Sub rosa

Eftermiddagens excercitium handlade om substantiv och deklinationer. Det första substantivet jag prövade var rosa, ros, därför har inlägget fått rubriken ”Sub rosa”, även om det förstås är offentligt.

Svenskan och latinet har samma modell för att markera numerus, dvs. skilja på singularis och pluralis, nämligen att ordets stam är densamma, medan ändelsen byts ut. I både svenskan och latinet kan man urskilja två delar av varje substantiv, stammen (bas morfemet), som står för betydelsen, och ändelsen (böjningssuffixet), som bl. a. visar numerus.

Latinet saknar såväl obestämd artikel (en karta) som bestämd slutartikel (kartan). Det är sammanhanget som avgör om ett substantiv skall översättas med obestämd eller bestämd form. Substantivet charta kan alltså betyda karta, en karta eller kartan, i pluralis chartae kartor (obestämd form) eller kartorna (bestämd form).

Latinet har fem deklinationer, dvs. böjningsmönster, med olika typer av ändelser, nämligen stammar på – a (första), stammar på – o (andra), stammar på konsonant och – i (tredje), stammar på – u (fjärde) och stammar på – e (femte).

Latinska substantiv delas in i maskulinum, femininum och neutrum. Den första deklinationen upptar ord som slutar på – a i singularis och – ae i pluralis. Den innehåller i huvudsak feminina ord. Substantivens grundform, t. ex. rosa och flamma, kallas nominativ.

När det gäller första deklinationen ser genitivformerna ut på följande sätt: villa (singularis nominativ), villae (singularis genitiv), villae (pluralis nominativ), villarum (pluralis genitiv). Min uppgift var att ange singularis genitiv och pluralis nominativ och pluralis genitiv av a) rosa, b) via, c) camera, d) figura, e) cultura, och f) forma.

a)      rosa, rosae, rosae, rosarum
b)      via, viae, viae, viarum
c)       cámera, cámerae, cámerae, camerarum
d)      figúra, figúrae, figúrae, figurarum
e)      cultura, culturae, culturae, culturarum

Nu har jag studerat latin i två dagar och känner att jag börjar kunna orientera mig i grammatiken. Det kommer att ta veckor, kanske månader, innan jag blir någorlunda säker. Det är en sak att lösa en uppgift i en lärobok när man har allt material framför sig och en annan sak att verkligen förstå och memorera kunskaper.

Annonser

Verba volant, littera scripta manet

Nästa uppgift i min latinkurs är att skriva presens andra person singularis och tredje person pluralis av verben a) ímpero, befalla och b) festíno, skynda. Jag ska också sätta ut accent.

De flesta latinska verb tillhör en av fyra böjningsgrupper (konjugationer). I latinet byggs verbformerna upp kring en verbbas. Till verbbasen läggs en stamvokal, som i första konjugationen är långt a, i andra konjugationen långt e, i fjärde konjugationen långt i.

I tredje konjugationen finns två verbtyper, som betecknas 3 A och 3 B. Verbbaser på konsonant, t. ex. mitto skicka, hör till grupp 3 A. De verb, som i ordlistan slutar på – io 3 (till verbbasen har fogats ett kort i, t. ex. facio 3 göra), hör till grupp 3 B. Den senare verbtypen är inte särskilt vanlig.

Den latinska infinitivändelsen i presens är – re. De latinska infinitiven ser ut så här för de fyra verbkonjugationerna:

1:a konj. på – a

laudáre, att berömma

2:a konj. på – e

vidére, att se

3:e konj. på kons.

mittere, att skicka

4:e konj. på – i

audíre, att höra

På en latinsk presensform går det att se vilken person som är subjektet. Det är nämligen olika personsuffix för ”jag”, ”du”, ”han/hon/den/det”, ”vi”, ”ni” och ”de”, nämligen – o, – s, – t, – mus, – tis, – nt. Man behöver därför inte sätta ut personliga pronomen i en latinsk text.

När man talar om latinska verb brukar man använda första person singularis i presens. De två verben, ímpero och festíno, tillhör den första konjugationen. Infinitivformerna i presens är imperāre och festināre. Ímpero, jag befaller, i presens andra person singularis är imperas och i tredje person pluralis imperant. Festíno, jag skyndar, i presens andra person singularis är festinas och i tredje person pluralis festinant.

Nu återstår att sätta ut accenten. Betoningen i latinska ord ligger på näst sista stavelsen (paenúltima), om denna är lång. Om inte betonas tredje stavelsen från slutet (antepaenúltima).

En stavelse är lång, om den innehåller en diftong, lång vokal eller kort vokal som följs av minst två konsonanter eller x. Det finns en hjälpregel för att avgöra vokalens längd: en vokal direkt före en annan vokal är kort.

I de verbformer jag har tagit fram är betoningen som följer: ímperas (antepaenúltima, den näst sista stavelsen är kort), ímperant (antepaenúltima), festínas (paenúltima) och festínant (paenúltima). Varför har jag betonat den näst sista stavelsen i festínas och festínant? Därför att i:et är långt. Det är angivet i ordboken.

Per aspera ad astra.

Läs om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Latin. Första uppdraget slutfört

Steampunk-Agueli 1Idag slutförde jag latinkursens första uppdrag. Det bestod av tolv frågor och skulle vara inlämnat senast den 8 juni. Jag har tagit de första stapplande stegen på den latinska grammatikens långa och svåra väg.

I latinet är det möjligt att på ett verbs personändelse se vilken grammatisk person som är predikatets subjekt. De allmänna personändelserna i aktivum för presens indikativ är – o (jag), – s (du), – t (han, hon, den, det), – mus (vi), – tis (ni) och – nt (de). De olika pronomina sätts som regel inte ut i latinet, eftersom den grammatiska personen redan är angiven i personändelsen.

En del av uppdraget gick ut på att översätta verbet att segla till latin, navigāre, och dess olika former, och sedan sätta ut betoningsaccenten: návigo, náviga!, navigáte!, navigátis, navigáre, návigant, návigas, navigámus.

I en annan del fick jag olika former av substantivet rosa, ”ros”, med uppgiften att ange kasus och numerus: rosae (genitiv singularis, dativ singularis, nominativ pluralis), rosis (dativ pluralis, ablativ pluralis), rosa (nominativ singularis, ablativ singularis), rosam (ackusativ singularis).

I lärobokens kapitel ”Skolan i kejsartidens Rom” meddelas att eleverna använde en rörpenna kallad cálamus (halmstrå), som skars ungefär som en gåspenna. Jag har studerat det östafrikanska språket swahili och vet att ordet för penna, kalamu, är ett lån från latinet via arabiskan. Swahilins ordförråd består till ungefär fyrtio procent av arabiska låneord. Arabiskan har i århundraden varit islamvärldens motsvarighet till latin i västvärlden. Araberna säger qalam och ordet förekommer även i Koranen. Den sextioåttonde suran heter Al-Qalam, pennan. Få känner till att det i Koranen finns låneord från flera språk, bl. a. latin.

Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Aguéli var arabofil, en vän av det arabiska. ”Jag har en varm tillgivenhet för detta språk”, skriver han i ett brev. ”Orden äro små poem, morfologins teckning och frasernas konstruktion bildhuggarkonst. Detta folk har ej behov av att skapa plastisk monumentalkonst. Det har sitt språk.”

En annan fråga, som inte var direkt relaterad till latinet, var att uppdela ordet ovänligheterna i adjektivsuffix, basmorfem, böjningssuffix, prefix och substantivsuffix. På slutet fick jag ett antal realiafrågor om etruskerna, republikens upprättande år 509 f. Kr., Hannibal och så vidare. Hannibal ante portas!

Festina lente! eller som man säger på swahili, haraka haraka haina baraka, det vill säga ”det finns inget gott i att skynda (för mycket, brådska)”. Araberna säger haraka baraka, ”det är gott att skynda”, men också al-‘ajala min ash-Shaytan, ”brådska är av Satan”.

Läs om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Min första latinlektion. Stavelser och accentuering

Skola i det antika RomNu under sommaren läser jag en distanskurs i latin vid vuxenskolan Hermods. Kursen består av ett pensum, ett antal uppdrag som eleven ska skicka in, och slutar med ett muntligt förhör. Jag kommer att blogga här på Nya Il Convito under kursens gång och redovisa mina framsteg. Jag har nu börjat arbeta med det första uppdraget, vilket är större än jag förväntade mig. Det består av hela tolv frågor och ska vara inlämnat den 8 juni. I förberedelserna för uppdraget ingår att läsa sidorna 1-61 i läroboken Vivat lingua latina! och sidorna 1-43 i grammatikboken Kort latinsk språklära.

Uppdragets består till större delen av grammatikfrågor samt på slutet några frågor om det antika Roms historia. De är lätt avklarade. Det är bara att referera och citera ur lärobokens historiekapitel: ”Rom, dess historia i korta drag”. Jag betraktar inte realiafrågor som arbete, utan som förströelse.

Efter att ha skrivit en presentation av mig själv och svarat på historiefrågorna tar jag mig an lärobokens första kapitel, som behandlar uttal. Jag får veta att bokstaven u uttalas som ett svenskt o-ljud, jfr svenskans mos, medan bokstaven o uttalas som ett å-ljud, jfr svenskans mås.

I latinet finns sex vokaler, a, e, i, o, u och y (det sista endast i grekiska lånord). Vokalerna kan vara antingen långa eller korta. För att markera en lång vokal kan man sätta ut ett makron eller ett längdstreck, (ā, ē, ī, ō, ū, ȳ), och för att markera korta vokaler kan man sätta ut ett brevis eller en ”båge”, (ă, ĕ, ĭ, ŏ, ŭ, ў).

Diftongerna (förening av två vokalljud i en stavelse) ae och oe uttalas än som aj resp. oj (i Caesar som i sv. Kajsa, i poena som i sv. mojna; detta var det bildade uttalet under republikens tid), än som långt ä resp. långt e (i Caesar som i sv. läsa, i poena som i sv. mena; detta var kejsartidens uttal). Latinets uttal förändrades under senantiken och medeltiden. Förändringarna skedde successivt, så att någon exakt tidsgräns inte kan anges. Man brukar dock säga att det klassiska uttalet bör användas om texten tillkommit före 400 e. Kr.

Hur accentuerar man latinska ord? De flesta latinska ord betonas på näst sista stavelsen, som heter paenúltima. I tvåstaviga ord som múrus, mur, och Róma, Rom, ligger betoningen, som fallet är även i svenskan, på den första stavelsen, det vill säga den näst sista eller paenúltima. Om paenúltima, den näst sista stavelsen, är kort, lägger man istället betoningen på den tredje stavelsen från slutet, antepaenúltima. Den sista stavelsen i ett ord kallas ultima.

Sammanfattning: i tvåstaviga ord ligger betoningen på paenultima, i tre- eller flerstaviga ord på paenultima om denna är lång, annars på antepaenultima.

I ord sammansatta med en enkliktika (-que, -ne, -ve) ligger tonvikten alltid på stavelsen närmast före enklitikan: Galliăque, bonôve. Stundtals, i vissa böcker, utmärks betonad stavelse, när så anses lämpligt, genom en punkt under vokalen.

En stavelse är lång, om den innehåller

a) En diftong (applaúdo, ”jag applåderar”)

b) En lång vokal, i ordbok markerad med längdstreck (civīlis, ”medborgerlig”, procōnsul, ”prokunsul”)

c) En kort vokal som följs av minst två konsonanter eller x (libértas, ”frihet”, compléxus, ”omfattning”). Undantag: kombinationer som qu och c, p, t, g, b, d + l eller r gör inte stavelsen lång (rélĭquus, ”övrig”, múltĭplex, ”mångfaldig”).

Hjälpregel: vokal framför vokal är som regel kort (jfr cárĭes, vidĕo).

Lärobokens första uppgift (s. 16) består i att sätta ut en accent över betonad stavelse i tjugo olika ord. Det första ordet är Hispania.

Hispania

Detta ord innehåller fyra vokaler: i, a, i, a. De fyra stavelserna är ”his, ”pa”, ”ni” och ”a”. Den sista stavelsen i ett ord kallas ultima, i detta fall ”a”. Den näst sista stavelsen, ”ni”, kallas paenúltima, och den tredje stavelsen från slutet, ”pa”, kallas antepaenúltima.

Kort repetition: i ett ord med fler än två stavelser lägger man betoningen på paenúltima om denna är lång, annars på antepaenúltima. Är den näst sista stavelsen lång? Vi har lärt oss att en ”vokal framför en vokal är som regel kort” (vocālis ante vocālem corripĭtur). Vi ser att i:et i stavelsen ”ni” följs av vokalen ”a”. Vokalen i stavelsen ”ni” är därför kort och den näst sista stavelsen är därför kort och inte lång. Det innebär att accenten i ordet Hispania ligger på antepaenúltima och inte på paenúltima. Den tredje stavelsen från slutet är ”pa”. Vi sätter en accent över vokalen i stavelsen ”pa” och får Hispánia.

hospitium

Detta ord innehåller fyra vokaler: o, i, i och u. De fyra stavelserna är ”hos”, ”pi”, ”ti” och ”um”. Är den näst sista stavelsen lång? Vokalen i följs av en annan vokal, u, vilket gör den kort. Den näst sista stavelsen är alltså kort. . Därför ligger betoningen på den tredje stavelsen från slutet, antepaenultima, som är ”pi”. Jag sätter en accent ovanför i:et och skriver hospítium.

Ităli

Detta ord innehåller tre vokaler: i, a och i. De tre stavelserna är ”it”, ”ă” och ”li”. En vokal är markerad med ett brevis, som betyder att den är kort. Är den näst sista stavelsen lång? Nej, den består av en kort vokal, som inte heller följs av minst två konsonanter. Eftersom denna stavelse inte är lång ligger betoningen på den tredje stavelsen från slutet, antepaenúltima, som är ”it”. Jag sätter accenten ovanför det första i:et och skriver Ítăli.

amīcus

Detta ord innehåller tre vokaler, a, i och u. De tre stavelserna är ”am”, ”īc” och ”us”. En vokal, i:et, är markerad med ett makron som betyder att den är lång. Betongen borde ligga på den näst sista stavelsen eftersom den är lång. En stavelse är lång om den innehåller en lång vokal. Alltså sätter jag accenten ovanför i:et och får amícus.

Det här blogginlägget blir för långt om jag ska redovisa alla tjugo ord. Ovanstående får räcka. Jag känner att jag hunnit med ganska mycket på min första studiedag. Bilden överst visar en romersk skolscen. Kamraten till höger kommer för sent och hälsar generat. I handen har han skrivtavlor. Relief i lokal sandsten ca 200 e. Kr., hittad i Nijmeger.

Läs om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Sherlock Holmes vet inte att jorden kretsar kring solen, men han kan latin!

Holmes och WatsonNi som följer bloggen Nya Il Convito känner till att jag för ett tag sedan meddelade min avsikt att lära mig latin. Nu har jag börjat läsa en kurs på vuxenskolan Hermods. Som lärobok använder vi Vivat lingua latina! av Staffan Edmar. Om allt går enligt planerna fortsätter jag med Latin A vid Uppsala universitet till hösten. Varför latin?

I Arthur Conan Doyles första Sherlock Holmes-roman A Study in Scarlet från 1887 blir Holmes och Watson introducerade. Vi får vi veta att Holmes är mycket lärd, men bara i vissa ämnen. “Yet his zeal for certain studies was remarkable”, anmärker dr Watson, “and within eccentric limits his knowledge was so extraordinarily ample and minute that his observations have fairly astounded me”.

Men hans okunskap i vissa ämnen var lika märkvärdig som hans kunskaper i andra: “His ignorance was as remarkable as his knowledge”. Dr Watsons slås av häpnad när han inser att Holmes inte känner till att jorden kretsar kring solen:

”My surprise reached a climax, however, when I found incidentally that he was ignorant of the Copernican Theory and of the composition of the Solar System. That any civilized human being in this nineteenth century should not be aware that the earth travelled round the sun appeared to be to me such an extraordinary fact that I could hardly realize it.”

Holmes prioriterade andra kunskaper, vilka han fann viktigare än astronomi, såsom latinkunskaper. I novellen The Adventure of the Red-Headed League citerar han Tacitus: “Omne ignotum pro magnifico” och i den redan nämnda A Study in Scarlet återger han ett yttrande av Horatius: ”Populus me sibilat, at mihi plaudo Ipse domi simul ac nummos contemplar in arca”. Detta om något borde duga som bevis på latinets oerhörda betydelse!

AgueliDen här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Tala med de lärde på latin och med bönder och så vidare. Ivan Aguéli var en lärd man, och han var latinlärd. Han är mest känd som konstnär, men tillbringade mycket mer tid med att läsa och skriva än med att måla. Eftersom jag numera uppträder i rollen som Steampunk-Aguéli, en modern reinkarnation av den verklige Aguéli, känner jag att jag måste bli lite mera lärd. Det räcker inte med att sätta en röd fez på huvudet, jag måste också ha något av Aguéli i huvudet.

Aguéli föredrog dock grekiska framför latin. I ett långt brev på franska till Richard Bergh den 4 januari 1916, skriver han: ”Jag kan inte ännu grekiska men studerar det, och detta språk har slutligen börjat intressera mig mer än latinet. Grekiskan har något, jag vet inte vad, förföriskt med sig.”

I sin ungdom for Aguéli till Paris för att studera målarkonsten under Émile Bernard. Han blev även teosof och trädde in i La loge Ananta (Anantalogen). Ordförande för denna franska sektion av Teosofiska samfundet var den vänsterradikale journalisten Arthur Arnould, direkt underställd den internationella ledaren Helena Blavatsky, som Strindberg kallade ”Isisprästinna” och ”gynander”. En av de tongivande medlemmarna i logen hette M. Jacques Tasset. När denne många år senare uppsöktes av Aguélis biograf Axel Gauffin och fick titta på ett porträtt av konstnären kommenterade han:

”Det ger fullkomligt hans väsen, så som jag älskade honom och minns honom. Dessa ögon som tycks blinda för världen, för människorna, men se inåt – det är just sådan han såg ut, när han sökte tränga in i dämonernas värld, den värld som vi känna från Eneidens VI. bok. Det var den tid då den ockulta vetenskapen upplevde sin pånyttfödelse”.

Dante och VergiliusOch i Shakespeares Hamlet får vi veta att ”dämonerna” talar latin! En av Aguélis vänner, Per Hallström, var en av våra stora Shakespeareöversättare. Han åstadkom den första fullständiga svenska versionen av Shakespeares dramatik efter Hagbergs från mitten av 1800-talet. I Hallströms översättning, vid det första mötet med vålnaden, säger Marcellus, en av vakterna: ”Horatio, du är boklärd; tala till det”. Det fanns en föreställning om att endast latinkunniga kunde kommunicera med övernaturliga varelser. Aguéli, som liksom Conan Doyle var spiritist, behövde förmodligen inte använda sina latinkunskaper i umgänget med andarna, ty han hade, som han sade, en ”fin intelligens” med vilken han uppfattade deras närvaro och avsikter.

För att illustrera detta inlägg har valt Delacroix’ målning från 1822 som föreställer Dante och Vergilius i underjorden. Aguéli undertecknade viss av sina italienska artiklar ”Dante”. I ett brev till en vän av den 19 april 1894 skriver Aguéli om Delacroix, ”du vet hur mycket jag älskar honom.”

Snart rapporterar jag om den första lektionen.

Läs om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

 

Poesikväll på Uplands nation. Något om konstnärerna Ivan Aguéli och Carl Eldh

Uplands nation 26 maj 2014Ikväll läste jag dikter på Uplands nations bibliotek. Huset är beläget i Uppsalas Quartier Latin i miniatyr på S:t Larsgatan. Olof Thunmans dikt ”Nationshuset” börjar med raderna ”Här kan du höra ett skymningssus/vandra ibland genom trappar och salar.” Hade jag haft en ”fin intelligens” som konstnären och spiritisten Ivan Aguéli påstod att han hade kanske jag hade kunnat höra de susande rösterna ur det förgångna. Nu får jag använda min fantasi i stället.

Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Aguéli besökte Uppsala våren 1897. Han var på Carolina och letade efter böcker. Det är möjligt att han var på Uplands nation. Några belägg finns dock inte. I nationens trädgård står Carl Eldhs stora bronsskulptur ”Mor”, och i huset finns såväl hans lilla bronsstatyett av prins Gustaf som hans intagande flickporträtt Selma, det sistnämnda både i gips och i brons.

Aguéli och Eldh kände varandra och umgicks i Paris på 1890-talet. I sin monografi Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41) berättar konsthistorikern Axel Gauffin om vilket främmande intryck Aguéli gjorde när han besökte Uppsala. ”Men”, påpekar han, ”det var ej blott i det stilla, gammalmodiga Sverige, som Aguéli verkade främmande. Även i världsstaden Paris, där man ändå var van vid litet av varje, föll han på något sätt ur tonen. ’Han kommer som ett kallt luftdrag in i vår krets’, skriver den ovan citerade M. Georges Rémond, ’utomordentligt mager som han var, verkade han som ett spöke som endast med svårighet livnär sig i grifter och gravkammare.”

Eldh och Agueli”Sådan ser vi honom”, fortsätter Gauffin, ”också på de små fängslande ögonblicksbilderna från Carl Eldhs ateljé rue Notre-Dame-des-Champs no. 16, en hemlighetsfull främling, i sin vida kappa skymtande bakom värdens i stilla meditation sänkta huvud.

Eldh hade kommit till Paris år 1898 och nästan genast vunnit Ivan Aguélis varma förtroende. Bohemen, vars bostad ingen kände till, kunde dyka upp på vännens ateljé de mest oväntade tider på dygnet.

En morgon infann han sig mycket tidigt. Han bad Eldh laga till te, själv hade han med sig färskt bröd. Eldh uttalade sin förvåning häröver, men Aguéli svarade: ’Ser du, dem tar jag utanför dörrarna till rika konstnärer – de fattiga vill jag inte bestjäla.’ Leverantörerna brukade nämligen hänga morgonbröden, de efter sin nymånform s. k. croissanterna, på dörrhandtagen till ateljéerna.”

Åter till kvällens läsning. Jag läste två dikter, ”Klosettpalatset” och ”Den kommande omänniskan”, ur den nya samlingen Skymning öfver Upsala, som kom ut i september 2013. Dessa och resterande dikter finns inspelade och utlagda på YouTube. Som bakgrundsmusik har jag valt den italienske kompositören Giacinto Scelsi (1905-1988). Scelsis musik är ganska obskyr, liksom han själv. Scelsi vägrade att låta sig fotograferas. De enda bilder som finns på honom är från ungdomen. Som namnteckning använde han en symbol: en cirkel med en horisontell linje undertill. Den enda gång hans musik har fått en större spridning var när den inkluderades i soundtracket till Martin Scorseses psykothriller Shutter Island (2010). Hans musik är stundtals skrämmande på ett lovecraftianskt sätt, som tanken på det lilla skälvande livet i ett till synes oändligt, svart universum.

Skymning öfver UpsalaSedan samlingen kom ut har jag gjort nitton officiella uppläsningar på sjutton olika ställen: den borgerliga studentföreningen Heimdal, bokcaféet Röda stjärnan, Walmstedtska gårdens café, pensionärsföreningen SPF Fyris på Senioren, Stadsbiblioteket i Uppsala, Västmanland-Dala nations bibliotek, Gottsunda konstgilles vårsalong, Domtrappan, Botaniska trädgården, Antikvariat Hundörat i Stockholm, Missionskyrkan, biblioteket i Nynäshamn, Folket i Bild/Kulturfronts årsmöte i Uppsala, Drottninggatans bokhandel, Lärarnas riksförbunds årsmöte på Gimo bruksgymnasium, Strängnäs stadsbibliotek och Uplands nation.

Diktsamlingen Skymning öfver Upsala finns att få tag på hos de flesta nätbokhandlar. I Uppsala hittar man den på Drottninggatans bokhandel och Röda rummet. Man kan också köpa boken direkt av mig. Då kostar den 150 kr. Jag bjuder på porto. Sätt in beloppet på plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Lyssna på Skymning öfver Upsala på YouTube här
Varför har jag gammalstavat titeln på min diktsamling? Svaret finns här
Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Hurra! Idag är det Ivan Aguélis födelsedag

Agueli 24 maj 2014Vårens största högtid i Uppsala heter valborg, men det finns även en annan mindre känd vårfest här i staden, som firas av en betydligt mindre krets: konstnären Ivan Aguélis födelsedag. Jag firar den varje år den 24 maj genom att hålla tal vid obelisken i Odinslund och utbringa en skål. I år uppträder jag för första gången som Steampunk-Aguéli. Förvandlingen från mitt eget jag till mitt alter ego är mycket enkel: jag sätter på mig en röd fez.

Idén fick jag när jag bevistade en föreläsning på The English Bookshop den 13 mars. Där fick jag veta att det i Förenta staterna finns en steampunkare som uppträder som en återuppstånden eller reinkarnerad Emma Goldman (1869-1940). Hon heter Miriam Rosenberg Roček, alias ”Steampunk Emma Goldman”. Jag tänkte: Varför inte göra en ”Steampunk-Ivan Aguéli”?

Vad är steampunk? Den kanadensiske litteraturvetaren Mike Perschon, doktorerade med avhandlingen The Steampunk Aesthetic: Technofantasies in a Neo-Victorian Retrofuture, i vilken han förklarar att steampunk är ett estetiskt program som rymmer tre huvudelement, nämligen teknofantasy, neoviktorianism och retrofuturism. Anna sammanfattade steampunk med sentensen ”att föreställa sig framtiden som man föreställer sig att 1800-talets människor föreställde sig den”.

Emma Goldman och Ivan Aguéli levde under ungefär samma tid – de är födda samma år! – och båda var utopiska visionärer med anarkistiska böjelser. De var också olika: Goldman var ateist, Aguéli var mystiker och esoteriker. Aguéli var lärjunge till andalusiern Ibn Arabi (1165-1240), en andlig titan som sägs ha författat mer än 800 böcker, och som av Aguéli benämndes ”en Leonardo i filosofins form”.

Steampunk Emma GoldmanMiriams utstyrsel var inte så avancerad, egentligen bara en 1800-talsaktig kjol, blues och frisyr. För mig kunde det räcka med en fez för att förvandlas till mitt steampunk-alter-ego. Jag hade två fezer hemma på hatthyllan som jag köpt under ett besök i Konstantinopel (notera att jag skriver Konstantinopel, inte Istanbul). På den första dagen tittade jag mig i spegeln och såg att det var gott.

Konsthistorikern Axel Gauffin, författare till boken Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41) noterar: ”Redan genom sitt yttre, den röda fezen och den vida slängkappan, stack han av mot sin omgivning, ej minst när han valt sin älsklingsställning, sittande på golvet med korslagda ben.”

I ett brev av april 1907 kallar Aguéli Columbus för ”västerländingen par excellence, mannen som avstår från sömnen därför att han har ett Amerika att upptäcka”. Vad menar han med det? Han menar förmodligen att föreställningen om ”det västerländska” innefattar sådant som forskardrift, rastlös äventyrlighet och upptäckaranda: den faustiska andan. Doktor Faustus, den lärde tysken som enligt legenden sålde han sin själ till Satan i utbyte mot all världens kunskaper. Med ”västerländsk” avser Aguéli inte en landyta och inte heller ett folk utan en anda, ett sätt att vara.

Som en vetenskapens Columbus lyfter Aguéli fram den första kvinnan som fick nobelpriset (två gånger!), Marie Curie, upptäckaren av grundämnena radium och polonium. Det gör han under rubriken ”Feminism” i den arabisk-italienska tidskriften Il Convito, förebilden för min egen blogg Nya Il Convito.

I Karin Boyes roman Kris går hjältinnan Malin från en förstenad världsbild till en vital och livsbejakande. I en scen får vi möta Lucifer i Columbus gestalt! Han står i fören på sitt skepp och spejar efter land. Columbus är luciferisk, faustisk, ja, ”västerländingen par excellence”.

I sin pamflett Gud och Staten, som kom i tryck 1882, sex år efter författarens död, skriver den ryske anarkisten Michail Bakunin att ormen i lustgården, som frestar människan att äta av kunskapens frukt, symboliserar två saker: tänkande och upproret.

”Låt oss nu bortse från den fabelaktiga sidan av denna myt och betrakta dess verkliga innebörd. Dess innebörd är mycket tydlig. Människan har frigjort sig, hon har skilt sig från djuren och inrättat sig som människa; hon har påbörjat sin historia och sin i ordets egentliga bemärkelse mänskliga utveckling genom en olydnads- och kunskapshandling, nämligen genom upproret och tänkandet.”

ColumbusDen faustiska människan sover han inte. Hon spejar efter nytt land. Han saknar tålamod och vet inget värre än stillaståendet och stagnationen. Faustiern ser inte människans roll främst som bevarare och förvaltare utan som skapare och uppfinnare. Det skiljer honom från den traditionella människan och hennes fruktan för ”funder” och ”noviteter”.

Aguéli var en faustier, en som ville veta allt, göra allt. Någon som utforskade både inre och yttre världar. Vid sidan astronauten finns ju, som Jünger påvisat, psykonauten. Aguéli var swedenborgare. En engelsk beundrare tilldelade en gång Swedenborg hedersnamnet ”den andlige Columbus”. Han menade att det som driver Swedenborg till hans andefarande innerst är en djärv upptäckarlust av samma slag som den som drev de stora världsomseglarna. Swedenborg upptäckte andliga kontinenter.

Aguéli var, för att tala med Gunnar Ekelöf, ”något av ett svenskt universalgeni”. En konstnärskollega, Fritz Lindström, beskrev honom så här: ”Han var bara aktivitet och ande, en ständigt brinnande låga full av idéer, metafysik, skarpa iakttagelser och kvicka drastiska inpass.”

Doctor WhoNär vi idag firar Aguéli, firar vi den faustiska andan. Vår tids columbusar spejar inte efter okända länder, utan efter okända planeter. På Karin Boyes dödsdag den 23 april i år anordnade jag en anspråkslös minnestund på Hotell Hörnan. Jag var klädd i brun kavaj och fez. Jag hade för avsikt att uppträda som Steampunk-Aguéli, men en whovian i sällskapet trodde att jag försökte imitera den elfte doktorn. Han som i ett avsnitt yttrade de berömda orden: ”I wear a fez now, fezzes are cool.” Doctor Who, rymd- och tidsresenären, se där en faustisk natur!

I Goethes Faustdrama finns en scen som fångar vad ”det faustiska” ytterst handlar om: människans gudomliggörande och upprättandet av Människans rike. Demonfursten Mefistofeles iklär sig doktor Faustus mantel och tar emot en färsk student vid universitet. Studenten ber läraren skriva ner ett gagneligt ord i sin stambok. Mefistofeles tar boken och antecknar ett bibelcitat på latin: Eritis sicut Deus, scientes bonum et malum. I den äldre svenska översättningen heter det: ”I skolen bliva såsom Gud, vetande vad gott och ont är”.

Den muslimske esoterikern Hassan Sabbah, assassinernas ledare, formulerade Människorikets credo på berget Alamut i Persien när han yttrade: ”Inget är sant. Allt är tillåtet”. Människa, du är myndig! Ät av kunskapens frukt! Det var tusen år innan Aleister Crowley mottog den thelemitiska lagen i Egypten 1904, som sade: ”Do what thou wilt shall be the whole of the law”.

Nietzsche citerar Sabbah i Moralens genealogi där han också kallar assassinerna ”fria andar, par excellence”. Assassinerna lägger långt före renässansen och den franska revolutionen, grunden till det faustiska Människoriket. Författaren William S. Burroughs ansåg att Hassan Sabbah är ”den ende andlige ledare som har någonting betydelsefullt att säga i rymdåldern” (… the only spiritual leader who has anything significant to say in the Space Age).

Leve Ivan Aguéli! Leve Människoriket!

Läs om när vi firade Aguélis födelsedag 2012 och 2013

Besök Steampunk Emma Goldmans blogg här
Läs om när Steampunk-Aguéli dyrkade Swedenborgs grav här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter