan: den finlandssvenske poeten Arvid Mörnes diktsamling Morgonstjärnan från 1928.

Arvid Mörne, född 6 maj 1876 i Kuopio, död 15 juni 1946, var en finlandssvensk diktare med socialistisk övertygelse. Han skrev en hel del socialistisk färgad kamplyrik.

För mig som arabofil, en vän av det arabiska, med ett livligt intresse för sufismen, islams mystik, var det särskilt roligt att läsa samlingens andra dikt med titeln ”Den sökande”:

Jag är en människa och trår till Allah.
Men ack, jag skymmes för mig själv,
och Allah jag fattar ej fastän han är i allt!

Jag är en själ, som söker Allah, Allah,
men ingen jordisk väg bär spår av Allah
och på min sökan blickar himlen kallt.

Ack, genom sjuttiotusen slöjor Allah
var själ att vandra bjöd på det att Allah
hon må förgäta, förrn hon tar gestalt.

Dikten uppvisar en viss bekantskap med sufismens läror, som läran om ”de sjuttiotusen slöjorna” och läran om att Gud ”är i allt” eller wahdat al-wujud, vars främste företrädare var den andalusiske mystikern Ibn Arabi (1165-1240), en andlig titan som Ivan Aguéli benämnde ”en Leonardo i filosofiens form”.

Ibn Arabis mest berömda rader är en bekännelse till den religiösa toleransen, vilka jag hade som motto i min första diktsamling Orientalisk sejd (1995). Här i svensk översättning av arabisten H. S. Nyberg, professor i semitiska språk i Uppsala, far till Sigrid Kahle:

Det fanns en tid, då jag tog illa vid mig,
om min väns religion icke var min egen.
Men nu har mitt hjärta blivit sådant,
att det upptar varje form:
det är en betesplats för gaseller
och ett kloster för munkar,
ett tempel för avgudabilder
och ett Kaaba för pilgrimer,
lagens tavlor lika väl som koranens heliga bok.
Det är till kärlekens religion jag bekänner mig,
och varthän dess riddjur än vända sig,
så är den min religion och min tro.

H. S. Nybergs översättning av dessa underbara och sublima arabiska verser finns i bilagan till Axel Gauffins Aguélibiografi Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41), i slutet av den andra volymen. Det är en stor sorg att Ibn Arabis filosofi inte har större inflytande i islamvärlden. I en kommentar skriver Nyberg:

”Det är intressant att konstatera, att Ibn al-’Arabi av sin teosofi leddes fram till en tolerant inställning mot andra religioner. De blevo för honom allesammans manifestationer av den ena gudomliga sanningen. Med förvånande radikalism har han givit uttryck åt sin likgiltighet för alla konfessionella skrankor i några mycket ofta citerade verser, som för alla verkliga muslimer innebära höjden av blasfemi.”

Om ändå Ibn Arabis lärjungar kunde ta platsen som de ”verkliga” muslimerna! Nyberg kallar Ibn Arabi ”radikal” i sin tolerans. Jag hoppas innerligt att hans lära förmår radikalisera en och annan ung muslim i en samma riktning.

Läs om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s