”Må världen förgås, jag skall skratta!” Samtal med Mats Tielman-Lindberg

Omar och Mats TielmanSkådespelaren Mats Tielman-Lindberg, uppvuxen i stadsdelen Gottsunda, funderade som ung man på att bli konditor. Vi träffas för en förmiddagsfika på mitt stamhak Ofvandahls torsdagen den 8:e maj. Jag tänker att de två banorna inte behöver utesluta varandra. Erik Ofvandahl, den diktande sockerbagaren, visar att det är möjligt att förena konditorsvärvet med konstutövning, även om hans bakelser blev bättre än hans dikter … Från det sublima till det löjliga är det, för att tala med Napoleon, bara ett tuppfjät.

Mats är ett välkänt ansikte på Uppsalas teaterscen där han gjort flera både allvarliga och komiska roller. Jag är en av hans många fans i staden. År 1991 startade han med vänner den så kallade Författarvandringen, en guidad, dramatiserad rundtur genom Uppsalas akademiska kvarter, som numera blivit något av en institution. ”Det var Anna Araviadis som kom på idén”, berättar Mats. ”Hon hade en väninna som bodde på Övre Slottsgatan 22, samma adress som Strindberg när han var student i Uppsala. De började ta reda på mer om författare som levt i staden och blev sugna på att göra något mer av det, som förenade dessa kunskaper med intresset för teater”.

Vandrarna får möta Gustaf Fröding, August Strindberg, Karin Boye, Albert Engström, Tage Danielsson, Gösta Knutsson, Erik Gustaf Geijer, Bo Bergman, Gunnar Wennerberg, Anna Maria Lenngren, Ulf Peder Olrog och till och med Carl Michael Bellman (som faktiskt gjorde en sejour i Uppsala). ”Det är väldigt få kvinnor?” påpekar jag. Mats instämmer, men menar att det är så det ser ut. De allra flesta bemärkta författare fram till modern tid har varit män. Jag känner väl till problemet. När man sysslar med litteraturhistoria är det lätt att det blir gubbigt. Man får anstränga sig extra för att hitta kvinnor. Jag tipsar om Helena Nyblom, som Mats visst redan är bekant med. Författarinnan som var gift med estetikprofessorn Carl-Rupert Nyblom i Vershuset vid Islandsbron. Hon är begravd på Gamla kyrkogården.

Fore!I vintras gjorde Mats rollen som engelsk gentleman med golf som förströelse i Fore! på Reginateatern, en musikalisk komedi baserad på fyra golfnoveller av P. G. Woodhouse från åren 1921 – 1924. I Uppsala grundades 1984 en klubb med namnet Woodhouses vänner, som numera heter Woodhousesällskapet. Jag nämner att Jan Smedh, ägaren av The English Bookshop, under ett samtal med mig, menade att upsaliensare är särskilt anglofila. ”Ligger det någonting i det?” undrar jag. ”Absolut”, svarar Mats. ”Det finns en särskilt sorts torr humor, smått ironisk, som går hem här i Uppsala. Vår humor är väldigt engelsk. Vi är inte mycket för buskisar och slapstick och den där plumpa humorn utan uppskattar mera av ’finlir’”. Jag inskjuter att bara det faktum att en bokhandel som The English Bookshop kan gå runt i en liten stad som Uppsala torde duga som bevis på vår anglofili. ”Ja”, säger Mats. ”Tänk på hur vi älskar teveserier som Downtown Abbey, engelska deckare och så vidare. För mig har den brittiska humorn betytt oerhört mycket. Monty Python, Black Adder, Jeeves and Wooster”.

I detta känner jag igen mig och är nog typiskt upsaliensisk i min smak. I mina tidiga tonår såg jag Monthy Python and the Holy Grail, Life och Brian och Fawlty Towers om och om och om igen så att jag till sist lärde mig replikerna utantill. Jag frågar om jag är den förste som anmärkt att Mats liknar Hugh Laurie, han som spelar Bertie Wooster. Jag har faktiskt alltid tänkt på Mats som en upsaliensisk Hugh Laurie. ”Nej”, skrattar Mats. ”Du är inte den förste”. ”Var du inspirerad av Hugh när du gjorde golfspelaren i Fore!” ”Inte direkt”, svarar Mats, ”men indirekt genom att han bidragit till bilden av den fånige engelske gentlemannen”.

Något som förknippas med anglofili är afternoon tea och det är allom bekant att upsaliensare dricker stora mängder te, och har gjort det sedan länge. Uppsaladeckaren Mord förgäves från 1956 handlar om hur studenterna Mats och Ingrid löser en mordgåta. Mats är tegalen och vid ett tillfälle säger Ingrid till honom: “Av alla tegalna människor i den här stan är nog du den värsta …” Romanen är för övrigt tydligt influerad av den engelska deckartraditionen och huvudpersonerna refererar till och med till förebilden Dorothy Sayers.

Agueli-självporträttDen här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Aguéli besökte Uppsala våren 1897. Han föredrog Helga Trefaldighet framför Domkyrkan. En ungdomskamrat, kyrkoherde Reinhold Matson, berättar:

”Aguéli sysslade icke med målning i Uppsala. Han resonerade bara om färger och motiv. Domkyrkan fann aldrig nåd för honom. Men Trefaldighetskyrkan tyckte han om.

– Ser du, sade han en dag, vad den där stora domkyrkan ser liten ut, och den lilla bondkyrkan verkar stor. Det är uppkomlingen, som vräker sig mot gammal, verkligt förnäm adel.”

”Vilken av kyrkorna föredrar du?” frågar jag Mats. Han håller med Aguéli. Bondkyrkan har en ålderdomlig charm, menar han. ”Den känns mera medeltida. Jag upplevde detta särskilt starkt när jag var där på en konsert med medeltida musik”. På senare tid har jag själv börjat pröva amatörskådespeleri. Jag gör rollen som en reinkarnation av Ivan Aguéli. Den är inte så krävande. Jag sätter bara på mig en röd fez. I övrigt är jag mig själv.

Det var när Mats började med Författarvandringen som hans intresse för stadens kulturhistoria vaknade på allvar. ”Vilka författare tycker du mest om?” frågar jag. ”Fröding och Strindberg” svarar Mats utan att tveka. ”Fröding för att hans dikter är så vackra. Det är ’gung’ i dom. Strindberg för att han är en sån häftig karaktär. En brinnande människa som gav sig på än det ena än det andra. Han målade, skrev drama, poesi, prosa. Han försökte till och med göra guld!”

Under Strindbergåret 2012 framträdde Mats som Strindberg i en enmansföreställning: ”August – en uppsalastudent”. Jag känner igen något av Aguéli i Strindberg, i den där faustiska viljan att omfatta allt, förstå allt, göra allt. De var renässansmänniskor av stora mått, men Strindberg den mer vidunderlige. De hade också ockultismen gemensamt. Båda reste till Paris där de umgicks i ockultistiska kretsar och båda skrev i Papus’ tidskrift L’Initiation, men de träffades aldrig. Aguéli hade i så fall nämnt det någonstans. Han beundrade Strindberg oerhört och översatte honom till franska.

Erik XIVFör närvarande arbetar Mats med en ny pjäs om Erik XIV och dennes demoniske rådgivare Göran Persson. För uppsalaborna är kungen mest känd för de hemska Sturemorden på slottet. När jag nu ser på Mats upptäcker jag att han liknar kung Erik på pricken, ja han är mera lik Erik än Hugh Laurie!

Även Erik var begiven på ockultism, särskilt astrologi. Han sjukliga lynne med starka inslag av paranoia påminner också om Strindberg under Infernokrisen. Han ska ha läst i stjärnorna, att en ljushårig man skulle störta honom från tronen. Han fruktade, att spådomen skulle slå in på Nils Sture, som hade ljust hår, och yttrade flera gånger: ‘Det vita huvudet bringar mig till slut i olyckan.’”

För övrigt är Strindberg i dramat Gustav Vasa alldeles lysande i sin porträttering av både prins Erik och den lömske och cyniske sofisten Persson. ”Du är ett as, Göran!” utbrister Erik. ”Ja!” säger Göran. ”Finns det intet gott hos dig?” undrar Erik. ”Inte ett spår! För resten: vad är gott!” Göran har genomskådat allt och alla – de teologiska striderna avfärdar han som skoj – och håller inget för heligt. Replikskiftena mellan Erik och Göran är utsökta exempel på Strindbergs svarta humor. Jag föreställer mig att Hugh Laurie som prins Erik och Rowan Atkinson som Göran med Strindberg som manusförfattare hade blivit en hejdlöst rolig scen i den elisabetanska delen av Black Adder. ”Må världen förgås”, säger Göran, ”jag skall skratta!”

Nu fick vi aldrig uppleva någon sådan scen, men vi har något minst lika bra att se fram emot: Mats Tielman-Lindberg som Erik XIV!

Läs om mitt alter ego ”Steampunk-Aguéli” här

Läs om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

En reaktion på ””Må världen förgås, jag skall skratta!” Samtal med Mats Tielman-Lindberg

  1. Pingback: Gustaf Adolfdagen i Uppsala | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s