Klosettpalatset. En uppsaladikt

Dikten ”Klosettpalatset” publicerades första gången i samlingen Skymning öfver Upsala, som kom ut i september 2013 på Björkmans förlag.

Klosettpalatset

Det så kallade ”Klosettpalatset” på Skolgatan byggdes 1936.
Det var det första studenthemmet i stan med moderna toaletter.
Idag används huset av Hotell Linné.
Nordisk familjebok förklarar att en vattenklosett
”afser exkrementernas omedelbara bortspolande medelst vatten”.
Den är vidare att ”anse som den mest hygieniska af de anordningar,
som afse latrinämnenas aflägsnande.”
Artikeln i NF är illustrerad med en figur.
Man ser hur bäcken, spolcistern och rörsystem sitter ihop.
I flera memoarböcker kan man läsa att när invigningen av det nya studenthemmet
skulle gå av stapeln kom någon lustigkurre på idén
att alla invånare vid ett givet klockslag samtidigt skulle spola i sina klosetter.
Enligt memoarförfattarna blev det översvämning.
Jag har inte kunnat bekräfta det.

För mig är Klosettpalatset intressant av en annan anledning.
Det var en ljus vårdag.
Jag var tio år och jag och en klasskamrat var ute på strövtåg.
Jag tror att vi hade köpt serietidningar på Prisfyndet.
Det kan ha varit Fantomen och Spindelmannen.
Så gick vi uppför S:t Olofsgatan och in på Svartbäcksgatan.
Min kompis stannar vid grinden till Linnéträdgården.
Den står öppen.
”Vi kollar vad som finns därinne”, säger han.
Jag följer efter.
Vi går förbi apburarna utan att veta vad de är.
Vi vet inte att vi befinner oss i Linnés trädgård.
En känsla driver oss framåt, en känsla av att ha hittat något värdefullt.
Då, på 1980-talet, såg orangeriet annorlunda ut.
Det var mörkrött och hade gråa pelare.
Så får vi syn på ett fönster som står på glänt.
Det är på Hotell Linnés baksida, en bit bort till vänster om oss.
En mörkblå gardin fladdrar.

Min kompis skyndar fram till fönstret och vinkar åt mig att komma efter.
”Hjälp mig upp!”, säger han.
Jag ställer mig under fönstret och låter honom kliva på mina axlar.
När han är inne sträcker han ut sina armar.
Jag greppar dem och han hissar upp mig.

Det är ett litet kontorsrum med skrivbord, stol och telefon.
Jag är livrädd för att någon ska upptäcka oss och vill ut så fort som möjligt.
Men jag behärskar mig, jag får inte framstå som feg.
”Titta!”, säger min kompis och öppnar ett stort vitt väggskåp.
Skåpet är fullt av choklad!
Låda efter låda staplade på varandra.
Han börjar langa mig chokladlådorna
och jag kastar ut dem genom fönstret i trädgården.
När vi är klara hoppar vi ut.

Jag har knappt hunnit tänka på hur vi ska få med oss lådorna
när min kompis räcker mig en svart sopsäck.
”Här! Packa snabbt!”
Han har hittat säckarna i ett uteförråd.
Vi kutar därifrån med varsin säck över ryggen.
Då låg det en parkeringsplats vid korsningen Skolgatan-Kungsgatan.
Den genar vi igenom, över Kungsgatan och förbi Mikaelskyrkan.
”Till bron” skriker jag.

När vi kommer fram till järnvägsbron
kurar vi ihop oss i utrymmet under fästet.
Ett tåg dundrar förbi ovanför oss.
Vi tittar på varandra utan att kunna prata.
Tänk om hotellpersonalen har ringt polisen?
Tänk om polisen redan letar efter oss?
När vi har suttit där någon timme
känner vi att kusten är klar.
Vi stoppar på oss så många chokladkakor vi kan och går hem.
Resten gömmer vi i buskarna.

Det var första och sista gången jag tog del i ett inbrott.
Ibland när jag passerar hotellet tänker jag: ”Jag var där”.
Är det någon som var där den dagen som fortfarande jobbar kvar?
Kanske undrar de fortfarande vem som stal chokladlådorna.
Ska jag gå in och berätta?
Förmodligen kommer de bara att tycka att jag är knäpp.

Många år efteråt läser jag en av poeten Lars Bäckströms memoarböcker.
Den heter Bildningsroman och kom ut 1976, samma år som jag föddes.
Bäckström berättar att han 1949 flyttade in i studentbostadshuset på Skolgatan 45.
Det kallades ”Klosettpalatset” eftersom ”varje rum hade klosett och dusch,
en standard som var märkvärdig och ny”.
Hans rum, skriver han, vette mot ”det sympatiska andningshålet Linnéträdgården”.
Var det i Bäckströms rum vi hade gjort inbrott?

Jag försöker minnas hur det kändes när jag just hoppat in genom fönstret.
Jag andades häftigt, såg mig om, registrerade föremålen.
Telefonen minns jag särskilt. Den var grön med en svart lur.
Jag kände en stark rädsla för att bli upptäckt.
Men det var också något annat.
Ja, nu minns jag!
Den märkliga känslan av att redan vara upptäckt.
Det fanns ingen i rummet.
Men jag var iakttagen.
Den känslan följde med mig till vårt gömställe under bron.
I en annan del av Bildningsroman berättar Bäckström
om den ångest han kände i studentrummet,
”en liten kub bland många längs KP:s korridorer”.
Han längtade efter en kvinna.
Han var gift, men tillfälligt ensam.
Det finns en dikt om detta, från hans sista termin som hyresgäst i huset.
Det var våren 1953.

Av tibast
geting
kaja,
vårens
smygande drag i hans kubiska rum;
av skrivmaskinens bröstknoppar, alla de känsliga
linjerna i Watteaus kattkvinna på väggen,
vill hans otålighet tvinga samman ett diktblock
som till bristning övertygar hans rum
och nu och då alla hans sinnen.

När jag här i mitt rum i Gottsunda försöker minnas
och skriva ner de vaga bilder som framträder
infinner sig en lukt av instängdhet
och oförlösta idéer,
samma lukt som jag förnam när vi gjorde inbrott på Hotell Linné,
fast det förstod jag inte då.
Jag kunde inte identifiera lukten.
Den var främmande.

Jag skulle kunna ta reda på exakt var Bäckströms rum låg
och om det verkligen var där vi hittade chokladskåpet.
Men det vill jag inte.
Jag är redan säker på att han och jag har varit i samma rum.
I ett rum som luktar ensamhet och oförlösta tankar.

De senaste åren har man uppfört nya hus på parkeringsplatsen.
Klosettpalatset har byggts ihop med de nya husen
enligt modekonceptet ”förtätning”.
De ser väldigt lika ut: det gamla huset och de nya.
På ett sätt är det bra, att det nya anpassar sig till det gamla.
Men jag är osäker på om mina barn kommer att veta vilket av husen som avses
om någon i framtiden skulle tala om palatset.

Strax före jul 2010 är jag gäst hos Bäckströms änka.
Hon är slavist, översättare av rysk poesi.
Trots sin ålder har hon mycket vakna ögon.
”Annika ser ofta mer än jag”, skrev Lars i en av sina böcker.
Hon bjuder på kaffe och saffransbröd.
De förälskade sig den sista april 1951 och gifte sig den 27 december samma år.
De var tjugosju och tjugofyra år gamla.
Det är en stor lägenhet med högt till tak
i det fina 1800-talshuset på Österplan 15.
Lars och Annika flyttade in hösten 1959,
några månader före födseln av deras tredje barn.
Annika och jag talar om Uppsalas kulturliv och om poesi förstås.
”Vill du se Lars arbetsrum?” frågar hon
”Javisst.”
Hon visar mig rummet.
På skrivbordet står en skrivmaskin av märket Olivetti Lettera 32.
”Det är andra gången jag stiger in i hans rum”, tänker jag
”Första gången som inbrottstjuv, andra gången som gäst.”

Lars dog 2006. Jag upptäckte honom först efter hans död.
Nu har jag läst hans dikter, men också hans memoarböcker som jag fått av Annika.
I maj 1999 råkade han ut för en olycka.
Han blev påkörd av en bil under en cykeltur.
Efter olyckan blev han rullstolsbunden.
Jag läser Livsbok 1952-70 och 1983-85.
Det framgår att Bäckström hade ett projekt: att förena liv och dikt.
Men också nuet och det förflutna.

”Nuet som en utsiktspunkt mot det gångna, det gångna som tränger in i nuet – det är en dubbelhet som finns i varje liv och författarskap”, skriver han i förordet.

Han beskriver sig själv som ”en aktiv minnesforskare”,
en som hämtar upp hinkar med ”minnesvatten” ur en djup, svart brunn.
Men något stör honom i hans arbete.
Han hör en vagn bullra bakom sig.
Tidens vagn.
Den kommer närmare.
Ja, han uttrycker sig faktiskt så.
Den som inte tror mig kan slå upp sidan 49 i Livsbok:

” … för allvarligt talat är det mycket jag vill hinna uträtta nu när tidens vagn hörs bullra så nära bakom mig”.

Var det denna vagn som körde på honom den 19 maj 1999?
Lars hade känt på sin sårbarhet tidigare.
Han berättar om en episod från sin barndom.
En gång som nylärd cyklist brakade han rakt in i en lyktstolpe utan att ha sett sig för.
Han hade, som han säger, ”ett högmod inför den fysiska verklighetens begränsningar”.

Skymning öfver UpsalaDiktsamlingen ges ut av Björkmans förlag och finns att få tag på hos de flesta nätbokhandlar. I Uppsala hittar man den på Drottninggatans bokhandel och Röda rummet. Man kan också köpa boken direkt av mig. Då kostar den 150 kr. Jag bjuder på porto. Sätt in beloppet på plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Dikten ”Klosettpalatset” liksom övriga dikter i Skymning öfver Upsala finns att lyssna till på YouTube. Bakgrunds- musiken har gjorts av den italienske kompositören Giacinto Scelsi (1905-1988). Hans musik är ganska obskyr, liksom han själv. Scelsi vägrade att låta sig fotograferas. De enda bilder som finns på honom är från ungdomen. Som namnteckning använde han en symbol: en cirkel med en horisontell linje undertill.  Den enda gång hans musik har fått en större spridning var när den inkluderades i soundtracket till Martin Scorseses psykothriller Shutter Island (2010). Hans musik är stundtals skrämmande på ett lovecraftianskt sätt, som tanken på det lilla skälvande livet i ett till synes oändligt, svart universum.

Lyssna på ”Klosettpalatset” på YouTube

Varför har jag gammalstavat titeln på min diktsamling? Svaret finns här

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s