Valborgsafton. Tal till våren och något om sökandet efter Uppsala tempel

ValborgsaftonO, hur härligt majsol ler! Inför mösspåtagningen i Carolinabacken klättrade jag upp på räcket vid Gunnar Wennerbergs staty och höll ett improviserat tal till våren. Jag hyllade guden Pan och manade åhörarna att återuppliva hans kult i vårt nordliga Arkadien. Låt oss alla bli satyrer som dansar med Pan!

Har ni läst D. H. Lawrence roman Lady Chatterley’s Lover? Det finns en passus som få har uppmärksammat. Det är skogvaktaren Mellors, Connies älskare, som vill att vi erkänner ”the great god Pan”. Pan, säger han, är ”massornas” gud.

“They should be alive and frisky, and acknowledge the great god Pan. He’s the only god for the masses, forever. The few can go in for higher cults if they like. But let the mass be forever pagan.”

Idag, just nu, känner jag att jag vill hänge mig åt kulten av Pan. Jag vill bli ett med massan, upplösas i den, och ett med tiden, vill att tidens puls ska slå i samklang med min egen. Idag orkar jag inte med någon ”högre” kult eller någon ”högre” filosofi.

Vi hade en gång en skald i Uppsala som också var Pandyrkare. Han hette Olof Thunman och debuterade med diktsamlingen Pan spelar (1919), vilket gav honom smeknamnet ”Upplands lurvige Pan”. När han gick bort skrev Evert Taube nekrologen ”Balladen om Olof Thunman”. Den slutar så här: ”Nu är han död, men lever än – som Pan”. Thunman skrev en dikt om valborgsafton. Jag ska läsa den för er:

Valborgsafton

Vårens egen klocka klingar
som ger dröm och längtan vingar.
Stolt i valborgseldens gensken flammar
Vasas djärva torn.
När och fjärran eldar låga –
ifrån Danmark bort mot Håga,
och i röken blånar slätten
till en hägring trolsk och forn.
Känn, en vårkärv doft av tjära
viddens vindar till dig bära!
Forna tider äro nära.
Var det tranans rop du hörde,
eller ledungsvaktens horn?

Klockan tystnat – och förgången
är din forntidssyn. Men sången
nuets sång, med löften stiger
högt mot rymdens blå kupol,
och likt vårens första svanor
lysa vita landskapsfanor
över skilda nejders söner
enade av samma mål.
Splitets mörka ande vike!
Varje svensk din bror och like!
Ljus och lycka över vårt rike!
Det är meningen i sången
här bland röda Valborgsbål.

Denna känsla av enhet i massan, att vi alla äro satyrer som dansar kring Pan. Varje satyr din bror och like! När aftonen nalkas går jag hem och byter om. Jag sätter på mig mina tofflor och min röda fez och förvandlas till mitt alter ego: Ivan Aguéli.

Den här bloggen heter som ni vet Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och mystikern Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör konstnären Aguéli och saker som rör Uppsala.

I konsthistorikern Axel Gauffins biografi Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41) får vi veta: ”Redan genom sitt yttre, den röda fezen och den vida slängkappan, stack han av mot sin omgivning, ej minst när han valt sin älsklingsställning, sittande på golvet med korslagda ben.”

Det blir cognac, tobak och poesi fram till gryningen med de glada och lärda vännerna i Upsala Tempels Hermetiska Orden (UTHO). Vår orden grundades vid ett möte på Västgöta nation den 6 maj 2012. Medlemmarna har svurit en dyr och helig ed att inte vila förrän vi funnit Uppsalas gyllene tempel.

MidvinterblotHur såg det ut? Förmodligen inte som i Carl Larssons målning ”Midvinterblot”. I sitt på 1070-talet sammanställda verk om hamburgbiskoparnas gärningar, Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum, skriver magister Adam av Bremen: ”Detta folk har ett berömt tempel som kallas Uppsala, beläget inte långt från samhället Sigtuna. I detta tempel, som är helt och hållet prytt med guld, dyrkar folket bilder av tre gudar. Den mäktigaste av dem, Tor, har sin tron mitt i salen. På var sin sida om honom sitter Oden och Frej …”

Vi ska finna det! Vi söker det med samma iver och samma hängivenhet som riddarna av runda bordet sökte den heliga graal. Men vi har pennor i stället för svärd, cognacglas i stället för sköldar, och, åtminstone i mitt fall, en fez i stället för hjälm.

Valborg (1968) finns med i dikten ”Min pappa, kung Lear” i min senaste diktsamling Skymning öfver Upsala (Björkmans 2013). Lyssna på den på YouTube här

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Han hade fez och hoppade i Fyrisån

Alfred JensenDen här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala. I jakt på uppgifter om Aguéli förbigångna av andra Aguélikännare läste jag den upsaliensiske konstprofessorn August Hahrs memoarbok Från Dragabrunn till Arkadien (1946). Jag visste att Hahr (1868-1947) och Aguéli var skolkamrater vid Västerås allmänna läroverk 1883-84. Kanske hade han nämnt sin kamrat någonstans? Nej, ingen träff. Däremot reagerar jag på ordet ”fez” på sidan 43. Jag visste att fezen var en av Aguéli omtyckt huvudbonad.

I konsthistorikern Axel Gauffins biografi Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41) får vi veta: ”Redan genom sitt yttre, den röda fezen och den vida slängkappan, stack han av mot sin omgivning, ej minst när han valt sin älsklingsställning, sittande på golvet med korslagda ben.”

I Gauffins bok finns också Hahrs frustrerande magra minnesanteckningar av skolkamraten Aguéli som inleds: ”Nog minns jag hans utseende, skick och väsen. Han var en mycket nervös och bisarr yngling …” Hela anteckningen utgör ungefär en halv sida. Man vill ha mer!

August HahrSpänningen steg. Jag kände svetten bryta fram i pannan. Hade August Hahr nämnt Aguéli? Var jag på väg att göra ett nytt fynd som skulle föra Aguéliforskningen framåt i en oanad riktning? Jag blundade och kände hur jag höll på att få svindel. När jag väl öppnade ögonen och granskade texten närmare kunde jag dock konstatera att fezbäraren i fråga inte var Aguéli utan Alfred Jensen! Så här står det:

”Med Alfred Jensen, d. 1921, och hans maka, en syster till Bengt Lidfors, kom jag under dessa festligheter [Linnéjubileet 1907] flera gånger i beröring. Han var en medelålders man och hade ett markerat sydländskt utseende, med hakskägg och mustascher och livliga bruna ögon, vilket tillsammans med hans stora språkkunskaper måste varit en tillgång under hans många och långa resor i Balkanländerna och Ryssland. På Gästrike-Hälsinge nation finna vi hans porträtt, en god pastell, i raden av vördade hedersledamöter, men det verkar mer gemytligt och genreartat genom ställningen, den röda fezen och pipan i munnen.” (s. 42-43)

Det porträttet måste jag se! Det är möjligt att Hahr tänkte på Aguéli när han skrev dessa rader om Jensen och hans fez. Idag, dagen före valborg, gick jag till Gästrike-Hälsinge nation (GH) på Trädgårdsgatan, mittemot Ingmar Bergmans barndomsadress, för att leta efter det. Jag gick runt lite på måfå i de stökiga lokalerna där förberedelserna inför Uppsalas största fest pågick för fullt. Till min besvikelse hittade jag inte det jag sökte. Jag frågade en ung man som gick och drog en back öl på en pallkärra. Han svarade kort: ”Det är kaos här. Kom tillbaka efter valborg”. Jag var så ivrig att se Jensen i sin röda fez! Inte kunde jag vänta flera dagar. Så slog det mig att jag i Stadsbibliotekets uppsalahylla sett jubileumsskriften Gästrike-Hälsinge nation 350 år (1996). Där kanske jag hittar porträttet! Jag rusade till Stadsbiblioteket och slog upp personförteckningen i slutet av boken. Alfred Jensen var nämnd sju gånger. På sidan 158 hittar jag det! Dock i litet format. Men så på sidan 219 i större format! Jag tog en bild med min mobiltelefonkamera. Det är signerat Kaja Widegren 1906. I boken får också reda på något om Jensens personlighet. Han var till sin läggning ”en stor bohem”.

Agueli-självporträttAlfred Jensen var tio år äldre än Aguéli, född 1859, samma år som Darwin gav ut Om arternas uppkomst och Viktor Rydberg romanen Den siste atenaren. Hade Jensen och Aguéli någonting gemensamt förutom att båda bar fez? Ja, båda trodde på religionsfrihet. Jensen lade grunden till den radikala studentföreningen Verdandi när han under tidigt 1880-tal ledde en petitionsrörelse för religionsfrihet. Vad gäller Aguéli skrev han 1894 följande hyllning till den andliga friheten:

”Man måste emellertid komma ihåg att vi själva ej existera utan vår fria vilja och ju mer vi följa vår fria vilja desto mera äro vi oss själva. Att beröva någon hans fria vilja eller också tillegna sig den i det att man gör sig till hans andliga auktoritet eller förinta den eller förfalska den, det är ett avskyvärdare brott än våld, despotism eller mord eller att stinga ut ögonen på någon som är svagare än vi. Och det högsta goda som man kan göra människorna är att skänka dem bruket av sin fria vilja, ty det är att skänka dem sig själva.”

De hade också en annan sak gemensamt: intresset för rysk litteratur. I sin biografi berättar Gauffin att Aguéli var ”uppfylld av den ryska litteraturens mästerverk, av Dostojevskij och Turgenjev men också av alla de nya ideerna i det väldiga, jäsande samhället, Tolstojs och Krapotkins land.” Han föddes faktiskt som John Gustaf, men tog sig i ungdomen (1889) det ryskklingande namnet Ivan under påverkan av rysk litteratur. Jensen var en framstående slavist som översatte Gogol, Pusjkin, Dostojevskij och Turgenjev till svenska. Aguéli kan ha läst Jensens översättning av Turgenjev med den svenska titeln Senilia: dikter på prosa, som kom ut 1883.

Gästrike-Hälsinge nation var från början två nationer som den 2 november 1811 efter konsistoriets godkännande slogs samman till en. År 1911 hålls en bankett, märkligt nog på Gillet, för att fira hundraårsdagen av sammanslagningen. Alfred Jensen, hedersledamot av nationen, är en av högtidstalarna. Det var originellt, noterar en samtida kommentator, och långt ifrån en panegyrik över talarens eget studentliv. Jensen berättar bland annat hur han i ett anfall av olycka och hopplöshet försökt dränka sig i Fyrisån. Åhörarna uppfattar detta som ett utslag av studentikost skämtlynne och brister i skratt, vilket förargade talaren som just gjort en allvarlig bekännelse. I rubriken har jag skrivit ”Han hade fez och hoppade i Fyrisån”. Det är möjligt att han hade fez när han hoppade i Fyrisån, men med de källor jag har tillgång till kan jag inte bevisa det.

Det är inte bara olyckliga som hoppar i Fyrisån. Imorgon blir det forsränning. I en intervju för studenternas tidning Ergo (”Sitt säkert genom Fyrisån”, 28/4) säger civilingenjörsstudentskan Teresa Reinli: ”Men många vill ju ramla i, det verkar ju vara halva grejen med forsränningen”. Jag ska dit och titta. Kanske kommer någon rännare att ha fez på huvudet? Varför inte? Det är ju Uppsala.

I sitt tal vid Svenska Akademiens Nobelbiblioteks hundraårsjubileumden insköt Per Wästberg att den ”stundom i röd fez klädde slavisten Alfred Jensen är ett lärdomsöde värt sin egen levnadsteckning”.

Linnéjubileet 1907 är nämnt i min dikt ”Den kommande omänniskan” i samlingen Skymning öfver Upsala (Björkmans 2013). Lyssna på den på YouTube här.

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Herr Omars antikvariat. En uppsaladikt

 Rikard Wolff som Herr Omar     

Dikten ”Herr Omars antikvariat” publicerades första gången i samlingen Skymning öfver Upsala, som kom ut i september 2013 på Björkmans förlag.

Herr Omars antikvariat

Snön lyser vit på Öfre Slottsgatan.
Där inne i värmen sitter någon böjd över en uppslagen bok,
stor som en atlas från upplysningstiden.

Han är inte mycket äldre än jag,
men han har en äldre mans hållning och värdighet.
Hur som helst gör han ett ålderdomligt intryck
med sin svarta kostym, svarta väst och svarta slips.
Han håller i sin pincené och mumlar något
medan han tyder skriften.

Han slår ihop boken
och damm från seklerna yr upp mot taket
medan han rättar till sin cinnoberröda fez.
Fortsätter att mumla något.

Jag står här ute i ett ljusgrå och lila ställ
och en stor, rasslande nyckelknippa fäst i byxorna.
Jag arbetar nämligen på städfirman Partena Clean
som bland annat ansvarar
för rengöringen av Uppsalabuss’ kontor.

Jag tar upp ett skrynkligt kvitto ur fickan
och klottrar ner det lilla jag kan uppfatta
av hans mummel genom glaset.
Det känns angeläget av någon anledning.
Kvitto efter kvitto, tills de tar slut.

Mannen där inne, han påminner om någon jag känner.
Jag kallar honom Herr Omar, för fezens skull,
och för sirligheten i hans sätt.
Han försvinner in genom en dörr
som stått på glänt
hela tiden
till ett innersta rum.
Där inne skymtar hylla efter hylla.
Det är omöjligt att se
i vilken av dem han ställer boken.

Det börjar duggregna och så faller en och annan snöflinga.
Jag lämnar skyltfönstret för att känna på porten.

Låst.
Det var väntat.
Ingen av mina nycklar passar.
Man behöver en kod för att komma in.

Skymning öfver UpsalaDiktsamlingen ges ut av Björkmans förlag och finns att få tag på hos de flesta nätbokhandlar. I Uppsala hittar man den på Drottninggatans bokhandel och Röda rummet. Man kan också köpa boken direkt av mig. Då kostar den 150 kr. Jag bjuder på porto. Sätt in beloppet på plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Dikten ”Herr Omars antikvariat” liksom övriga dikter i Skymning öfver Upsala finns att lyssna till på YouTube. Bakgrundsmusiken har gjorts av den italienske kompositören Giacinto Scelsi (1905-1988). Hans musik är ganska obskyr, liksom han själv. Scelsi vägrade att låta sig fotograferas. De enda bilder som finns på honom är från ungdomen. Som namnteckning använde han en symbol: en cirkel med en horisontell linje undertill.  Den enda gång hans musik har fått en större spridning var när den inkluderades i soundtracket till Martin Scorseses psykothriller Shutter Island (2010). Hans musik är stundtals skrämmande på ett lovecraftianskt sätt, som tanken på det lilla skälvande livet i ett till synes oändligt, svart universum.

Bild: Åke Holmbergs Ture Sventon i öknen. Ljudbok. Bonnier audio 2005. Ture Sventon: Johan Rabaeus ; Herr Omar: Rikard Wolff.

Lyssna på ”Herr Omars antikvariat” på YouTube

Varför har jag gammalstavat titeln på min diktsamling? Svaret finns här

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Steampunk-Aguéli fikar på Upplands nation

Steampunk Agueli 27 aprilVåren är här! Det är någonting alldeles särskilt med våren i Uppsala. Som uppsalaaficionado förströr jag mig gärna genom att läsa gamla memoarböcker. Igår läste jag Knut Nybloms Uppsala är bäst från 1908 med undertiteln: ”Skolpojks- och studentminnen upptecknade i glad oordning”. Denne Knut var son till sagoförfattarinnan Helena Nyblom, gift med estetikprofessorn Carl-Rupert Nyblom*. Han skriver att han vet ingen plats i Sverige ”dit våren kommer på ett så underbart sätt med en tjuskraft, som nästan är obeskriflig”.

”Denna märkvärdiga blandning af förhoppning och längtan, som våren öfverallt bringar med sig, kännes i Uppsala tredubbelt så stark. Den börjar med islossningen, den växer med hvarje ny Tussilago farfara, som slår ut i gul blom, den kulminerar under maj månad, och med doktor-promotionsdagen den 31 maj ges signal till absolut ’slutad bal’”.

En sådan vacker vårsöndag som den 27 april passade det utmärkt med steampunkfika (fika för steampunkare) i Upplands nations trädgård i skuggan av Carl Milles skulptur Vingarna. Fast det var hundra år sedan Nyblom, kallad ”Manasse”, skrev sina memoarer upplevde jag samma känslor: ”det sjuder af önskningar och planlösa tankar i luften”. Vad är steampunk? I korthet innebär det föreställningen om hur 1800-talets människor föreställde sig framtiden eller ”retrofuturism”.

Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Steampunk Emma GoldmanEfter att ha upptäckt steampunkkulturen bestämde jag mig för att skapa karaktären ”Steampunk-Aguéli”. Idén fick jag vid en steampunkkväll på The English Bookshop i Uppsala (13/3 2014). Där fick jag veta att det i Förenta staterna finns en steampunkare som uppträder som en återuppstånden eller reinkarnerad Emma Goldman (1869-1940). Hon heter Miriam Rosenberg Roček, alias ”Steampunk Emma Goldman”. Jag tänkte: Varför inte göra en ”Steampunk-Ivan Aguéli”? Emma Goldman och Ivan Aguéli levde under ungefär samma tid – de är födda samma år! – och bägge var anarkister. Aguéli benämnde sig under en period ”swedenborgiansk anarkist”. Miriams utstyrsel var inte så avancerad, egentligen bara en 1800-talsaktig kjol, blues och frisyr. För mig kunde det kanske räcka med en fez för att förvandlas till mitt steampunk-alter-ego. Jag hade två fezer hemma på hatthyllan som jag köpt under ett besök i Konstantinopel (notera att jag skriver Konstantinopel, inte Istanbul). Konsthistorikern Axel Gauffin, författare till boken Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41) noterar: ”Redan genom sitt yttre, den röda fezen och den vida slängkappan, stack han av mot sin omgivning, ej minst när han valt sin älsklingsställning, sittande på golvet med korslagda ben.”

Det räcker alltså att sätta på sig fezen för att bli Steampunk-Aguéli! Det är inget måste att uttala formeln ”hokus pokus”, även om jag gjorde det idag för att höja stämningen. ”Abrakadabra”, eller om man vill vara lite märkvärdig, Aleister Crowleys ”abrahadabra”, går också bra. Aguéli befann sig i Kairo samtidigt som Crowley när denne mottog sina uppenbarelser 1904 och utropade ”Horus tidsålder”. Det är inte omöjligt att de träffades. Oavsett vilket säger jag som den elfte doktorn (Doctor Who), även han klädd i brun kavaj och röd fez, som i ett avsnitt yttrade de sedermera berömda orden: ”I wear a fez now, fezzes are cool.”

Allen ChamberlainDen elfte doktorn är bara en av åtskilliga stiliga fezbärare. Än stiligare blir det när hatten kombineras med monokel, som till exempel hos egyptologen dr Allen Chamberlain (Jonathan Hyde) i den amerikanska äventyrsfilmen The Mummy från 1999 (sv. titel ”Mumien”). Han slår följe med en grupp skattjägare som söker den försvunna staden Hamunptra.

Med på fikat var fysikdoktorn och steampunkkännaren Anna Davour, som skriver på den utmärkta bloggen Landet Annien. Hon berättade att det i Alan Moores steampunkiga grafiska roman The League of Extraordinary Gentlemen förekommer en kapplöpning till månen mellan Frankrike och England. Fransmännen använder den metod som skildras i Jules Vernes roman De la terre à la lune från 1865 (sv. titel ”Från jorden till månen”), det vill säga med hjälp av en kanon, och engelsmännen den metod som skildras i H. G. Wells roman The First Men in the Moon från 1901 (sv. titel ”De första männen på månen”), det vill säga med hjälp av antigravitationsmetallen Cavorite. Om en sådan kraftmätning verkligen hade ägt rum hade frankofilen Aguéli utan tvekan hejat på Frankrike. I ett brev våren 1890 skriver han: ”… mitt kära sköna Frankrike, ljusets, smakens, civilisationens, hyfsningens hemland.”

För esoterikern Aguéli fanns inte någon död. Döden är, enligt honom, endast en övergång från ett liv till ett annat, ”som när man lämnar ett ytterplagg under resan från ett kallt land till ett varmt”. Livet efter döden var för honom ”la vie intime”. I ett brev till konstnären Werner von Hausen från den 25 maj 1894 skriver han:

”Livet efter döden är det intima livet (la vie intime). Döden blottar bara handlingarnas dolda källa. De seende skåda världen sådan den var i sin begynnelse, d.v.s. himmel och helvete – igenom tecknens värld. Att skåda den översinnliga världen är som att se avsikten, i det man betraktar åtbörden.”

Skillnaden mellan liv och död är ett plagg: en fez! Lagom till steampunkfestivalen i Gävle den 27 juni ska jag skaffa två saker till: en fluga och en monokel. Där kommer Steampunk-Aguéli för första gången att möta Steampunk Emma Goldman! Jag ska intervjua henne.

* Carl-Rupert Nyblom (1866-1900), som bodde i Vershuset vid Islandsbron i Uppsala, tolkade även Shakespeares sonetter. Jag citerar en av hans verser i dikten ”Min pappa, kung Lear” i samlingen Skymning öfver Upsala (Björkmans 2013). Lyssna på den här

Steampunkkännaren Anna Davours blogg här
Steampunk Emma Goldmans blogg här
Steampunkfestivalen i Gävle här

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Att bygga fantastiska världar vid Fyris’ lopp. Samtal med Erik Granström

Granström och OmarDen mest kände upsaliensiske fantasivärldsbyggaren är förmodligen Olof Rudbeck d.ä. (1630-1702), som ligger begravd under golvet i Domkyrkan. Han hämtade byggstenarna till sin värld från flera skilda element som fornnordiska myter och sagor, grekisk och romersk mytologi och verklig historia. Han presenterade världen i den vidunderliga Atlantican, som kom ut i flera band 1679 till 1702. I den försöker han på olika fantasifulla sätt visa att Sverige är identiskt med det sjunkna Atlantis, ”de lycksaligas ö”, om vilken ”de gamle gräker intet utan orsak vittnat”. Sverige var kulturens urhem, ja, själva Adam och Eva konverserade med varandra på ren svenska. Rudbeck har kallats ”Sveriges Leonardo”, vårt enda universalgeni av renässansmått. Han skapade, med poeten Snoilskys ord, ett sagoland genom sin blandning av ”dårskap och snille”:

Berusad av drömmen om sagans land
så svärmaren skapade efter hand
ett kaos av dårskap och snille,
en bild av Manhem som fram han bar,
ej som det var,
men som den blindaste kärlek det ville.

Idag, lördag den 26 april, samtalade jag med en mindre känd upsaliensisk fantasivärldsbyggare, men som har betydligt fler läsare i vår tid och därtill är begåvad med mera snille än dårskap: Erik Granström. Han och kollegan Anders Björkelid var på Drottninggatans bokhandel i Uppsala för att presentera sina nya böcker. Granström är självklart inte någon ny Rudbeck, skillnaderna är fler än likheterna. En viktig skillnad är att Granström är en skönlitterär författare, medveten om att det är en fantasivärld han bygger, medan Rudbeck trodde att han sysslade med vetenskap, vilket dock inte hindrar att hans alster kan läsas som humoristisk fantasy, ungefär som en överdimensionerad och pekoralistisk version av Terry Pratchetts böcker om Skivvärlden.

Granströms nya roman heter Vredesverk och är den tredje delen i ”Krönikan om den femte konfluxen”. Den första delen, Svavelvinter, kom ut 2004. Men världsbygget började inte med romanen utan med en kampanjmodul, även den med namnet Svavelvinter, till rollspelet Drakar och Demoner, publicerad 1987. Det är som rollspelsvärld öriket Trakorien introduceras för första gången. Det var också Granström, i samarbete med Anders Blixt, som konstruerade spelvärlden Ereb Altor. Jag berättar för Granström att när jag gick i mellanstadiet och spelade Drakar och Demoner med mina klasskamrater betraktade jag honom, Anders Blixt och de andra som skimrande gudar med förlaget Äventyrsspel som sitt Olympen, och att det därför känns märkligt att vi nu sitter här som två vuxna män och för ett ledigt samtal.

Den femte konfluxen är ett moment vid vilket nästföljande epoks riktning ska avgöras. Här närmar vi oss tankar om tiden som indelad i eoner eller tidsåldrar, var och en präglad av en särskild mentalitet eller ”ande”, som man återfinner i de flesta traditionella kulturer med cyklisk tidsuppfattning, som antikens guld-, silver, koppar- och järnålder och Indiens satya- och kaliyuga med mera. Ungefär samma sätt att betrakta tiden finns i den västerländska esoterismen med Aleister Crowleys eoner som känt exmpel. Vi skulle befinna oss i Horus’ eon.

Simonetta”Jag är egentligen ganska ointresserad av fantasy. Jag läser mest historia”, säger Granström. Han berättar om hur road han är av att läsa om republiken Rom och renässansens Italien, och förklarar att hans fantasivärld bygger på tre olika element: renässansens Italien, republiken Rom och den mesopotamiska religionen. Fantasy brukar för det mesta vara medeltidsaktig. Varför renässansen? Granström svarar genom en entusiastisk utläggning om kontrasten mellan skönheten i konst och arkitektur och moralisk ruttenhet. Han talar om de korrumperade påvarna, intriger och giftmord. Yttre skönhet och inre fulhet.

Det finns en charmig uppsaladeckare som leker med samma dubbelhet och dessutom gör anspelningar till den italienska renässansen. Romanen heter Mord förgäves (1956), skriven av pseudonymen Kristina Kahle, och tilldrar sig i de akademiska kvarteren i början av 1950-talet. En grupp studenter pluggar konsthistoria på Gustavianum, särskilt renässansen. Så fördärvas idyllen när den tjusiga och intelligenta Ylva med sitt eldröda hår hittas mördad. Studiekamraten Mats och Ingrid börjar undersöka fallet och avslöjar mörka hemligheter under den polerade ytan. Pornografi, svartsjuka, utpressning. Ylva jämförs med Simonetta Vespucci, kallad ”la bella Simonetta” och ansedd som Florens vackraste kvinna. Mats, Ingrid och en tredje student, Stellan, tittar häpna på porträttet av renässanskonstnären Piero di Cosimo.

”Där fanns något vagt, något odefinierbart, som pockade på att förklaras. Den där utmanande hållningen, det tjocka röda håret, som slingrade sig tillsammans med några ormar kring de vita axlarna, den sensuella munnen, den klara, kyliga blicken, den vackra halsen, där kniven gjort en djup skåra. Det var Stellan, som kom på det först. ’Gode Gud, ser du inte, Ingrid, ser du inte att det är Ylva?’”

Ylva är liksom den italienska renässansen kunde vara, sensuell och sublim, men samtidigt rutten på insidan. ”Ett smutsigt spel”, som Granström säger. Hennes kropp påträffas i Fyrisån, vid gångbron till Svartbäcksgatan. Jag frågar Granström om Uppsala har lämnat några spår i hans författarskap. Hans trollkarlar är modellerade efter verkliga filosofer. Trollkarlen Shagul är en nietscheansk övermänniska som tror sig ha genomskådat allt. Vi finner också granströmska versioner av Husserl och Wittgenstein. Men hur är det med uppsalafilosofer? Finns där ingen granströmsk Hägerström eller Hedenius? Nej. Däremot har han med ett uppsalaträd! Det är så att när Granström var liten i Nåntuna, en stadsdel sydost om centrala Uppsala, lekte han på ett halvdränkt träd vid just Fyrisån. Han föreställde sig att trädet var ett skepp, med stammen som skrov och de upprättstående grenarna som master. Bokens titel var från början Bladverk, och syftade på ett levande skepp, ett stort skepp som fallit i havet, vars lövmattor tjänade som segel. Det finns avbildat på omslaget av Martin Bergström.

VredesverkVad tycker han om Uppsala? ”Här har jag vuxit upp och här kommer jag att stanna”, svarar Granström utan att tveka, men tillägger strax: ”Det enda jag saknar är havet.” Hur skulle han karakterisera staden? ”Tradition”, säger han. ”En gammal tradition, parad med ungdomlig nyfikenhet. Det ligger mycket i den där klyschan om ’staden av evig ungdom’. Det finns många unga här och det bidrar till en särskild livlig, kreativ atmosfär.”

När jag säger Rudbeck, säger Granström Swedenborg, vilket är roligt, för samma koppling gör litteraturhistorikern Martin Lamm i sin klassiska bok om Swedenborg (1915). ”Med till synes fullt sammanhängande argument uppbygga de båda väldiga system”, skriver Lamm, och fortsätter: ”Men de ge sig ej tid att tillräckligt pröva premissernas hållbarhet, och de komma därför båda att bygga luftslott. Rudbecks Atland och Swedenborgs andliga värld ha kanske ej till sin konstruktion mycket gemensamt. Men de ha dock båda sitt upphov ur samma slag av vetenskaplig fantasi, när och eggad av en tid, då upptäckarlusten ständigt öppnade nya horisonter för människoanden.”

Låt mig åter citera Snoilsky:

Det forna Atlantis med dygd och mod,
där människosläktets vagga stod,
ett urhem för ljus och bildning,
där hugstore siare vuxo opp vid Fyris’ lopp,
då Hellas ännu låg i natt och förvildning.

Granström sitter ute i Nåntuna vid Fyris’ lopp och diktar sin väldiga, myllrande och brokiga fantasivärld. Men där finns minst lika mycket svek och feghet som dygd och mod.

Granströms romaner påminner om T. S. Eliots Det öde landet i det att bägge verken är späckade av allusioner till annan litteratur. Han gör faktiskt även allusioner Eliot, nämligen dikten De ihåliga männen, i sin beskrivning av den bleka tillvaron vid de dödas flod. Efter att ha lämnat jordelivet hamnar trakorierna vid denna flod i ett torrt, underjordiskt landskap. De verkar närmast vara förbryllade och dämpade till sinnes. Jag frågar om det finns någon svensk poet han tycker särskilt mycket om. Han funderar en stund och svarar sedan, ”Bruno K. Öijer”, och jag kan inte låta bli att tänka på dikten ”Hängd” i samlingen Det förlorade ordet (1995) där poeten jämför sig med Oden som hänger sig själv i världsträdet, offrar sig för att få magisk kunskap. Trädet igen. I Eliots De ihåliga männen får vi veta att världen inte slutar med en skräll. Hur Granströms värld kommer att sluta får vi kanske veta i nästa och sista delen i krönikan om den femte konfluxen.

Rudbecks Atlantis förekommer i min egen dikt ”Den svarte baronen” i samlingen Skymning öfver Upsala (Björkmans 2013). Alla dikterna finns inlästa och utlagda på YouTube här

Läs mitt samtal den 4 februari 2014 med Granströms kollega, den upsaliensiske fantasyförfattaren Anders Björkelid här

Erik Granström bloggar på Tankar från Trakorien

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Världsbokdagen. Uppsala i dikten

Lars Burstedt 23 aprilMycket har skrivits i Uppsala, och mycket har skrivits om Uppsala. Vad är en uppsaladikt? Det är en dikt om Uppsala. Dikter av poeter som bott eller bor i Uppsala, men som inte skildrar Uppsala kan inte räknas till uppsaladikterna. I början av 1800-talet var Stagnelius student i Uppsala, men det enda märkbara spåret i hans diktning av denna tid är en strof om dômens klockors dova sång. Stagnelius skrev inte uppsaladikter. Vad är uppsalaromantik? Atterbom och phosphoristerna var visserligen romantiker som levde i Uppsala, men de var inte uppsalaromantiker.

Först med Gluntarne förvandlas romantikens Uppsala till uppsalaromantikens Uppsala vars främsta uttryck enligt min mening är ”Månskensnatt i Slottsbacken”. Dessa har sedan bildat skola och ideal och blivit ett med begreppet ”uppsaladikt”. I sitt förord till jubileumsutgåvan 1951 konstaterar Einar Malm att Wennerberg med sina gluntsånger ”skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas”. Einar Malm hade en romantisk bild av den gamla ungdomsstaden redan som barn. Källan var Selma Lagerlöfs berättelse om Nils Holgerson som på dagen för vårfesten såg uppsalastudenterna förvandla gatan där de tågade fram, till en mörk ström, fylld av vita näckrosor.

”Bataki hade visat honom det stora biblioteket, som var fullt av böcker från källaren till takåsen. Han hade fört honom till det stolta universitetshuset och visat honom de präktiga föreläsningssalarna. Han hade flugit förbi den gamla byggnaden som kallas Gustavianum och pojken hade sett uppstoppade djur genom fönstren. De hade flugit fram över de stora växthusen med de många främmande växterna, och de hade tittat ner på observatoriet, där den långa tuben stod riktad mot himlen.

De hade svävat förbi många fönster och sett gamla herrar med glasögon på näsan, som hade suttit och skrivit eller läst i rum, där väggarna voro kringmurade av böcker, och de hade farit förbi vindsrum, där studenterna hade legat utsträckta på sina soffor och strävat med digra luntor.”

Gunnar WennerbergDet förefaller helt naturligt att han som student 1918 begav sig till Uppsala och att Uppsala blev staden i hans hjärta. I mitt eget ödmjuka bidrag till traditionen, samlingen Skymning öfver Upsala, citerar jag Malm i dikten ”Klosettpalatset”

Det ligger mycket i Malms påstående även om litterär förträfflighet är svår att mäta. Men så mycket kan man säga att Gluntarne förmodligen är det mest kända av alla litterära verk om livet i den eviga ungdomens stad, möjligen i viss konkurrens av Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös.

Onsdag den 23 april inföll världsbokdagen och Lars Burstedt reciterade uppsaladikter på Walmstedtska gårdens café. Burstedt har prisats av Svenska akademien för sina insatser som svenskalärare. Han har en stark kärlek till poesin och en lika stark kärlek till Uppsala. Det var han som drog igång Poetry Slam i staden. Han inledde sitt framförande med en fin dikt av Lars Bäckström, ”Hänryckningens tid”, som följdes av Samuel Columbus, Pontus Wikner, Strindberg, Bo Bergman, Karin Boye med flera. Även Einar Malm.

Poeterna har bidragit till att skapa ”det upsaliensiska”, det vill säga idén om Uppsala eller platsens ande, genius loci. Vi skulle inte betrakta platserna med samma ögon om det inte vore för uppsaladikten. Det som är trivialt och ointressant för en främling upplevs på ett helt annat, starkare och rikare av en upsaliensare med kunskap om den lyriska traditionen. Tyvärr är det i många fall bara anden som finns kvar, platsen är borta.

Skymning öfver UpsalaRedan i Gun-Britt Sundström roman Student -64 anmärker huvudpersonen Saga att centrum är ”helt förstört”. Och det 1964! Vad har inte hänt sedan dess!

”Första dagen ägnade jag åt att se mej lite om i staden. Jag har inte riktigt bestämt vad jag ska tycka om den ännu. Centrum är givetvis helt förstört, med tårtpapperstempo och otäcka moderna jättehus, men i andra områden kan man nog vädra uppsalastämning.”

Men i dikten lever platserna och fortsätter att tillföra vår upplevelse fler dimensioner. Jag har berört rivningarna och delvis hur de påverkar vårt psyke i dikterna ”Min pappa, kung Lear” och ”Påskafton”. Alla dikter i Skymning öfver Upsala finns att lyssna till på YouTube här. Den vanliga pappersboken ges ut av Björkmans förlag och finns att få tag på hos de flesta nätbokhandlar. I Uppsala hittar man den på Drottninggatans bokhandel och Röda rummet. Man kan också köpa boken direkt av mig. Den kostar 150 kr. Jag bjuder på porto. Sätt in beloppet på plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Pubkväll med Luna. Steampunk-Aguéli läser en dikt av Karin Boye

Steampunk Agueli 23 april 2Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Sufi kan betyda flera saker, men oftast menar man en muslimsk mystiker. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Ikväll uppträdde jag ännu en gång som mitt alter ego ”Steampunk-Aguéli”. Förvandlingen är mycket enkel: jag sätter på mig en fez. Idén fick jag vid en steampunkkväll på The English Bookshop i Uppsala (13/3 2014). Där fick jag veta att det i Förenta staterna finns en steampunkare som uppträder som en återuppstånden eller reinkarnerad Emma Goldman (1869-1940). Hon heter Miriam Rosenberg Roček, alias ”Steampunk Emma Goldman”. Jag tänkte: Varför inte göra en ”Steampunk-Ivan Aguéli”? Emma Goldman och Ivan Aguéli levde under ungefär samma tid – de är födda samma år! – och båda var utopiska visionärer med anarkistiska böjelser. De var också olika: Goldman var ateist, Aguéli var mystiker och esoteriker. Han var en lärjunge till andalusiern Ibn Arabi (1165-1240), som sägs ha författat mer än 800 böcker, och som av Aguéli benämndes ”en Leonardo i filosofins form”.

Studentföreningen Luna, med inriktning mot ockulta studier, hade pubkväll på Hotell Hörnan i Uppsala. Det skulle den verklige Aguéli förmodligen ha tyckt om. Han var bland annat medlem i teosofernas loge Ananta och studerade i martinisternas skola under den legendariske ockultisten Papus, eller som han egentligen hette Gérard Encausse (1865-1916). I ett brev från Mazasfängelset till vännen Werner von Hausen den 24 april 1894 skriver Aguéli: ”Har du köpt Papus´ bok Science occulte? Gör det! Den är mycket intressant att läsa, i synnerhet om man läser den med det rätta sinnet.” I ett annat brev, till konstnären Arthur Bianchini, lovar han: ”Detta arbete kommer att öppna nya horizonter för dig”. Både Aguéli och Strindberg skrev i Papus’ tidskrift L’Initiation.

Den 23 april 1941 försvann Karin Boye. Hon hade gett sig iväg från Alingsås ut i skogen för att dö och hittades först tre dagar senare. Hon är älskad och saknad. Vi skålade till hennes ära. Eftersom jag är arabofil, en vän av det arabiska, och blir det i ännu högre grad när jag är Steampunk-Aguéli valde jag att för lunaiterna recitera Boyedikten ”Ökenvandraren”:

Ni väger med falska vågar
och mäter med falska mått,
inte inför kadin, som dömer brottslingar,
men för Allah, Allah, välsignat vare hans namn,
han som har skapat livet.

Tusen dadlar köper ni för en liten pärla,
men jag, som hungrade i öknen,
är led på mitt pärlsydda bälte,
som ingen näring ger,
och jag, som försmäktade i sanden,
återfinner icke prakten i mitt dolkfäste,
sirat med juveler,
som ingen törst släcker.

Ännu i denna minareternas stad, långt från öknen,
bugar jag icke för de stolta portalerna,
de gyllene grindarna,
men väl för de ringa, för de avsides brunnarna,
dit dammiga herdar leder sina hjordar,
när de kommer med mjölk om kvällen.

Karin Boye kom till Uppsala höstterminen 1921. Hon började med grekiska ”för att kunna läsa Platon på originalspråket”. Hennes kvinnliga matlagskamrater kallade henne Teo, därför att de först hade tagit henne för teolog. Det var här hon debuterade med diktsamlingen Moln 1923. Här skrev hon också de följande två samlingarna Gömda land (1924) och Härdarna (1927). Hon blev politiskt aktiv och gick med i den radikala, socialistiska föreningen Clarté.

Karin BoyeFlera av Boyes dikter i de tidigare samlingarna har Uppsala som bakgrund. Hon hyllar Carolina Redivivas visa, lätt ironiska leende och i en svit kärleksdikter med tragisk underton talar hon om eldarna på slätten och om Fyris’ stelnade flöde. Sedan en tid tillbaka har hon fått ett bibliotek uppkallat efter sig, i Engelska parken-komplexet på Thunmansvägen 3. Jag sitter där och arbetar ibland. Det är bättre än Carolina på så vis att det finns kafferum med mikrovågsugnar. Hemlighuset ligger också närmare den tysta läsesalen. Man slipper gå så långt ifrån sin dator, vilket känns tryggare. På Carolina har det hänt att datorer blivit stulna av en före detta ledarskribent på Svenska Dagbladet som gått ner sig på tjack. En sorglig historia.

Doctor WhoI Margit Abenius biografi från 1950 läser jag att dikten ”I rörelse”, som nyligen uppmärksammades sedan den använts i bilreklam, ska vara influerad av min namne, den persiske poeten Omar Khayaam (1048-1122). Hur inflytandet ser ut konkret får vi dock inte veta. ”Få av skaldinnans dikter blev på sin tid så lästa och beundrade som den sången”, skriver Abenius. ”En stiliakttagare”, fortsätter hon, ”har sammanfört ’I rörelse’ med Omar Khayaam, något som bestyrks av att clartéisterna enligt Bergen brukade läsa persern högt under knoget med tidskriften. Dikten hörde emellertid till dem som författarinnan själv växte ifrån; hon kritiserade särskilt slutraden för banalitet, men också själva stämningen kändes förbrukad. Kanske hade dikten, med all sin skönhet, fått för mycket av perserns överdåd och för lite av den för Karin Boye egenartade spänningen mellan rotfasthet och uppbrottsanda?”

Ikväll hade jag alltså brun kavaj och fez. Jag må ha haft för avsikt att uppträda som Steampunk-Aguéli men whovianerna i sällskapet trodde att jag försökte imitera den elfte doktorn, som i ett avsnitt yttrade de berömda orden: ”I wear a fez now, fezzes are cool.”

Besök Steampunk Emma Goldmans blogg här
Läs om när vi hyllade Pasolini här
Läs om när Steampunk-Aguéli dyrkade Swedenborgs grav här
Läs om Steampunkkvällen på The English Bookshop här
Läs om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter