Min pappa, kung Lear

Mamma och pappa 1968

Dikten ”Min pappa, kung Lear” publicerades första gången i samlingen Skymning öfver Upsala, som kom ut i september 2013 på Björkmans förlag.

Min pappa, kung Lear

Min pappa kommer från Afrika.
Det sägs att kung Salomos skatt ska finnas där.
Och många andra märkliga saker.
Han adopterade mig när jag var liten.
Pappa kom från Kenya till Sverige i juni 1966 som Sida-stipendiat.
Han kom för att studera marklära på Geovetenskapliga institutionen.
Professorn hette Lambert Wiklander.

Jag känner inte till något annat vitt barn som är adopterat av en svart förälder.
Det kanske finns något enstaka, som jag inte känner till.
Folk var i alla fall inte vana vid det då.
Man tyckte det var konstigt när pappa kom till skolgården för att hämta mig
eller när vi gick till Folktandvården, eller någon annanstans.
Man tittade skeptiskt, kanske oroligt,
undrade vem den svarte mannen med det vita barnet var.

Pappa gick i skolan i det som då hette Brittiska Östafrika.
Han hade en engelsk utbildning.
Han läste Dickens, Shakespeare och Tennyson.
Särskilt Shakespeare.
Därför ville jag kalla honom Othello.
Jag är Othellos son, brukar jag tänka.
Det låter så ståtligt.
Jag säger det till pappa: ”Jag ska skriva om dig i en dikt. Du ska heta Othello.”
”Varför Othello?”, frågar han.
”Därför att Othello är mor. Han kan vara afrikan, som du.”
”Men jag tycker inte om Othello. Jag vill inte vara honom.”
”Vem vill du vara?”
”Jag vill vara kung Lear”.
Därför ändrade jag titeln på den här dikten till ”Min pappa, kung Lear”.

När pappa var liten kom prinsessan Elizabeth till Nairobi
”På mitt födelsebevis står det ’British Protected Person’”, berättar pappa.
Året var 1952 och prinsessan firade semester.
Min pappa stod vid vägen och inväntade hennes kortege.
Det var en varm dag. De väntade länge.
Prinsessan kom! Pappa viftade med sin Union Jack.
På sitt kavajuppslag hade han fäst en medaljong med prinsessans porträtt.
Han var stolt över medaljongen. Den var så fin.
Skolbarnen sjöng God Save the Queen.
Strax efteråt fick prinsessan beskedet att kung George VI hade dött.
Hon blev drottning Elizabeth II.

Pappa berättade att jag hade sextio kusiner i Afrika.
Det gjorde mig glad och stolt.
Jag föreställde mig att mina kusiner såg ut som massajerna.
Svepta i röda skynken.
Jag hade sett en dokumentär på teve om massajer.
”Hade jag också en sån pinne när jag var liten?” frågade jag.
”Vallade jag också kor?”
Pappa skrattade.
Pappas familj kom från ön Lamu i Indiska oceanen.
De har en helt annan kultur än massajerna.
Det visste jag inte då.

Minnet har en gräns.
De flesta har inget minne av saker de upplevt före fyraårsåldern.
Fenomenet kallas barndomsamnesi.
Landet på andra sidan minnets gräns kallade jag Afrika.
Innan jag fanns till i lägenheten på Kvarngärdet
var jag en massajpojke som vallade kor på savannen.

Jag funderade på hur jag kunde vara vit när pappa var svart.
I låg- och mellanstadiet talade jag helt naturligt om min pappa från Kenya
och jag berättade om mina sextio kusiner.
Men när jag blev äldre märkte jag att människor började tvivla.
Jag blev försiktigare. Jag talade allt mindre om Afrika.
Jag ville inte bli uppfattad på samma sätt som Pippi Långstrump
när hon berättade om sin pappa på Kurre-kurreduttön.
Någon gång i nio- eller tioårsåldern talade jag med en äldre vän om mina funderingar.
”Du är vit, men ditt hjärta är svart”, sa han tröstande.
I en av sina sonetter skriver Shakespeare:
For I have sworn thee fair, and thought thee bright,
Who art as black as hell, as dark as night.
*
Det vita kan vara svart på insidan.
På insidan kan det svarta vara vitt.
”Jag har ett svart hjärta”, sa jag.
Inte utan en viss stolthet.
Svart som natten.
Svart som helvetet.
Jag tolkade det dock inte så.
Jag såg framför mig de svarta massajerna i tevedokumentären.
De dansade. De hade spjut i händerna.

När vi bodde på Almqvistgatan 12 i Gränby
hade vi förrådet på den översta våningen i trevåningshuset.
Där fanns en stor korgkista som knarrade när man satt på den.
Den var stor nog att rymma en pojke som gömde sig.
I de rangliga bokhyllorna stod långa rader av mestadels pärmar,
men också rapporter, avhandlingar och kursböcker från 60- och 70-talen
i ämnen som geologi, marklära, limnologi, meteorologi och botanik.
Böckerna hade långa engelska titlar och var fulla av komplicerade tabeller och diagram.
Men där fanns också verk av Tennyson, Wordsworth och Shakespeare.
Jag minns särskilt en tjock, hård volym med svart skyddspapper.
Boken hette Collected Works of William Shakespeare.
Jag bläddrade i den fast jag inte kunde läsa.
Något sade mig att den här boken var viktigare än alla de hundratals pärmarna.
Fast jag har fortfarande inte läst den.

När min pappa kom till Uppsala fick han ett rum
i de så kallade ”Blåsenhusbarackerna” på Villavägen.
De var nödbostäder byggda i trä. Studenterna hade blivit så många.
Det knarrade när man gick.
Pappa var medlem i Snerikes nation.
Där åt han lunch ibland. Fikade på söndagar.
Så småningom flyttade han till en av Snerikes studentkorridorer
på Karlsrogatan i kvarteret Triangeln, som byggdes 1958-1960.
Det var kallt. Han var ensam.
Från sitt fönster såg han kyrkogården.
Svartklädda gestalter förrättade begravning på ett främmande språk.
Snön föll. Det var första gången han såg snö.
Han väntade på de ljusblå aerogrammen från mamma i Nairobi.
De var skrivna på swahili med arabiska bokstäver.
På utsidan fanns det en bild på en massaj.

Ensamheten minskade. Han lärde sig svenska.
Han fann nya vänner på International Club, Rackarbergsgatan 10.
Den källare som sen blev Rackis pub.
Pappa gick med i African Students Association,
som höll till i källaren någon eller några dagar i veckan.
I studenternas tidning Ergo 15/1966 hittar jag en bild av en del av klubbens interiör.
Det är ett litet fyrkantigt läsrum med moderna möbler.
Strama former, inga utsmyckningar.
Två unga kvinnor med europeiskt utseende läser tidningar.
Två unga svarta män läser tidningar.

På omslaget till Ergo nr 11/1967 kan man se tre representanter för African Students Association.
Belev Makonnen, ordförande, Ernest Taylor, informationssekreterare
och Isaac Nyambok, sekreterare för litteraturfrågor.
Föreningen presenteras på sidan 5 i tidningen.
Man får veta att African Students Association med initialerna ASA
startade sin verksamhet i Uppsala 1963.
Föreningen har 58 medlemmar.
Totalt finns det ungefär 120 afrikanska stipendiater i Uppsala.

”Syftet med African Students Association är att skapa kontakt mellan de afrikanska stipendiaterna i Uppsala. Det är inte en politisk förening, men man har politiska diskussioner och studier som en mycket viktig del av programmet. Dessutom ägnar man sig åt olika sociala aktiviteter och sport, t. ex. fotboll.”

”För att finansiera sin verksamhet är man mest hänvisad till medlemsavgifter. Ett annat sätt som man ibland har utnyttjat, är att anordna olika slags nöjesaftnar och det har skett under sommaren.”

Den 28 november 1967 föreläser Stokley Carmicahel i universitetets aula.
Han var ”hedersstatsminister” i Svarta Pantrarna.
Verdandi arrangerade.
Min mamma och en väninna var där.
Applåderna smattrade.
Vissel och rop. Han fick publiken med sig.
Carmichael besökte också källarlokalen på Rackarberget.
Det var proppfullt. Nu var pappa med.
Pappa och mamma minns inte om det var före eller efter framträdandet i aulan.
Han köpte boken Black Power – the politics of liberation of America.
”Sympatiserade du med hans idéer?” frågar jag.
”Nja, inte särskilt.”
Dagen efter mötet i aulan skrev UNT
om Carmichaels föreläsning – på första sidan –
under rubriken ”Ghetton kolonier på USA:s mark”:

”Det heter att integration är lösningen på rasproblemet. Vad menas egentligen med integration, frågade han. Den betyder att skolor och annat är uppdelade i svarta och vita skolor. De vita är bra skolor, de svarta är dåliga. Några färgade får ‘förmånen’ att gå i den vita, bättre skolan. Detta kallas integration. Varför sänds aldrig några vita över till negerskolorna? Integration i USA är humbug, menade han.”

Pappa är en ganska blyg och inåtvänd människa.
Han tyckte inte om att gå i demonstrationståg.
Mamma försökte få honom med i FNL:s studiecirklar.
Det gick inte. Han satt kvar på sitt studentrum.
I UNT fredag den 1 juli 1966 läser jag på första sidan:
”USA fortsätter bombattackerna”.
Det står om Vietnamn nästan varje dag, märker jag.
Jag läser också om filmen Doktor Zjivago.
”I titelrollen som Yuri Zjivago ses egyptiern Omar Sharif.
Han gör en fin prestation i denna krävande roll … ”, skriver G. Frideman
Jag undrar om någon kommenterade för pappa
att skådespelaren hette Omar. Det fanns ju inte så många i stan.
På biografen Fågel Blå visas ”Fanny Hill – en glädjeflickas memoarer”
Om man var i behov av taxi ringde man 13 90 90.
Högtidskläder kunde man köpa på Widéns, S:t Persgatan 7.

Jag har sökt i mikrofilmsarkivet på Carolina
och inte funnit pappa nämnd någonstans.
Men flera av människorna runtom honom hittar jag.
Jag berättar för mamma och pappa om mina efterforskningar.
De visar mig ett fotografi.
Året är 1968. Det är valborg.
Mamma och pappa i Slottsbacken.
Pappa har kavaj och en tröja med polokrage.
Han har en kulspetspenna i fickan.
Mamma är klädd i en vit klänning.
Studentsmäcken på.
Hon håller honom i armen.
De tittar in i kameran.
Dessa blickar är jag väl bekant med.
Inte för att de två på fotot är mina föräldrar,
utan för att jag varje valborg sett samma blickar hos andra unga människor.

Det var studentrevolt i Paris. Men det hände också något annat 1968.
Det kom en film. Stanley Kubricks 2001 – en rymdodyssé.
Man talar mycket lite i filmen, enligt principen ”Show, don’t tell”.
Det ska föreställa 2000-talet, men modet är 60-talets.
Astronauten David Bowman färdas till ett någonstans bortom Jupiter.
Han kommer till ett upplyst hotellrum.
Han stiger in.
Han finner sig själv. Han ser sig själv åldras och dö.
Det hade räckt med detta.
Men Kubrick förvandlar den döde Bowman till ett ”stjärnbarn”.
Det blir för tydligt. Visa, ja, men inte för mycket.

Innan jag satte mig och skrev ner dessa rader om pappa
tog jag en promenad till Villavägen
för att leta rätt på platsen där Blåsenhusbarackerna hade stått.
Där, på nr 18 och 20, ligger numera SGU (Sveriges geologiska undersökning).
Men det är inte så intressant.
Mer intressant är att jag på ditvägen upptäcker de nybyggda, blå bostadshusen
i kvarteret Blomman, mitt emot Botaniska trädgården.
Jag försöker minnas vad som fanns där innan. Vad man rivit.
Jag kan inte.
Jag har passerat där hundratals, kanske tusentals gånger.
Men jag minns ändå inte hur det såg ut.
Det skrämmer mig.
Hur mycket annat har jag tappat bort?
Min kompis, som väntar på mig i sin bil, tutar otåligt.
Jag har visst stått där en lång stund.

* ”Jag sagt dig vara skön och klar som vatten, – Du, svart som helfvetet och mörk som natten!” (Sonetter, nr 147, tolkade Carl Rupert Nyblom, 1871)

Skymning öfver UpsalaDiktsamlingen ges ut av Björkmans förlag och finns att få tag på hos de flesta nätbokhandlar. I Uppsala hittar man den på Drottninggatans bokhandel och Röda rummet. Man kan också köpa boken direkt av mig. Då kostar den 150 kr. Jag bjuder på porto. Sätt in beloppet på plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Dikten ”Min pappa, kung Lear” liksom övriga dikter i Skymning öfver Upsala finns att lyssna till på YouTube. Bakgrunds- musiken har gjorts av den italienske kompositören Giacinto Scelsi (1905-1988). Hans musik är ganska obskyr, liksom han själv. Scelsi vägrade att låta sig fotograferas. De enda bilder som finns på honom är från ungdomen. Som namnteckning använde han en symbol: en cirkel med en horisontell linje undertill.  Den enda gång hans musik har fått en större spridning var när den inkluderades i soundtracket till Martin Scorseses psykothriller Shutter Island (2010). Hans musik är stundtals skrämmande på ett lovecraftianskt sätt, som tanken på det lilla skälvande livet i ett till synes oändligt, svart universum.

Lyssna på ”Min pappa, kung Lear” på YouTube

Varför har jag gammalstavat titeln på min diktsamling? Svaret finns här

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

En reaktion på ”Min pappa, kung Lear

  1. Pingback: Den kloka gumman på Seminariegränd 4 | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s