Shakespeare 450 år

Delacroix, HamletI år är det 450 år sedan Shakespeare föddes. Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

En av Aguélis vänner, Per Hallström, var en av våra stora Shakespeareöversättare. Han åstadkom den första fullständiga svenska versionen av Shakespeares dramatik efter Carl August Hagbergs från mitten av 1800-talet. Arbetet utkom under samlingstiteln Shakespeares dramatiska arbeten i tolv band mellan 1922 och 1931.

Shakespeares skönhet är ”fruktansvärd”. I ett brev från Mazasfängelset till vännen Werner von Hausen den 20 april 1894, skriver Aguéli:

”Gör också bekantskap med Honoré Daumier, den store franske artisten. Han är för Raffaëlli och alla de andra modärna naturalisterna-karikatyristerna vad Balzac var för Zola. Han är inte nog förstådd ännu. Man betraktar honom som en karikatyrist med talang, men för mig är han kanske århundradets störste ande, åtminstone som analys, mäktighet, ingivelse och stil. För mig går han utanpå Delacroix och du vet hur mycket jag älskar honom. Det är en fruktansvärd skönhet – Shakespeares.” [1]

I ett brev till konstnären Artur Bianchini, Paris den 1 november 1895, berättar Aguéli hur han ”bråkar” med den store engelske dramatikern:

”Jag bråkar med Shakespeare också, och hans dramatiska arkitektur, allt detta med en viss, åh, vi kan tillstå det, mycket stor motvilja. Det enda som intresserar mig i dessa förbannade klimat, det är att sitta hemma, med benen i kors à la turque och titta på min vackra katta, fyrbent s. v. p. o. avguda henne, o. tycka att hon är f. n. så mycket vackrare än hela människosläktet.” [2]

Den 9 juni 1900 avlossar Aguéli ett skott mot toreadoren på en tjurfäktning utanför Paris. Han var nämligen en fanatisk djurvän. I odaterat brev från fängelset i Pontoise till en ej namngiven adressat, skrivet någon gång efter attentatet, kallar han den danske prinsen Hamlet ”förälder”:

”Jag för min del håller i synnerhet på att mina ryktbara föräldrar, Hamlet och Don Quixote, inte måtte förneka mig och hindra mig att visa mig inför Gud, och jag vill inte heller att Don Juan föraktar mig uppifrån sitt helvete.” [3]

Med anledning av Daumier-utställningen i l’Ecole des Beaux-Arts år 1901 skrev Aguéli en recension för tidningen L’Encyclopédie Contemporaine:

”Honoré Daumier är ett 1500-talsingenium, som har förmågan att se evigheten genom sitt tidevarv. Han är realist och romantiker, en jämbördig till Shakespeare, Rabelais, Watteau, Delacroix, Balzac, Victor Hugo och Corot. Han står särskilt Shakespeare och Balzac nära.” [4]

Angående Shakespeareöversättaren Per Hallström och Aguéli finns denna anekdot från Stockholm i början av 1890-talet återgiven av Artur Bianchini:

”A propos Hallström! Då vi gemensamt genombläddrade ett stort planschverk om orientalisk ornamentik var Aguéli i extas och utbredde sig i de mest djupsinniga utläggningar angående betydelsen av alla de skiftande formerna och färgerna, varvid Hallström gjorde sina inpass med mild men dock ironi, när filosofien blev alltför vittsvävande – för mig var alltsammans mycket roande att åhöra.” [5]

Renässansfursten Hamlet älskar sin mor men äcklas över hur snabbt och villigt hon finner sig tillrätta med den nye maken. Så en natt visar sig faderns vålnad för Hamlet och röjer att Claudius förgiftat honom med, som det heter i Hallströms översättning, ”djävulsk bolmörtssaft”. Den mördade kräver hämnd.

Vid det första mötet med vålnaden säger Marcellus, en av vakterna, till sin kamrat: ”Horatio, du är boklärd; tala till det”. Det fanns en föreställning om att endast latinkunniga kunde kommunicera med övernaturliga varelser.

Ett modernt drama som utspelas i uppsalamiljö delar vissa aspekter med Hamlet: Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander (1982). Barnens pappa, som driver en teater, dör och modern gifter om sig med en elak präst. Alexander upplever liksom den danske prinsen hur fadern byts ut mot någon som inte är värdig, och ser även han sin fars vålnad.

För Aguéli var vålnader inte något som bara hörde hemma i fiktionens värld. Han menade att han kommunicerade med dem även i verkligheten. Om det skedde på latin eller något annat av alla de språk han talade vet jag inte, men liksom vålnaden i Hamlet kommer de med budskap. I ett brev från Egypten till sin mor den 26 juni 1914, strax före första världskrigets utbrott, påstår Aguéli: ”goda andar vaka över mig samt varna mig på övernaturlig väg”.

Han ansåg sig vara begåvad med en ”fin intelligens”, som gjorde att han kunde uppleva andars närvaro, vilket kyrkoherden R. Matson intygat i en anekdot från Aguélis tid som skolgosse i Visby. ”För honom fanns det ande i allt”, skriver Matson. ”En natt då vi lågo i samma våning, men i var sitt rum, kom han blek och förstörd in till mig och väckte mig samt bad att få byta rum. Det fick han. ’Du har ingen finare intelligens’, förklarade han, ’och kan inte uppfatta några andar, men det här rummet tar jag inte mer. Det tillhör en avliden.” [6]

En av de kändare spiritister vi har haft i Uppsala var författaren Jan Fridegård. I den självbiografiska romanen Står min lycka i Guds händer (1991) skildrar Hans O. Sjöström sin tid som elev på Fjellstedtska skolan på 1950-talet. En kamrat kallades ”Korven”:

“Korven sa att Fridegård bodde i stan. Man kunde se honom då och då när han var ute och promenerade. Det var en stor, mörk karl, nästan två meter lång. Han var spiritist. Bernard Nordh och han brukade träffas hemma hos Nordh. Där satt de och talade med de döda. Nordh bodde på Vindhemsgatan, sa Korven. Tänka sig att de två satt och hade mystiska saker för sig. Det kanske inte var så märkligt förresten. Något hade de gemensamt.” [7]

Som illustration till detta inlägg har jag valt en Hamletmålning av Delacroix. Aguéli hade uppskattat det. I ett brev till en vän den 19 april 1894 skriver Aguéli om Delacroix, ”du vet hur mycket jag älskar honom.”

För övrigt anser jag att Benedict Cumberbatch kommer att bli lysande som Hamlet!

[1] Gauffin, vol. I, s. 153
[2] Ibid., vol. II, s. 21
[3] Ibid., s. 107
[4] Ibid., s. 116
[5] Gauffin, vol. I, s. 79
[6] Ibid., s. 24
[7] Sjöström, s. 28

Läs om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s