Den kloka gumman på Seminariegränd 4

KalevalaUppsala kommuns kontroversiella byggplaner för Seminarieparken har stoppats, vilket gläder mig. Rivningar och förändringar av gamla delar av staden är bland det värsta jag vet. Med risk för att låta patetisk: det gör ont i mig. När det kommer till denna fråga är jag stockkonservativ eller rentav reaktionär. När jag till exempel promenerar längs Villavägen på väg till Karin Boye-biblioteket måste jag anstränga mig att titta ner i gatan, som varje gång jag ser en skymt av de nya blåaktiga bostadshusen i kvarterat Blomman mittemot Botan drabbas jag av fysiskt obehag. Det känns som att gå förbi en mordplats.

Alldeles intill Seminarieparken ligger den pittoreska Seminariegränd. I boken Uppsalaminnen (1937, s. 328-337) berättar teol. kand. Anders Andersson, kyrkoherde i Skuttunge, om sitt möte med en klok gumma i gränden. År 1920-22 är Andersson officer på Svenska Frälsningsarméns kår. Han hade då att 3-4 dagar i veckan gå från dörr till dörr och sälja arméns tidning. På så sätt lärde han känna många människor av vitt skilda slag. En av dem var änkefru Rydström.

Fru Rydström bodde i ett litet hus på Seminariegränd 4. ”Då jag första gången steg in i hennes förstuga, häpnade jag över det ytterliga armod, som mötte mig”. Det var, skriver han, ett ”fullkomnat fattigkyffe”. Han gav gumman tidningen gratis, ”ty fattigare än hon trodde jag inte att någon människa kunde vara”.

”Det första jag såg var ögonen. Små vassa, genomträngande ögon, som sutto infattade i ett pergamentsfärgat, djupt veckat ansikte. Huvudet var inknutet i en gammal schalett av ylle och hela kvinnan för övrigt inbyltad i grova yllekläder. Koftan från 1850-talet var hårt tillknäppt, och kjolen hade massor av veck. Varje plagg var dessutom otroligt nersolkat och bitvis blankt av smuts.”

Andersson fortsätter att komma till henne med tidningen och de lär efterhand känna varandra. Hon berättar att hon botar sjuka med traditionella metoder, men Andersson är skeptisk. Hon bjöd honom på kaffe som satte hans ”magnerver starkt på prov”. Gumman drack sitt kaffe ur någon skokrämsburk eller på ett blomkruksfat.

Andersson får uppdrag av gumman att köpa ett hus åt henne. Han tror hon är galen. Hur ska en så fattig stackare kunna uppbåda en sådan summa pengar? Men det ska visa sig att gumman är rik som ett troll. Under sin säng förvarar hon 45 kilo silver i spånkorgar. Därtill har hon en kista full med bankböcker och sedlar.

Rydströmskan berättar att hon varit gift tre gånger, två män var döda, ”den tredje var Frälsaren själv”. Två klockor ovanför sängen var minnen efter de hädangångna.

”Kapten må tro”, sade Rydströmskan, ”att jag har gått igenom mycket. Jag har följt två män till kyrkogården, tio barn har jag mistat, och jag har varit långt ute på stora havet. Förr i världen brukade jag trolla med kort och brännvin, men så mötte jag en gång Frälsaren ute på havet, och då sade han, att jag aldrig mer skulle trolla. Se’n fick jag nattvarden av honom, och så lärde han mig bota sjuka. Jag går nu aldrig mer till nattvarden i någon kyrka, ty det sa’ Frälsaren att jag aldrig skulle behöva, sedan jag fått den av honom”.

Andersson lyssnar men anser, luthersk som han är, att all magi, vit som svart, är förbjuden och att läkarvetenskapen är en gåva av Gud och ett medel, varigenom Gud hjälper. Rydströmskan håller inte med. Hon har botat många sjuka. Hon berättar om en flicka från Skuttunge. ”Se, kapten, jag vet precis hur det är ute i Skuttunge. Kapten har väl varit där? Det finns gott om gamla gravkullar, och så finns det ’älvringar’. Flickan har antingen kastat sitt vatten på en gravkulle eller trampat på en ’älvring’, och så har småfolket, som bor i jorden, blivit förtörnat och gjort henne sjuk.” Rydströmskan sade till flickans mor att ta vatten i en flaska ur en källa, som flyter mot norr, och låta flickan sova på det vattnet i tre nätter. Sedan skulle hon ta vattnet och hälla ut det, där två vägar möts. Flickan kryade på sig, fast läkarna hade ansett hennes fall hopplöst.

I sin praktik använder hon ”salvor och droger”, vilka avger en ”underlig odör”. Ett osvikligt medel mot svåra sjukdomar som till exempel lungsot och kräfta var enligt Rydströmskan att dricka sin egen urin.

Andersson fick under åren både i och utanför Uppsala möta åtskilliga som varit Rydströmskans patienter, och deras versioner av hennes verksamhet var alltid fyllda av den största beundran och respekt för undergörerskan. Flickan från Skuttunge, som råkat störa småfolket i jorden, lever ännu och är frisk, meddelar han.

Rydströmskan föddes i Hovs socken i Östergötlands län den 5/11 1845 och avled den 29/9 1930. Hon befanns efterlämna en förmögenhet uppgående till 43 000 kr utöver allt de silver och alla de sedlar hon med Andersson som vittne plockat fram ur sina gömmor.

I september 2011 letade jag efter det lilla huset på Seminariegränd 4. Jag hittade trean och femman, men inte fyran. Märkligt. Det är för övrigt så jag arbetar när jag skriver poesi. Jag läser om en plats, så besöker jag den och antecknar det jag upplever. Nu blev det ingen dikt om Rydströmskan i den senaste boken Skymning öfver Upsala (Björkmans 2013), men kanske i kommande. Om rivningarna i kvarteret Blomman, som jag nämnde i inledningen, har jag skrivit i dikten ”Min pappa, kung Lear”.

Skymning öfver UpsalaDiktsamlingen Skymning öfver Upsala ges ut av Björkmans förlag och finns att få tag på hos de flesta nätbokhandlar. I Uppsala hittar man den på Drottninggatans bokhandel och Röda rummet. Man kan också köpa boken direkt av mig. Då kostar den 150 kr. Jag bjuder på porto. Sätt in beloppet på plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Alla dikter i Skymning öfver Upsala finns att lyssna till på YouTube här. Bakgrundsmusiken har gjorts av den italienske kompositören Giacinto Scelsi (1905-1988). Hans musik är ganska obskyr, liksom han själv. Scelsi vägrade att låta sig fotograferas. De enda bilder som finns på honom är från ungdomen. Som namnteckning använde han en symbol: en cirkel med en horisontell linje undertill.  Den enda gång hans musik har fått en större spridning var när den inkluderades i soundtracket till Martin Scorseses psykothriller Shutter Island (2010). Hans musik är stundtals skrämmande på ett lovecraftianskt sätt, som tanken på det lilla skälvande livet i ett till synes oändligt, svart universum.

Bild: Akseli Gallen-Kallelas ”Lemminkäinens moder”, ett motiv ur det finska eposet Kalevala (1897). Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den svenske konstnären och sufin Ivan Aguélis italiensk-arabiska tidskrift Il Convito, vars första nummer kom ut i Kairo 1904. Aguéli beskrev Kalevala som den ”nordiska naturens initiationsbok o. Katedral” och ansåg att eposet var ”mycket vackrare än Homérus”.

Varför har jag gammalstavat titeln på min diktsamling? Svaret finns här

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s