Sigurd Agrell och Ivan Aguéli. Första maj och Mecka

Sigurd AgrellDen här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Poeten, slavisten och runologen Sigurd Agrell (1881-1937) har mer gemensamt med Aguéli än att bådas efternamn börjar på ag. De träffades faktiskt i Paris! Den uppgiften hittade jag i poeten Karl Asplunds biografi över Yngve Berg: Yngve Berg. Människan och konstnären (1964). Yngve Berg (1887-1963), mest känd för sina rokokoeleganta, luftiga och sensuella Bellmanillustrationer, lärde känna Ivan Aguéli i Paris 1910 och skrev ner några av sina intryck.

“Vid återkomsten till Paris omkring 1 juni [1910] kinesade han i Cederschiölds ateljé i Rue Vercingétorix 6, en stillsam arbetargata i Montparnasse, i ett ateljéhus, som Cederschiöld skildrat livligt i ‘Bland konstnärer och hyggligt folk’. Det var en idyll, avgränsad från gatan av ett plank med en underlig port, ‘som till en indisk pagod’, en trädgård där hundar och andra djur förde en fri och trivsam tillvaro liksom artisterna, vilka höll till i ett ateljéhus ‘som ser ut som en schweizerhydda i två våningar’ och som blev ryktbar för att Gauguin bott där i flera år under den tid han umgicks med Strindberg. Gauguin hade enligt Cederschiöld lämnat efter sig en målning på en dörr, vilken han fick betala till värden för att ha förstört den.

Sommaren tillbragtes med målning och ivrig croquisteckning på Colarossi. Yngve gjorde här en intressant bekantskap, Ivan Aguéli, som Wilhelmson fått syn på då de gick på independentutställningen en dag före Spanienresan, ‘en egendomlig individ, som närmast såg ut som en ryss, med en sliten pälsmössa på huvudet’. I ett brev till föräldrarna skildrar Yngve den då i Sverige nästan okände Aguéli och hans äventyr i Orienten. De blev goda vänner, i Aguélis trädgård målade Yngve ett porträtt av en liten kinesisk anarkist Chang. Aguéli ville att de tre jämte Wilhelmson och en engelsk målare Blake följande år skulle resa till Egypten, Abessinien, Indien, Java, Kina och Japan, vilken resa han garanterade dem skulle kosta 900 francs för ett år. Men den kloke Yngve ansåg sig icke mogen för en sådan resa. Han skulle studera yrket i Paris.

Vid denna tid var åtskilliga unga svenska poeter i Paris, bland dem den originelle charmören Sigurd Agrell med vilken Yngve umgicks och vars av naturen stiliserade poethuvud han tecknade åtskilliga gånger vid absintglaset. Han hade också mycket nöje av att sammanföra Agrell med Aguéli och höra deras ‘dispyter och resonemanger i evighet om filologi och orientalisk mystik’.” (s. 39-41)

Vad hade jag inte gett för att höra deras samtal! Agrell är mest ryktbar som lundaprofil, omsurrad av lustiga anekdoter, men han var också en uppsalaprofil. Ivan Aguélis gamla skolkamrat i Västerås, som sedan blev konstprofessor i Uppsala, August Hahr, berättar i sin memoarbok Från Dragabrunn till Arkadien (1946) om Estetiska föreningens historia, och säger även något om Agrell:

“Åtminstone en skald erinrar jag mig mycket livligt – Sigurd Agrell, senare professor i slaviska språk I Lund, d. 1937. I sina yngre år hade han ett litet, spetsigt fågelansikte med mycket liten haka. Detta doldes dock snart av ett nästan svart helskägg, vartill kom ett böljande rikligt skaldehår. De livliga bruna ögonen skyddades av ett par glasögon av gammal modell. Redan under dessa år gav han ut en följd av diktböcker, ‘Solitude’, ‘Tusen och en sonetter’, ‘Purpurhjärtat’, ‘Antika kaméer’, präglade av en utomordentlig klar och genomskinlig form. Det formella utgjorde deras styrka. De var mästerligt utarbetade ordsmycken. Med det av en djupare känsla fattade upplevda var det kanske klenare beställt. Man skulle väntat, att av en så pass stor humorist som Agrell i levande livet var, även något i den vägen kommit med i samlingarna, men därav märktes ingenting. Hans känsliga språksinne och stora intelligens gjorde honom däremot synnerligen skickad för det studium han valt, de slaviska språken.”

“I den nybildade föreningen blev Agrell betrodd med att vara bibliotekarie för dess skönlitterära lånebibliotek. Säkerligen uppträdde han även vid något tillfälle i sin egenskap av skald.” (s. 97-99)

Filemon Syklon 2August Hahr nämner något om Agrells “spetsiga fågelansikte”, “svarta helskägg” och “glasögon av gammal modell”. Jag visade hans porträtt för min son och frågade om han tyckte att det liknade någon. “Men det är ju den där professorn i Faraos cigarrer!” ropade pojken utan att tveka. Filemon Syklon (i belgiska originalet Philémon Siclone), är en egyptolog med svart skägg, glasögon, cylinderhatt och bonjour. Syklon är besatt av att finna farao Kih-Oskhs grav på samma sätt som Agrell var besatt av att lösa runornas gåta. Professor Syklon förgiftas och förlorar förståndet och Hergés teckningar av honom i det tillståndet fungerar ganska väl som illustration till Sigfrid Siwertz beskrivning av Agrell i Paris där han ”flaxade omkring som en skäggig Ariel”. I äventyret prövar Tintin opium, den drog Aguéli hade gjort till sin och döpt till ”glömskans drottning”. I ett brev från Egypten skriver han: ”Lyckligtvis är det opium man får här förträffligt, och det är lätt att förskaffa sig det. Det är ‘glömskans drottning’ som har räddat mig, hon som har förstört så många andra”.

I vindsvåningen på Övre Slottsgatan 13 levde en gång en jurist som trivdes storartat i Uppsala och har fyllt åtskilliga hyllmeter på Carolina med den s k Lekanderska samlingen: detaljerade memoarer från ett långt liv, fotografier, teckningar, målningar och allsköns dokument från olika håll men mest från den unge juristen och konstnären Axel Lekanders egen stormiga uppsalatid. Det sägs att det var som gäst hos Lekander som Sigurd Agrell en decembermorgon avslutade en bacchanalisk natt genom att sticka ut näsan genom fönstret och kväda sonetten “Morgonfest”:

Se, frostkall röd står himlen bortom taken
och slut är natten, slutad bacchanalen –
hur sällsamt blå bli skuggorna i salen,
hur gula ljusen fladdra djupt i staken!

Vid trötta stämmors sorl du trött hölls vaken.
Nu är allt tyst. Du väntar blott finalen.
Ditt glas är spräckt och tomma ostronskalen,
stig upp, min vän, och lossa fönsterhaken!

O morgondager, kalla blåa ljus,
fall stolt och liknöjd i din klara glans
på torg och gränder, hem och jungfruhus,
kyss skökans kind och barnets ögonfrans,
palatsets vita sten och gatans grus –
och fyll mitt sinne med ditt svala rus!

Sigurd Agrell i UppsalaEn uppsalasonett av Sigurd Agrell! Han är avbildad i den situationen av Gusten Widerbäck. Teckningen finns i ”Med pensel och penna” från 1904. Agrell och Aguéli kan dock inte ha träffats i Uppsala eftersom han skrevs in 1898 och Aguéli var här våren 1897.

Som poet sällade sig Agrell till den dekadenta och symbolistiska traditionen och betraktade sig som en arvtagare till Baudelaire. I diktsamlingen Arabesker finns dikten ”Eva”, i vilken han i erotiska ordalag beskriver Evas möte med ormen. Dikten bygger på en kultmålning i samtiden, Franz von Stucks ”Synden”, som föreställer en naken kvinnokropp omslingrad av en orm. Liksom Aguéli drogs även Agrell till islamiska traditionens inre, ockulta och opiumdoftande sidor. ”Det där märkvärdiga opium”, skriver Aguéli, ”med mosquéer o. gamla arabiska handskrifter”. I Agrells diktsamling Den dolda örtagården förekommer den arabiske magikern och astrologen Nureddin, som ensam i sin kammare arbetar med sina papyrusrullar och grubblar över tidens gåta och allt sinnligts förgängelse. Apropå Baudelaire; i ett brev till sin beskyddarinna Mme Huot skriver Aguéli: ”Jag avgudar Baudelaire …”, och vidare: ”Jag placerar ’Le voyage’ bland de heliga skrifterna”.

Sigurd Agrell hade en elev och medarbetare vid namn Hannes Sköld (1886-1930). Han var språkforskare, poet och socialist – han var med och startade Clarté. Sköld skrev den populära arbetarsången ”Första maj”, vars första strof lyder:

Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

Hannes SköldSången publicerades första gången i “Sånger om striden och om kärleken” 1911. Sköld och Aguéli kände varandra och vid Aguélis död författade han en dödsruna. De torde ha blivit bekanta under perioden juli 1911 till juni 1912 när Aguéli var hemma i Sverige. Gauffin säger i sin monografi över Aguéli, Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41), att ”till hans vänner från denna tid hörde Hannes Sköld”. När Aguéli åkte tillbaka till Paris har deras samvaro fortsatt. Aguéli skriver i ett brev att ”socialistynglingen Sköld” är en av få svenskar han ser i Paris. I sin dödsruna berättar Sköld om Aguélis insikt i ”den muhammedanska esoteriska läran”:

”Jag minns, hur han här i Stockholm strax i början av vår bekantskap för mig uttydde den esoteriska muhammedanska lära, som bekändes av den sekt han tillhörde och som han även utvecklat i ett par fasligt invecklade och lärda uppsatser i en fransk tidskrift, varmed han begåvade dem som funnit nåd för hans ögon.”

Aguéli kände även till det esoteriska Paris, vilket Sköld fick erfara när han hade lyckan att ha den frankofile konstnären som ciceron:

”Det har kanske aldrig funnits en svensk som så väl känt Paris i alla dess skrymslen och vrår. Och den som i likhet med mig kunde åtnjuta den oskattbara förmånen att införas i världsstaden av Aguéli, han vet vilken oöverträfflig vägvisare denne var. Det var alltid något av en upptäcktsresa, när han förde en omkring. Ty han kände det osynliga Paris, som utlänningar oftast inte få se, vare sig de äro där blott för dagen eller bott där i åratal.

Hur många gamla gömda antikvariat förde han mig inte till! Och hur överraskad jag blev, när han en dag förde mig till ett gammalt valv strax i närheten av Place Saint Mich’, knappt tio steg från den modärna trafiken, där värden ännu i dag som på Villons tid tappade den utsöktaste normandiska cider direkt ur tunnan.”

En mer sensationell uppgift är att Sköld hävdar att Aguéli ville ”låta påskina att han varit med om det för en europé sällsynta nöjet att kyssa den heliga stenen i Kaaba”. Hade Aguéli verkligen besökt den heliga staden Mecka? Det är inte omöjligt. Jag har dock inte stött på uppgiften någon annanstans. Dödsrunan är medtagen i Aguélimuseets årsskrift av 2010, s. 36-40.

Läs om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s