Grattis på födelsedagen, Rom!

Dante och VergiliusIdag fyller Rom 2766 år. Enligt legenden grundades den eviga staden den 21 april 753 f.Kr. av Romulus, den ene av de två bröderna Romulus och Remus, vilka hade blivit uppfödda av en varginna och sedan vuxit upp hos herden Faustulus.

Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. En sufi är en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Visst kan man som Uppsalaaficionado vilja ha Rom och Uppsala till systrar och fantisera om att sammanfläta deras öden i en storslagen berättelse med titeln A Tale of Two Eternal Cities. Det skulle kunna fungera, men blir inte riktigt rätt. Uppsala är inte en evig stad utan en stad av evig ungdom. På så sätt skiljer sig idén om Rom från idén om Uppsala. Till idén om Rom hör stadens, imperiets eller väldets, tidlöshet, men till idén om Uppsala hör framför allt ungdomens tidlöshet. Å andra sidan kan man inte skilja upplevelsen av att vara ung i Uppsala från staden Uppsala …

Ivan Aguéli hade en exceptionell språkbegåvning. Han behärskade åtminstone ett dussin språk. På arabiska, ett språk han hade en ”varm tillgivenhet” för, kunde han skriva avancerade uppsatser som imponerade på den tidens arabiska lärde. Han översatte Rabelais till arabiska! Han skrev väldigt lite på sitt modersmål. Det flesta artiklarna är på arabiska, franska och italienska.

AgueliI sin ungdom for Aguéli till Paris för att studera målarkonsten under Émile Bernard. Han blev även teosof och trädde in i La loge Ananta (Anantalogen). Ordförande för denna franska sektion av Teosofiska samfundet var den vänsterradikale journalisten Arthur Arnould, direkt underställd den internationella ledaren Helena Blavatsky, som Strindberg kallade ”Isisprästinna” och ”gynander”. En av de tongivande medlemmarna i logen hette M. Jacques Tasset. När denne många år senare uppsöktes av Aguélis biograf Axel Gauffin och fick titta på ett porträtt av konstnären kommenterade han:

”Det ger fullkomligt hans väsen, så som jag älskade honom och minns honom. Dessa ögon som tycks blinda för världen, för människorna, men se inåt – det är just sådan han såg ut, när han sökte tränga in i dämonernas värld, den värld som vi känna från Eneidens VI. bok. Det var den tid då den ockulta vetenskapen upplevde sin pånyttfödelse”. [1]

I alla tider har den romerske skalden Virgilus (70-19 f. Kr) och hans verk Eneiden förknippats med magi och ”den ockulta vetenskapen”, kanske särskilt med praktiken att ”spå i Vergilius” eller sortes vergilianae. Han anses ha varit något av en profet och magiker. Men Vergilius var också den som fullbordade antikens Romidé.

I första boken av Eneiden yttrar Jupiter de ofta citerade, mäktiga orden: His ego nec metas rerum nec tempora pono: imperium sine fine dedi eller “För dem sätter jag inga gränser i tid och rum. Jag har givit dem ett välde utan ände.” I den sjätte boken vid sitt besök i underjorden möter Aeneas de andar, som en gång ska uppstiga till jorden och bli Roms stora män. Här finns de berömda och i viss mening skrämmande orden om romarnas uppgift i världen: Tu regere imperio populos, Romane, memento: hae tibi erunt artes, pacisque imponere morem, parcere subiectis et debellare superbos eller “Minns, romare, att styra folken med härskarmakt – det skall vara din konst – och att införa fred i världen och en moralisk ordning, skona de besegrade och nedslå de övermodiga.”

Den klassiska Romidén, läser jag i antologin Romarriket – decennierna före upplösningen: Romidén genom tiderna (1974), ur vilken jag även hämtat citaten ovan, innebar inte bara tron på Roms eviga bestånd, urbs aeterna, utan också övertygelsen, att staden är av försynen bestämd att vara huvudstaden i ett världsrike och har en civilisatorisk mission.

I hur stor utsträckning Aguéli omfattade Romidén är svårt att svara på, men i hans texter framgår att han trodde på någon slags ”humanitär imperialism” och knöt sina förhoppningar än till Frankrike, än till Italien. Men det var Garibaldis och inte påvens Italien. Det vi vet säkert är att han avskydde den katolska kyrkan och beundrade det hedniska Rom för den religiösa tolerans han föreställde sig fanns där. Han följde sufismen, islams mystik, och såg samma ”romerska” tolerans i den sufiske filosofen Ibn Arabis lära (1165-1240), som han hoppades skulle vinna inflytande i den muslimska världen på bekostnad av inskränkthet och dogmatism. Människor borde lämnas i fred att dyrka sina gudar, menade han.

Som exempel på Ibn Arabis, av Aguéli benämnd ”en Leonardo i filosofiens form”, religiösa tolerans kan man anföra följande rader ur diktsamlingen Tarjuman al-Ashwaq: ”My heart has become capable of every form; it is a pasture for gazelles and a convent for Christian monks … And a temple for idols and the pilgrim’s Ka’ba and the tables of the Tora and the book of the Koran. I follow the religion of Love: whatever way Love’s camels take, that is my religion and my faith.” (Översättning till engelska av Reynold A. Nicholson, 1911).

I sin sista artikel, publicerad i L’Encyclopédie Contemporaine Illustrée den 25 maj och 30 juni 1913 hyllar Aguéli ”den skönaste sidan av det gamla Roms religion, nämligen universaliteten, den beundransvärda omsorgen om att skänka alla, även de mest utblottade, lite solsken.” [3]

I tidningen Il commercio Italiano, föregångaren till Il Convito, den 18 april 1903 skriver han om Roms tolerans: ”Och för resten, om man vill vinna universalitet, måste man respektera individualiteten. Blott de toleranta folken ha förvärvat storheten och ha grundat varaktiga imperier, det hedniska Rom var stort därför att det respekterade alla helgedomar.” [4]

Detta var en uppmaning till de brittiska och franska imperierna, men lika mycket till det ottomanska kalifatet, om att ta lärdom av Rom i den frågan. Men Aguéli tycks ha satt grekiskan före latinet. I ett långt brev på franska till Richard Bergh den 4 januari 1916, skriver han:

”Jag kan inte ännu grekiska men studerar det, och detta språk har slutligen börjat intressera mig mer än latinet. Grekiskan har något, jag vet inte vad, förföriskt med sig.” [5]

Latinet har ju ett rykte om sig att vara kärvt och hårt, ”ett hjeltarnas och kraftens språk”, som Tegnér sade, medan muserna talar grekiska. För att illustrera detta inlägg har jag valt Delacroix’ målning från 1822 som föreställer Dante och Vergilius i underjorden. I ett brev till en vän den 19 april 1894 skriver Aguéli om Delacroix, ”du vet hur mycket jag älskar honom.”

[1] Gauffin, Axel: Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren, vol. I, s. 62-63
[2] Romarriket – decennierna före upplösningen: Romidén genom tiderna. Wistrand: ”Antikens Romidé”, s. 39 (1974)
[3] Wessel, Porträtt av en rymd, s. 116 (1988)
[4] Gauffin, vol. II, s. 126 [5] Ibid., vol. II, s. 258

Läs ett samtal med latindoktorn Moa Ekbom här

Läs om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s