Gunillaklockan. Valborgsafton 2014

Gunillaklockan 2014 2”The same procedure as last year, Miss Sophie?” frågar betjänten grevinnan och får till svar: ”The same procedure as every year, James!” En i Uppsala ständigt återkommande ritual sedan 1820-talet är samlingen vid Gunillaklockan klockan nio på valborgsmässoafton, där Allmänna Sången sjunger vårsånger och Curator Curatorum talar. Gårdagens regn och snö blev en prövning som bevisade ritualens makt. Jag fick ta på mig den nyss avhängda vinterrocken, halsduk och mössa. Sången inleddes med den luftigt rokokoaktiga ”Vårsång”, komponerad av Sångarprinsen. För mig har de klassiska vårsångerna ett sentimentalt snarare än litterärt värde. Syftet kan en gång ha varit allvarligt, men jag och förmodligen många andra moderna svenskar, kan nog inte låta bli att dra på smilbanden. Det blir småtöntigt helt enkelt, vilket bidrar till den gemytliga stämningen! Eftersom jag skriver om Uppsala handlar det för mig inte bara om att uppleva utan också om research.

I förordet till poesiantologin Det unga Uppsala (1951) menar Teddy Brunius att man i Uppsala kan tala om ett ”diktarår”. Dikter som diktas och framförs vid högtider och fester. Hyllningar till Bellman och Gunnar Wennerberg har varit obligatoriska i denna genre, liksom till Våren, Ungdomen och Studenten. Det var glädjande att igår vid Gunillaklockan 2014 finna att denna tradition lever vidare. Curator Curatorum, den tjugotreåriga Kristina Melin, för övrigt en landsman från Jämtland*, framförde en skickligt komponerad rimmad tillfällighetsdikt, som innehöll alla de traditionella elementen, hanterade med en lätt ironisk touch. I dikten frammanas ett Uppsala som vaknar ur sin vinterdvala och en sommar som hägrar där tentor ter sig ”underbart banala”. Ironin är nödvändig. Jag tror inte att det går att dikta som de gamle utan att resultatet blir pinsam pekoral.

Som poet i Uppsala ingår man i en tradition. “En tradition”, skriver Brunius, ”som man själv vill föra vidare eller stöta ifrån sig – en källa att ösa ur eller en förargelseklippa att stöta sin panna mot.” Tiderna har förändrats och mycket som tidigare ansågs sublimt har idag fått ett löjets skimmer över sig. Man kan inte dikta idag som för hundra år sedan, men jag tycker att man ska läsa sina föregångare. Det finns mycket att hämta av stoff och uppslag, och framför allt att lära om stadens historia och invånare, men tyvärr möter man ständigt dessa tröttsamma klichéer, och därmed en lektion i hur man inte ska skriva. Men klichéerna kan, även om de inte passar i moderna diktsamlingar (hm … det beror på hur man gör), vara charmiga och roa vid fester och högtider.

När kören sjöng ”O, hur härligt majsol ler!” blev det komiskt mot bakgrund av det ruskiga vädret och vissa skrattade högt. Moderatorn bad oss tolka den som en profetia. Texten, som är lika banal som underbar eller kanske ”underbart banal”, skrevs av en av ”poesins svärsöner”, Böttiger. Det är väl Fahlcrantz, som präglat det elaka uttrycket om skalderna Grafström och Böttiger, den förste gift två gånger, båda gångerna med döttrar till Frans Mikael Franzén, den andre gift med en dotter till Esaias Tegnér. Ingen av de två herrarna tillhörde ju Parnassens topp, och Fahlcrantz sade föraktfullt: ”Grafström och Böttiger, bah! Dessa poesins svärsöner!”

Överlag var det en mycket lyckad valborgsmässoafton, stämningen uppfyllde alla förväntningar, fanorna fladdrade som de skulle och kören sjöng fantastiskt, och man gick hem med blandade känslor av tillbakablickande nostalgi och framåtblickande hoppfullhet. Och med tankar och intryck att bearbeta inför kommande dikter.

* Min mor är jämtländska. Mamma kom till Uppsala och skrev in sig vid universitetet i augusti 1966. Hon hyrde ett rum på Norrtäljegatan 5, bakom Vaksalaskolan, hos en åttioårig tant vid namn Anna Johansson. Hon betalade 90 kr i månaden för rummet. Länge var inackordering hos privatpersoner den normala boendeformen för studenter. Mamma studerade först nordiska språk, sedan övergick hon till engelska och därefter till litteraturhistoria. Hon tillhörde Norrlands nation.

Valborg (1968) finns med i dikten ”Min pappa, kung Lear” i min senaste diktsamling Skymning öfver Upsala (Björkmans 2013). Lyssna på den på YouTube här

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s