Att bygga fantastiska världar vid Fyris’ lopp. Samtal med Erik Granström

Granström och OmarDen mest kände upsaliensiske fantasivärldsbyggaren är förmodligen Olof Rudbeck d.ä. (1630-1702), som ligger begravd under golvet i Domkyrkan. Han hämtade byggstenarna till sin värld från flera skilda element som fornnordiska myter och sagor, grekisk och romersk mytologi och verklig historia. Han presenterade världen i den vidunderliga Atlantican, som kom ut i flera band 1679 till 1702. I den försöker han på olika fantasifulla sätt visa att Sverige är identiskt med det sjunkna Atlantis, ”de lycksaligas ö”, om vilken ”de gamle gräker intet utan orsak vittnat”. Sverige var kulturens urhem, ja, själva Adam och Eva konverserade med varandra på ren svenska. Rudbeck har kallats ”Sveriges Leonardo”, vårt enda universalgeni av renässansmått. Han skapade, med poeten Snoilskys ord, ett sagoland genom sin blandning av ”dårskap och snille”:

Berusad av drömmen om sagans land
så svärmaren skapade efter hand
ett kaos av dårskap och snille,
en bild av Manhem som fram han bar,
ej som det var,
men som den blindaste kärlek det ville.

Idag, lördag den 26 april, samtalade jag med en mindre känd upsaliensisk fantasivärldsbyggare, men som har betydligt fler läsare i vår tid och därtill är begåvad med mera snille än dårskap: Erik Granström. Han och kollegan Anders Björkelid var på Drottninggatans bokhandel i Uppsala för att presentera sina nya böcker. Granström är självklart inte någon ny Rudbeck, skillnaderna är fler än likheterna. En viktig skillnad är att Granström är en skönlitterär författare, medveten om att det är en fantasivärld han bygger, medan Rudbeck trodde att han sysslade med vetenskap, vilket dock inte hindrar att hans alster kan läsas som humoristisk fantasy, ungefär som en överdimensionerad och pekoralistisk version av Terry Pratchetts böcker om Skivvärlden.

Granströms nya roman heter Vredesverk och är den tredje delen i ”Krönikan om den femte konfluxen”. Den första delen, Svavelvinter, kom ut 2004. Men världsbygget började inte med romanen utan med en kampanjmodul, även den med namnet Svavelvinter, till rollspelet Drakar och Demoner, publicerad 1987. Det är som rollspelsvärld öriket Trakorien introduceras för första gången. Det var också Granström, i samarbete med Anders Blixt, som konstruerade spelvärlden Ereb Altor. Jag berättar för Granström att när jag gick i mellanstadiet och spelade Drakar och Demoner med mina klasskamrater betraktade jag honom, Anders Blixt och de andra som skimrande gudar med förlaget Äventyrsspel som sitt Olympen, och att det därför känns märkligt att vi nu sitter här som två vuxna män och för ett ledigt samtal.

Den femte konfluxen är ett moment vid vilket nästföljande epoks riktning ska avgöras. Här närmar vi oss tankar om tiden som indelad i eoner eller tidsåldrar, var och en präglad av en särskild mentalitet eller ”ande”, som man återfinner i de flesta traditionella kulturer med cyklisk tidsuppfattning, som antikens guld-, silver, koppar- och järnålder och Indiens satya- och kaliyuga med mera. Ungefär samma sätt att betrakta tiden finns i den västerländska esoterismen med Aleister Crowleys eoner som känt exmpel. Vi skulle befinna oss i Horus’ eon.

Simonetta”Jag är egentligen ganska ointresserad av fantasy. Jag läser mest historia”, säger Granström. Han berättar om hur road han är av att läsa om republiken Rom och renässansens Italien, och förklarar att hans fantasivärld bygger på tre olika element: renässansens Italien, republiken Rom och den mesopotamiska religionen. Fantasy brukar för det mesta vara medeltidsaktig. Varför renässansen? Granström svarar genom en entusiastisk utläggning om kontrasten mellan skönheten i konst och arkitektur och moralisk ruttenhet. Han talar om de korrumperade påvarna, intriger och giftmord. Yttre skönhet och inre fulhet.

Det finns en charmig uppsaladeckare som leker med samma dubbelhet och dessutom gör anspelningar till den italienska renässansen. Romanen heter Mord förgäves (1956), skriven av pseudonymen Kristina Kahle, och tilldrar sig i de akademiska kvarteren i början av 1950-talet. En grupp studenter pluggar konsthistoria på Gustavianum, särskilt renässansen. Så fördärvas idyllen när den tjusiga och intelligenta Ylva med sitt eldröda hår hittas mördad. Studiekamraten Mats och Ingrid börjar undersöka fallet och avslöjar mörka hemligheter under den polerade ytan. Pornografi, svartsjuka, utpressning. Ylva jämförs med Simonetta Vespucci, kallad ”la bella Simonetta” och ansedd som Florens vackraste kvinna. Mats, Ingrid och en tredje student, Stellan, tittar häpna på porträttet av renässanskonstnären Piero di Cosimo.

”Där fanns något vagt, något odefinierbart, som pockade på att förklaras. Den där utmanande hållningen, det tjocka röda håret, som slingrade sig tillsammans med några ormar kring de vita axlarna, den sensuella munnen, den klara, kyliga blicken, den vackra halsen, där kniven gjort en djup skåra. Det var Stellan, som kom på det först. ’Gode Gud, ser du inte, Ingrid, ser du inte att det är Ylva?’”

Ylva är liksom den italienska renässansen kunde vara, sensuell och sublim, men samtidigt rutten på insidan. ”Ett smutsigt spel”, som Granström säger. Hennes kropp påträffas i Fyrisån, vid gångbron till Svartbäcksgatan. Jag frågar Granström om Uppsala har lämnat några spår i hans författarskap. Hans trollkarlar är modellerade efter verkliga filosofer. Trollkarlen Shagul är en nietscheansk övermänniska som tror sig ha genomskådat allt. Vi finner också granströmska versioner av Husserl och Wittgenstein. Men hur är det med uppsalafilosofer? Finns där ingen granströmsk Hägerström eller Hedenius? Nej. Däremot har han med ett uppsalaträd! Det är så att när Granström var liten i Nåntuna, en stadsdel sydost om centrala Uppsala, lekte han på ett halvdränkt träd vid just Fyrisån. Han föreställde sig att trädet var ett skepp, med stammen som skrov och de upprättstående grenarna som master. Bokens titel var från början Bladverk, och syftade på ett levande skepp, ett stort skepp som fallit i havet, vars lövmattor tjänade som segel. Det finns avbildat på omslaget av Martin Bergström.

VredesverkVad tycker han om Uppsala? ”Här har jag vuxit upp och här kommer jag att stanna”, svarar Granström utan att tveka, men tillägger strax: ”Det enda jag saknar är havet.” Hur skulle han karakterisera staden? ”Tradition”, säger han. ”En gammal tradition, parad med ungdomlig nyfikenhet. Det ligger mycket i den där klyschan om ’staden av evig ungdom’. Det finns många unga här och det bidrar till en särskild livlig, kreativ atmosfär.”

När jag säger Rudbeck, säger Granström Swedenborg, vilket är roligt, för samma koppling gör litteraturhistorikern Martin Lamm i sin klassiska bok om Swedenborg (1915). ”Med till synes fullt sammanhängande argument uppbygga de båda väldiga system”, skriver Lamm, och fortsätter: ”Men de ge sig ej tid att tillräckligt pröva premissernas hållbarhet, och de komma därför båda att bygga luftslott. Rudbecks Atland och Swedenborgs andliga värld ha kanske ej till sin konstruktion mycket gemensamt. Men de ha dock båda sitt upphov ur samma slag av vetenskaplig fantasi, när och eggad av en tid, då upptäckarlusten ständigt öppnade nya horisonter för människoanden.”

Låt mig åter citera Snoilsky:

Det forna Atlantis med dygd och mod,
där människosläktets vagga stod,
ett urhem för ljus och bildning,
där hugstore siare vuxo opp vid Fyris’ lopp,
då Hellas ännu låg i natt och förvildning.

Granström sitter ute i Nåntuna vid Fyris’ lopp och diktar sin väldiga, myllrande och brokiga fantasivärld. Men där finns minst lika mycket svek och feghet som dygd och mod.

Granströms romaner påminner om T. S. Eliots Det öde landet i det att bägge verken är späckade av allusioner till annan litteratur. Han gör faktiskt även allusioner Eliot, nämligen dikten De ihåliga männen, i sin beskrivning av den bleka tillvaron vid de dödas flod. Efter att ha lämnat jordelivet hamnar trakorierna vid denna flod i ett torrt, underjordiskt landskap. De verkar närmast vara förbryllade och dämpade till sinnes. Jag frågar om det finns någon svensk poet han tycker särskilt mycket om. Han funderar en stund och svarar sedan, ”Bruno K. Öijer”, och jag kan inte låta bli att tänka på dikten ”Hängd” i samlingen Det förlorade ordet (1995) där poeten jämför sig med Oden som hänger sig själv i världsträdet, offrar sig för att få magisk kunskap. Trädet igen. I Eliots De ihåliga männen får vi veta att världen inte slutar med en skräll. Hur Granströms värld kommer att sluta får vi kanske veta i nästa och sista delen i krönikan om den femte konfluxen.

Rudbecks Atlantis förekommer i min egen dikt ”Den svarte baronen” i samlingen Skymning öfver Upsala (Björkmans 2013). Alla dikterna finns inlästa och utlagda på YouTube här

Läs mitt samtal den 4 februari 2014 med Granströms kollega, den upsaliensiske fantasyförfattaren Anders Björkelid här

Erik Granström bloggar på Tankar från Trakorien

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s