Gluntarna Reloaded – en berättelse om vänskap

Glunten och MagisternDet var mer än etthundrafemtio år sedan sångcykeln Gluntarne släpptes 1851. I sitt förord till jubileumsutgåvan 1951 konstaterar Einar Malm att Wennerberg med sina gluntsånger ”skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas”. Det ligger mycket i detta påstående även om litterär förträfflighet är svår att mäta. Men så mycket kan man säga att det förmodligen är det mest kända av alla litterära verk om livet i den eviga ungdomens stad, möjligen i viss konkurrens av Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös. Gluntarna är uppsaladikten par excellence.

Mer än etthundrafemtio år efter sin tillkomst har de behållit både sin vigör och sin fräschör, och ännu mer levande och relevanta kändes de när de framfördes i musikalen Gluntarna Reloaded på Teater Blanca i Uppsala. Jag var på premiären fredag den 28 mars och såg magistern spelas av Gabriel Gumucio och Glunten av Joakim Englund. Tillsammans skildrar de en i god mening patetisk berättelse om vänskap. Det var många ögon som blänkte när de två efter tio års rumlande tog avsked vid Flottsund.

Ja, jag skriver vänskap, ty det är inte, som man skulle kunna tro, studentlivet som står i centrum för berättelsen. Föreläsningar, fester och tentor utgör en fond och studentsmäckar och frackar rekvisita, men storyns verkliga kärna är relationen mellan två unga män, varav den ene lite äldre.

Magistern är en excentrisk man i trettioårsåldern som inte kan föreställa sig någon högre njutning än bildning för dess egen skull. Han personifierar det romantiska bildningsidealet. Han är gift med sina böcker och har förmodligen inget emot att förbli ungkarl livet ut. Den andre, Glunten, följer med magistern på hans upptåg, men har samtidigt en fot i den ordnade, borgerliga världen. För honom är det lärda bohemeriet med ”absintgasker” och ”Kafkafrukostar” ett övergående stadium. Någon gång tänker han gå vidare mot karriär och äktenskap. Låter det bekant? Sherlock och Watson så klart! Sherlock, den evige ungkarlen, är gift med sitt fria arbete som detektiv. Watson är med, men för honom finns också en annan värld, hustru, hem och läkaryrket, och han är medveten om att äventyret för hans del har en ände.

Bara tanken på att lämna Uppsala skrämmer Magistern. ”Jag vågar inte ens tänka på hur tråkigt man kan ha det där ute i världen”, suckar han, och än mer fasar han inför det inrutade arbetslivet, att bli en ”lemmel” som skyndar tidigt om morgnarna på Centralstationen. Flera av oss har nog haft en bästisrelation som spruckit när den ene inte längre nöjer sig med att vara sidekick utan upptäcker en egen vilja, ett eget jag, som inte kan blomma ut i skuggan av den andre. Gabriel och Joakim har lyckats över förväntan i sin föresats att förlägga gluntarna i ett modernt Uppsala där man ”äter nachos på VG” och går på ”rekryteringsträff med Headhunters”. Föreningen mellan gammalt och nytt är väl avvägd.

Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Om Uppsala är lärdomens Mecka är Gluntarne vår Koran. Men Gunnar Wennerberg är, trots att han är denna Korans författare inte vår profet; den platsen intas av Swedenborg. Aguéli, den ”swedenborgianske anarkisten”, torde ha sjungit gluntar. Han besökte åtminstone Uppsala. Ett samtida vittne berättar om hur han väckte viss uppståndelse på Carolina, ”där bibliotekarien Andersson rentav skaffade säkerhetsvakt för att se till att den mystiske främlingen där, som begärde fram och läste de mest svårsmälta orientalia, ej skulle spränga biblioteket i luften”.

Läsåret 1885-86 återkommer Wennerberg till Uppsala som guvernör för prins Eugen och han gör en insats för prinsens konstnärliga utveckling genom att tillstyrka prinsens vädjan om att få studera konst i Paris. Dit skulle också Aguéli fara några år senare för att gå i lära hos Émile Bernard. Prins Eugen kallades den ”röde prinsen” och Ivan Aguéli, dennes skyddsling, den ”kunglige anarkisten”. Eugens betydelse för Aguéli kan inte underskattas.

Läs en intervju med Gabriel och Joakim här

Läs om när Gluntarna Reloaded uppträdde på Turistbyrån här

Läs om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

En reaktion på ”Gluntarna Reloaded – en berättelse om vänskap

  1. Gunilla

    En mycket manlig värld…
    där det lätt uppblåsta och pompösa på något sätt bara kan funka män emellan.
    (Trots det har jag framfört ”Herre min gud” tillsammans med en annan kvinna på en reumatikerkonferens..:)
    Så njää… Gluntarna är kul som kuriosa, men ger inte så mycket mer än en beskrivning av en ”skyddad verkstad för manliga nördar, ännu rosenkindade och relativt obekanta med livet”.
    Så där högstämd är det nog svårt att vara när man väl börjat fatta vad det handlar om:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s