Påskafton. En uppsaladikt

Stationen

Dikten ”Påskafton” publicerades första gången i samlingen Skymning öfver Upsala, som kom ut i september 2013 på Björkmans förlag.

”Snö och blåst till påsk”, lyder en rubrik i UNT den 1 april 2012.
”Under påskhelgen kommer nya snöfall att passera över landet och det kan också bli en del blåst, enligt SMHI”, fortsätter jag att läsa på min iPhone.
Taxichaufförerna måste haft det dötråkigt, tänker jag,
innan man uppfann mobiler med internetuppkoppling.
Fastän det är kallt vevar jag ner rutan och lyssnar till kvällssorlet.
Det är bara en bil framför mig, sen är det min tur att köra fram till stolpen.
Där är chansen störst att få en kund.

Min handläggare på Arbetsförmedlingen skrev in mig på en taxiförarutbildning.
Det är ett bra jobb för en poet, föreställde jag mig.
Man får höra många berättelser.
Det blir ungefär som att wallraffa.
Jag började på kursen den 5 september 2011 och blev klar den 2 december 2011.
Vi höll till på Grönlunds trafikskola i Boländerna.
Ola Natanaelsson, min lärare,
var en vitsig jämtlänning som närmade sig pensionsåldern.
Hans repertoar bestod mest av fräckisar, men också av vitsar som:
”Jag föredrar alzheimer framför demens. Vet ni varför? Jag spiller hellre ut halva groggen än glömmer vart jag ställt den.”
Jag skrattar, men bakom skrattet döljer sig rädslan.
Rädslan för att bli gammal och glömma.
Vi hade kul på kursen. Den var också nyttig.
Jag lärde mig bland annat att läsa kartor.

Efter avslutad kurs började jag jobba hos Farraj,
en åkare som bor granne med mig i Gottsunda.
Det är i hans bil jag sitter nu.
Man tjänar dåligt när man kör fribil.
Det händer nästan aldrig att man får ett ”skubb”
– det vill säga plockar upp någon på gatan –
utan det är kön på Centralen som gäller.
Kör jag en kund till Ackis eller Luthagen tjänar jag en hundring.
Av den är det bara en tjuga som är lön, resten går till åkaren.
Ponera att man behöver vänta runt tre timmar på en kund
och att man kör 13 timmar per dygn.
(Mer får man inte jobba för Trafikverket.)
Som mina kolleger brukar säga: ”Man tjänar mer på att samla burkar”.
Då invänder alltid någon: ”Ja, men vi har det bekvämare i bilarna”.
Jag avbryts i mina funderingar
då jag får syn på August, ordförande i den ockultistiska föreningen.
Han är i tjugofemårsåldern, är orakad och har en svart skinnjacka på sig.
Och så de där runda glasögonen.
Det är roligt att få syn på en vän efter tre timmars väntan i bilen.
Jag ropar på honom genom den öppna vindrutan.
Han hör inte. Jag får ropa flera gånger.
Till slut reagerar han och kommer fram till mig.
Han har en frånvarande, nyvaken blick.
”Tjena! Här sitter jag”, säger jag.
”Hm … du är sällskapssjuk förstår jag”, säger August.
”Ja, dels det, dels undrar jag om du kan låna mig Kenneth Grants böcker”.
”Jag ska försöka komma ihåg det.”
”Du tvekar. Grants böcker är inget för oinvigda, va?”
Jag försöker muntra upp honom med skämt, men han är svårflörtad.
Jag föreslår att vi åker till Beirut, den nya libanesiska syltan i Gottsunda.
”Kom igen. Gratis taxi.”
”Okej, då.”
August sätter sig i bilen.
”För bara 25 kr får du ett bröd med ost eller örter”, säger jag.
”Och teet kostar bara en tia.”
”Örter?” undrar August.
”Ja, det kallas za’ter på arabiska. Du får se. Smakar bra.”

På Beirut försöker August förklara Grants tankar.
Så säger han: ”Du vet säkert att när Strindberg pluggade i Uppsala
var han med och bildade en förening med namnet Runa”.
”Ja.”
”Det rimmar på Luna.”
”Vad är det med det då?”
”Hm … ingenting”, mumlar han.
Men något säger mig att han tycker att det är någonting med det.
Efter att vi käkat vårt bröd skjutsar jag tillbaka August till Centralen.
Han ska ta bussen ut till landet där han bor.

Den ockultistiska föreningen heter alltså Luna.
Det finns en pizzeria i Flogsta som har samma namn.
Det har hänt att människor ringt fel.
Man ringer till ockultisterna för att beställa pizza
och till pizzerian för att fråga om kabbala.

Svarta molntrasor drar förbi månen.
Jag upptäcker att den är ovanligt stor.
”Visst är det ruskigt väder?”, säger jag till en mamma och hennes son
som ska till Tegnérgatan. De håller med.
Snö och blåst.

Bror Hjorths skulptur Näcken är sex meter hög.
Han står där sedan 1967 med sin gigantiska fallos.
Kön har stått stilla i någon timme.
Jag står ute vid Näcken och pratar med Lars.
Lars har rött hår och är i femtioårsåldern.
Han snusar och har en lätt hasande gång.
Innan Lars blev chaufför läste han historia på universitet.
Han sitter alltid med ena handen i en godispåse när han kör.
”För att hålla mig vaken”, säger han.
Vissa kallar Lars för ”Hamilton” efter Jan Guillous agent
eftersom han varit befäl i hemvärnet.
En kraftig kille med händerna i fickorna gör oss sällskap.
”Här kommer partiledaren”, säger Lars.
”Leder han ett parti?” undrar jag som är gröngöling och inte har lärt känna alla än.
”Nej, men han har åsikter om allt”, säger Lars.
Partiledaren heter Micke och jobbar på Taxi Direkt.
”Vi har inte alltid varit så snälla här i Sverige”, säger han.
”Nej, förr stympade vi brottslingar.”
Jag nämner stegling, en avrättningsmetod som jag nyss läst om.
”Ah … stegling”, upprepar Partiledaren.
”Men det har funnits något ännu grymmare. Blodörn”, säger han sen.
”Det var innan vi blev kristna. Man bände ut offrets revben och drog ut lungorna. Det kallades blodörn eftersom revbenen och lungorna, efter att man brutit ut dem, liknade vingar på en örnunge.”
”Det låter fruktansvärt”, säger jag.
”Att brännas på bål är inte heller särskilt behagligt”, påpekar Lars.
”Som man gjorde med häxorna. De borde befinna sig på Blåkulla nu”, säger jag.
”Eller så är de på väg hem. Minns inte vilket”, säger Lars

Det blir tyst. Lars tittar på Näcken.
”Kondomen är borta”, konstaterar han.
Dagen innan hade någon satt en påse på fallosen.
”Jag tycker inte om Bror Hjorth”, säger jag.
”Jasså. Han är bra”, säger Lars, ”men det där andra, det ska bort”.
Han syftar på bronsskulpturen i den västra änden av den nya gångtunneln under spåren.
”Den konstnären borde få böta för nedskräpning
och skyffla bort skrotet själv”, säger Partiledaren.
”Det ser ut som en uppförstorad hög hundskit”, instämmer Lars.
”Den väger 8 ton har jag läst. Det blir mycket skrot”, säger Partiledaren.
”Stationshuset ser annorlunda ut efter restaureringen”, säger jag.
”Den ser ut som ett franskt château”, säger Lars.
Lars slutar tidigt. Han ska hem och göra påskmiddag.

Kön förflyttar sig med geologisk långsamhet.
En chaufför som heter Hassan, och en annan som jag inte vet namnet på,
står och tittar på mitt vänstra bakdäck.
Hassan böjer sig ner och tycks undersöka något.
Så ger han mitt däck en lätt spark.
Jag går ut och frågar vad som står på.
”Det är en spricka i däcket”, säger Hassan.
”Kan vara farligt”, säger den andre.
”Jag skulle aldrig köra med ett sånt däck”, säger Hassan.
Jag ser efter själv och hittar en liten reva.
Farraj, som äger bilen, är i Egypten på badsemester.
Jag skickar ett sms till honom: ”Spricka i däck. Vad göra?”
”Ställ av bilen”, säger Hassan.
Det är kanske bäst, tänker jag.
Jag kör till Gottsunda för att ställa av bilen och ge nyckeln till Lars.
Just som jag ringer på dörren plingar det i min iPhone.
Ett sms från Egypten: ”Kör! Inga problem”, skriver Farraj.
Lars öppnar dörren iförd röd morgonrock och tofflor.
En svart katt stryker sig mot hans ben.
”Jag ska precis äta påskmiddag med katten”, säger han.
Jag kikar in genom dörren och får se ett tidningsurklipp
som sitter fasttejpat på garderoben i hallen: ”Morden på Bäverns gränd”.
Pjäsen, en Sherlock Holmes-parodi, spelades nyligen på Stadsteatern.
Aha … Lars kanske också är sherlockian.
Det ska jag ta upp med honom när vi möts i kön på Centralen.
”Det var inget”, flämtar jag.
”Jag hade en reva i däcket. Skulle ställa av bilen och lämna nyckeln, men fick ett sms från Farraj. Det är bara att köra.”
”Hm …”, Lars ser skeptisk ut. ”Du gör som du vill.”
Ner för trappan igen.
Sherlock Holmes. Lars.
Jag kommer att tänka på de rödhårigas förening.
Fattas bara att Lars sitter och skriver av Encyclopedia Britannica.

Det nya stationshuset, och skulpturerna
som Partiledaren vill skyffla bort, är bara småsaker.
1800-talshuset där jag köpte min första cykel av märket DBS
revs för att ge plats åt Musikens hus.
Och nu byggs Radisson hotell upp bakom stationen.
Kloss läggs på kloss.
Det går mycket fort.
Anna-Maria Lenngren växte upp vid Lutgränd i Fjärdingen.
När hon år 1812 – snart sextio år gammal – återvände till Uppsala
kände hon sorg och vemod inför förändringarna.
Jag förstår henne.
”Minnena blev bittra”, skriver konsthistorikern Teddy Brunius,
”ty hon fann sitt barndomshem härjat av 1809 års brand”
Hon skildrar sina känslor i dikten ”Saknaden”

Den hydda där jag fostrad blivit,
mitt hjärtas forna helgedom,
nyss såg jag ödegjord och tom,
dess vägg är fälld, dess tak man rivit
i följd av nye ägarns dom.

”Men värre än alla olyckor”, fortsätter Brunius, ”är stadens grymma förvandling genom människohand. Diktens bittra ord har en förnyad aktualitet i dagens Uppsala med rivningar och nybyggen.”

Detta skrev Brunius 1966.
Vad hade han sagt om förvandlingen sedan dess?

Nu kommer jag äntligen fram till taxistolpen.
Klockan är kanske halv tolv på natten.
En kutryggig tant har kommit hem från en resa.
Hon vill bli körd till sin hemadress på Skolgatan 25.
”Runt hörnet, på Rundelsgränd, hade Bok-Viktor sitt antikvariat”, säger jag.
”Nu är det visst en cykelverkstad.”
”Aha, känner du till Bok-Viktor?!” säger tanten.
Hon verkar imponerad av mina kunskaper.
”Först låg antikvariatet på Drottninggatan, nära Politiska knuten”, fortsätter jag.
”Det är inte många som känner till det, framför allt inte unga människor”.
Jag kör in vid rektorsvillan och vänder
så att jag kan släppa av henne på rätt sida av gatan.
Jag parkerar med halva bilen på trottoaren, går ut,
lyfter ut resväskan, och öppnar bildörren åt henne.
”Här ska du ha!” säger hon och ger mig en femhundring.
”Det kan inte stämma”, säger jag.
”Jo”, säger hon och blinkar. ”Du har förtjänat dem”.
”Var har du varit?” frågar jag henne.
”Jo du, det känns som mycket långt bort, intill världens ände, så trött är jag”.

Vilken märklig kväll, tänker jag.
Jag vänder mig om och ser mot porten, som slår igen efter tanten.
Högre upp för gatan, ovanför Musicum, lägger jag märke till den stora månen.
Är den inte ovanligt stor?
Den tycks nästan närma sig jorden.
Kanske skulle man ringa SMHI för att fråga om allt står rätt till.
Vilken befängd tanke!

Min sista körning för natten är ett glatt, onyktert gäng
som ska till Terrassen nära Stora torget.
De är två för många, men tränger ihop sig i bilen.
Killen som sitter i framsätet ser undrande på mig.
”Va fan. Är det P1? Sätt på musik!”
Jag vrider på ratten några varv fram och tillbaka.
Den funkar inte. Det går inte att byta från P1.
”Jag känner igen dig”, säger killen.
”Det är möjligt. Jag är född i stan.”
”Skit i radion”, säger han, ”vi sjunger i stället.”
Så börjar han sjunga ”Leende guldbruna ögon”.
”Det är inte jag”, säger jag.
”Mina ögon är blå. Du har tagit fel på person”.
Hela gänget stämmer upp i Vikingarnas slagdänga.
Killen som känner igen mig stirrar argsint.
Han tycker inte om P1.
Han tycker inte heller om min humor.
Ett ögonblick tror jag att han ska klippa till mig.
Jag kan inte slappna av förrän jag lämnat dem.

Dagen efter läser jag i tidningen om ett slagsmål på Terrassen.
Jag har en känsla av att killen kan ha varit inblandad.

Skymning öfver UpsalaDiktsamlingen ges ut av Björkmans förlag och finns att få tag på hos de flesta nätbokhandlar. I Uppsala hittar man den på Drottninggatans bokhandel och Röda rummet. Man kan också köpa boken direkt av mig. Då kostar den 150 kr. Jag bjuder på porto. Sätt in beloppet på plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Dikten ”Påskafton” liksom övriga dikter i Skymning öfver Upsala finns att lyssna till på YouTube. Bakgrunds- musiken har gjorts av den italienske kompositören Giacinto Scelsi (1905-1988). Hans musik är ganska obskyr, liksom han själv. Scelsi vägrade att låta sig fotograferas. De enda bilder som finns på honom är från ungdomen. Som namnteckning använde han en symbol: en cirkel med en horisontell linje undertill.  Den enda gång hans musik har fått en större spridning var när den inkluderades i soundtracket till Martin Scorseses psykothriller Shutter Island (2010). Hans musik är stundtals skrämmande på ett lovecraftianskt sätt, som tanken på det lilla skälvande livet i ett till synes oändligt, svart universum.

Lyssna på ”Påskafton” på YouTube

Varför har jag gammalstavat titeln på min diktsamling? Svaret finns här

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Titta även i kalendariet

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s