Valborgsafton. Tal till våren och något om sökandet efter Uppsala tempel

ValborgsaftonO, hur härligt majsol ler! Inför mösspåtagningen i Carolinabacken klättrade jag upp på räcket vid Gunnar Wennerbergs staty och höll ett improviserat tal till våren. Jag hyllade guden Pan och manade åhörarna att återuppliva hans kult i vårt nordliga Arkadien. Låt oss alla bli satyrer som dansar med Pan!

Har ni läst D. H. Lawrence roman Lady Chatterley’s Lover? Det finns en passus som få har uppmärksammat. Det är skogvaktaren Mellors, Connies älskare, som vill att vi erkänner ”the great god Pan”. Pan, säger han, är ”massornas” gud.

“They should be alive and frisky, and acknowledge the great god Pan. He’s the only god for the masses, forever. The few can go in for higher cults if they like. But let the mass be forever pagan.”

Idag, just nu, känner jag att jag vill hänge mig åt kulten av Pan. Jag vill bli ett med massan, upplösas i den, och ett med tiden, vill att tidens puls ska slå i samklang med min egen. Idag orkar jag inte med någon ”högre” kult eller någon ”högre” filosofi.

Vi hade en gång en skald i Uppsala som också var Pandyrkare. Han hette Olof Thunman och debuterade med diktsamlingen Pan spelar (1919), vilket gav honom smeknamnet ”Upplands lurvige Pan”. När han gick bort skrev Evert Taube nekrologen ”Balladen om Olof Thunman”. Den slutar så här: ”Nu är han död, men lever än – som Pan”. Thunman skrev en dikt om valborgsafton. Jag ska läsa den för er:

Valborgsafton

Vårens egen klocka klingar
som ger dröm och längtan vingar.
Stolt i valborgseldens gensken flammar
Vasas djärva torn.
När och fjärran eldar låga –
ifrån Danmark bort mot Håga,
och i röken blånar slätten
till en hägring trolsk och forn.
Känn, en vårkärv doft av tjära
viddens vindar till dig bära!
Forna tider äro nära.
Var det tranans rop du hörde,
eller ledungsvaktens horn?

Klockan tystnat – och förgången
är din forntidssyn. Men sången
nuets sång, med löften stiger
högt mot rymdens blå kupol,
och likt vårens första svanor
lysa vita landskapsfanor
över skilda nejders söner
enade av samma mål.
Splitets mörka ande vike!
Varje svensk din bror och like!
Ljus och lycka över vårt rike!
Det är meningen i sången
här bland röda Valborgsbål.

Denna känsla av enhet i massan, att vi alla äro satyrer som dansar kring Pan. Varje satyr din bror och like! När aftonen nalkas går jag hem och byter om. Jag sätter på mig mina tofflor och min röda fez och förvandlas till mitt alter ego: Ivan Aguéli.

Den här bloggen heter som ni vet Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och mystikern Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör konstnären Aguéli och saker som rör Uppsala.

I konsthistorikern Axel Gauffins biografi Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41) får vi veta: ”Redan genom sitt yttre, den röda fezen och den vida slängkappan, stack han av mot sin omgivning, ej minst när han valt sin älsklingsställning, sittande på golvet med korslagda ben.”

Det blir cognac, tobak och poesi fram till gryningen med de glada och lärda vännerna i Upsala Tempels Hermetiska Orden (UTHO). Vår orden grundades vid ett möte på Västgöta nation den 6 maj 2012. Medlemmarna har svurit en dyr och helig ed att inte vila förrän vi funnit Uppsalas gyllene tempel.

MidvinterblotHur såg det ut? Förmodligen inte som i Carl Larssons målning ”Midvinterblot”. I sitt på 1070-talet sammanställda verk om hamburgbiskoparnas gärningar, Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum, skriver magister Adam av Bremen: ”Detta folk har ett berömt tempel som kallas Uppsala, beläget inte långt från samhället Sigtuna. I detta tempel, som är helt och hållet prytt med guld, dyrkar folket bilder av tre gudar. Den mäktigaste av dem, Tor, har sin tron mitt i salen. På var sin sida om honom sitter Oden och Frej …”

Vi ska finna det! Vi söker det med samma iver och samma hängivenhet som riddarna av runda bordet sökte den heliga graal. Men vi har pennor i stället för svärd, cognacglas i stället för sköldar, och, åtminstone i mitt fall, en fez i stället för hjälm.

Valborg (1968) finns med i dikten ”Min pappa, kung Lear” i min senaste diktsamling Skymning öfver Upsala (Björkmans 2013). Lyssna på den på YouTube här

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s