Alla protestanter skiter i påven. À propos Ulf Ekmans konvertering

JesuiterDen här bloggen heter som bekant Nya Il Convito. Den gamla Il Convito/Al-Nadi var en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och mystikern Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör konstnären Aguéli och saker som rör Uppsala.

I det här inlägget reflekterar jag bland annat kring förhållandet mellan protestantism och katolicism med anledning av väckelsepastorn Ulf Ekmans pågående konversion till den romersk-katolska läran eller papismen. Ekman studerade teologi vid Uppsala universitet och det var här han grundade sin församling 1983. När jag skriver ”papismen” är det inte för att vara elak utan för att jag tycker att det låter lustigt och minner om gamla tiders löjliga fördomar, ungefär som ordet ”muhammedan” som jag använder på liknande sätt.

I dagarna har jag läst fibbaren, aktiv i Jan Myrdals förening Folket i Bild/Kulturfront, Hans O. Sjöströms självbiografiska roman Står min lycka i Guds händer (1991). Här skildrar han sin tid som elev på Fjellstedtska skolan i Uppsala på 1950-talet. Fjellstedtska var ett privat internat-läroverk grundat 1892 med inriktning att förbereda för akademiska studier i teologi och prästtjänst i Svenska kyrkan, beläget på den östra åkanten. “Enligt skolans statuter”, skriver Sjöström, ”måste man vara konfirmerad för att gå där. Och för att konfirmeras måste man vara döpt.” På andra sidan ån, den västra, låg Magdeburg, ”flickskolan som så många drömskt stirrade mot under rasterna.” På skolan fanns de flesta strömningar inom Svenska kyrkan representerade: högkyrkliga, som han beskriver som ”halvkatoliker”, lågkyrkliga och gammalkyrkliga med mera. Men skolan var protestantisk och trots den lilla kryptokatolska kamarlillan, som mest höll till i rökrummet, dominerade den traditionella antipapismen. Sjöström berättar:

“I rummet fanns egentligen inget annat att göra än att ligga och stirra i det gråblå taket eller på de gulmålade stenväggarna. Egentligen var det nog ingen större skillnad på ett sånt här rum och dödscellen i San Quentinfängelset borta i Kalifornien, där Cheryl Chessman kämpade för sitt liv. Jo, jag kunde gå utan att fråga någon. Jag kunde gå ut fast jag låg, smyga omkring i huset, gå på påven utan att be någon om lov.

– Vet du varför det heter påven?
– Nej.
– Därför att alla protestanter skiter i påven.”

De högkyrkliga utmärktes av sin faiblesse för rökverk, både cigarett och pipa. De gjorde också ofta och gärna korstecken och iakttog ”vesper”, den rituella aftonbönen, som Sjöström och hans likasinnade kallade ”gäsper”.

“Av någon anledning hade det snart visat sig att en majoritet bland rökarna var högkyrkliga. Vad högkyrkligheten exakt gick ut på var jag inte riktigt säker på, men de högkyrkliga gick ofta omkring med ett radband runt halsen, de gick gärna i svarta kläder …”

Sjöströms bok innehåller en del intressanta iakttagelser och uppgifter och bör läsas av alla uppsalanördar. Den säger också något om förhållandet mellan protestantismen och papismen i Uppsala, ett förhållande som blivit betydligt bättre på senare år. En milstolpe var invigningen 1985 av S:t Lars romersk-katolska kyrka på Imperfectums gamla tomt, granne med Olympen, en annan påvebesöket 1989. Tack och lov lever vi en annan tid än 1617 när Gustav II Adolf i sitt tal till riksdagen kallade jesuiterna ett ”djävulsparti” och påbjöd att romersk-katolska ”förförare” skulle bestraffas strängt:

”Men kommer ock någon in i riket, som hemligen eller uppenbarligen söker att bedraga och förföra ungdomen med falsk jesuitisk och papistisk lära, han skall såsom en upprors- och tvedräktsstiftare tillbörligen straffad varda.”

Han menade vad han sade. År 1624 avrättades på Stortorget i Stockholm två svenskar som blivit katoliker utomlands. De hade ”begivit sig till jesuitiska skolor och blivit arga papister”. De skall även ha bjudit in och härbärgerat en katolsk präst.

Redaktören för den italiensk-arabiska publikationen Il Convito/Al-Nadi, som började ges ut i Kairo 1904, den svenske målaren Ivan Aguéli, avskydde allt vad papism, jesuitism och katolicism heter, men inte för att han var protestant utan för att han var fritänkare, anarkist, sufi, swedenborgare och teosof. Han arbetade som agent åt den italienska regeringen, älskade Italien och Rom, signerade vissa av sina artiklar Dante, men hatade den romerska kyrkan och påven. Tidningen var panislamisk, antibrittisk, proottomansk, proitaliensk och prosufisk.

”Den unge svensken”, skriver konsthistorikern Axel Gauffin i Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41), ”hade blivit en varm vän av Italien, men det var ej påvens, det var Garibaldis Italien, representerat av den unge, entusiastiske frihetsälskande Enrico Insabato. Med honom hade han mötts i ett intresse för Orienten, som ägde intet av exploatörens vinstbegär men var fyllt av idealistens önskan att skydda och hjälpa det folk, som hade att förvalta det dyrbara arvet av Islams djupa, oändliga visdom.”

”Det var den underbara muhammedanska kulturen, som skulle understödjas i dess kamp mot inre och yttre fiender, och vem kunde bli en bättre bundsförvant i denna kamp än den nation i Europa, som stod Islam närmare än någon annan – Italien.”

Aguélis kollega, läkaren Enrico Insabato, son till en rallare i Bologna, var förutom islamofil också agent för den italienska regeringen. Det var han som rekryterade svensken. Hans uppdrag var att främja Italiens intressen i Nordafrika och Levanten. Som allierad hade de den egyptiske sufiledaren Abd ar-Rahman Elish el-Kabir som ville använda samarbetet med Italien för att motarbeta England. År 1906 byggde Elish, som ett led i detta samarbete, en moské i Kairo tillägnad den italienske kungen Umberto I. Insabato försökte ge muslimerna bilden av Italien som en islamvänlig nation av ”goda imperialister” och således ett bättre alternativ än Frankrike och England. I planerna ingick att så småningom bygga en moské i Rom, ”mitt för påvens näsa”. Aguéli behövdes i detta islamisk-italienska projekt för sina djupa kunskaper i islam och den arabiska kulturen och i det arabiska ”psyket”. Tre fjärdedelar av Il Convito var hans arbete. Insabato hade inte klarat sig utan honom.

Aguélis radikala frispråkighet skaffade tidskriften många fiender. Den antiklerikala, antipapistiska polemiken gjorde, som han skriver, jesuiterna ”ursinniga”. Il Convitos antiengelska hållning gjorde  dessutom att utgivarna förföljdes av ”Lord Cromer och hans anhang”, som till slut stängde ner denna, med Gauffins ord, ”härd för italiensk-islamitisk propaganda”. Aguélis hat mot jesuiterna antar stundtals absurda och vidskepliga proportioner, som när han i brev beskyller dem för svartmagiska angrepp, ”munkarnas, occulta inflytande”, i en stämning som påminner om Strindbergs Inferno. I en artikel hävdar han att jesuitismen är satanisk! Som medlem i en teosofisk loge i Paris påverkades han nog av Blavatskys syn på jesuiterna som ”svartmagiker” och som swedenborgare tog han kanske intryck av dennes kraftfulla fördömanden. I sin bok om andeskådaren (1915) skriver Martin Lamm:

”Det store Babylon, varom Uppenbarelseboken talar, finnes bland papisterna. Och Swedenborg lämnar här en ytterst skarp skildring av katolicismen, som han framförallt hatar därför att den förfalskar bibelordet och undanhåller det för folket, varigenom den avstänger alla från vägen till himlen.”

Aguélis kamrat från skoltiden i Visby, Reinhold Matson, berättar: ”Han höll ett högljutt föredrag för mig om det berättigade i anarkismen och dess våldsdåd. När dödkött inställer sig i ett sår, måste det skäras bort. Så måste det även vara med samhällskroppen. Det var för övrigt icke så, att all överhet måste bort, men alla lycksökare, som skaffade sig makt med massans tillhjälp genom smicker och konstgrepp för att sedan skoja den. Bismarck var t.ex. en bra karl. Han hade alla aristokratiska anarkisters beundran. Han var egentligen en stor anarkist.”

Varför denna besynnerliga pickelhuveromantik? Aguéli beundrade förmodligen Bismarck av samma skäl som han beundrade Garibaldi – bägge var antiklerikala, antijesuitiska och antipapistiska. Bismarcks kulturkamp innebar bland annat att han stiftade en rad lagar som på olika sätt kringskar den katolska kyrkans makt, till exempel en lag som krävde att all prästutbildning skulle ske under statlig kontroll, en lag om obligatoriskt civiläktenskap (ett äktenskap som bara var godkänt av kyrkan men inte av staten godtogs inte) och den så kallade jesuitlagen, som innebar att jesuiter inte fick verka offentligt i Tyskland.

Min egen bild av jesuiterna är diametralt motsatt Aguélis, även om jag räknar mig som hans lärjunge i vissa hänseenden. Jesuiterna i Uppsala är, med sin konservatism, lika bildade som blida och lika vittra som vänliga. Det måste ha skett stora förändringar sedan Aguélis tid, man tycks ha övergett den svarta magin, eller, vilket är troligare, beror konstnärens utfall, liksom i fallet Strindberg, på en överhettad fantasi, en släng av paranoia och ett excentriskt temperament.

Läs: ”Jag är mohamedan”

Läs om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

2 reaktioner på ”Alla protestanter skiter i påven. À propos Ulf Ekmans konvertering

  1. Hej på dig!
    Väldigt intressant essä! Men, jag håller inte riktigt med. Enligt min åsikt är Spanien ett större muslimskt fäste än Italien. Ja, i Europa alltså.
    En annan lustig sak, du skrev i din dikt ‘Geijers tanke’ att du jobbade på vaktmästeriet på Kyrkans Hus. Jag (och ca 1000 till) sökte det, men kom aldrig ens till intervju.
    Likt dig är jag Upsaliensare, även om jag senare också har läst i Stockholm och Karlstad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s