Spela schack. En uppsaladikt

Schack med döden

Dikten ”Spela schack” publicerades första gången i samlingen Skymning öfver Upsala, som kom ut i september 2013 på Björkmans förlag.

Jag skrev en gång en kort, haikuartad dikt om ett schackbräde.
Det fanns, som jag mindes det, bland lärkträden i Engelska parken,
och hade pjäser lika stora som vuxna människor.

Jag mindes att jag som barn betraktade
pjäsernas positioner på det övergivna brädet.
Jag gick mellan dem och försökte klura ut hur partiet hade förlöpt.
I min fantasi rekonstruerade jag dragen.
Jag mindes pjäserna som oerhört höga.
Jag stod vid deras fot, tittade upp och drabbades nästan av svindel.
Det var förstås inte sant.

Allt detta kom inte med i dikten. Den var mycket kort.
Den trycktes år 2005 med titeln ”Engelska parken” i boken Tregångare. *
Efter boksläppet fikade jag med en vän, som också är född i Uppsala.
I förbigående, som vore det en bagatell, sade han:
”Det där schackbrädet som du skriver om.
Det stod inte i Engelska parken utan i Vasaparken”.
För mig var det ingen bagatell.
Han gjorde mig osäker. Är det minnet som bedrar mig?

Var det Engelska parken eller Vasaparken?
För att kunna minnas bättre gick jag en tid senare till Vasaparken.
Det var en sommardag. Jag satte mig på en bänk
och tittade på de glada familjerna med deras picknickkorgar.
Framför ingången till Biologiska museet spelade ett jazzband.
Det heter förresten Biotopia numera.

Det renoverades grundligt för några år sedan och Hugos Kaffe flyttade in.
Allt är annorlunda.
När jag var där med skolan på 1980-talet
var Biologiska museet snarare ett museum över ett museum.
Det enda i sitt slag, vad jag vet.
Uppstoppade djur och fåglar i dioramor.
Grundaren Gustaf Kolthoffs ambition
var att bevara deras levande utseende efter döden.
Museet hade sett nästan likadant ut sedan invigningen den 10 november 1910.
I entréhallen satt en vithårig tant i biljettluckan.
Det kostade 10 kr att gå in.
Det var samma tant varje gång man gick dit. Hon åldrades inte.
Jag fick en känsla av att hon suttit där sedan 1910.
Var hon uppstoppad?

Det hjälpte inte att sitta kvar i Vasaparken.
Minnet som jag letade efter visade sig inte.
Jag ställde min halvtomma kaffemugg på bänken
och utan brådska, med händerna i byxfickorna,
strövade jag vidare till Engelska parken.

Jag gick förbi gungbrädan och sandlådan
och letade bland lärkträd och buskar efter minnet jag tappat bort.
Någonstans borde det finnas.
Det var som att leka fågel, fisk eller mittemellan.
Jag hörde röster från barndomen som då och då sade: ”Det bränns!”
Men de retades bara. Jag kom aldrig nära.

Jag fortsatte till allén bakom Carolina och satte mig på en bänk
varifrån jag kunde betrakta statyn över Karl XIV Johan.
Någon, förmodligen en full student, hade satt på honom en röd clownnäsa.
Jag halvblundade och slumrade till.
Så kom ett minne till mig, men det var inte det jag letade efter.

Jag mindes i stället en historia jag hört berättas.
Det var två vänner, Petter och Johan hette de,
som spelade schack i den där parken när de var barn.
År 1957 tog Petters pappa med dem på bio.
Bergmans film Det sjunde inseglet hade premiär.
Det var förvisso ingen barnfilm, men Petters pappa var inte så noga.
I inledningsscenen kommer Döden gående längs en stenig strand.
Han har kommit för att hämta riddaren Antonius Block.
”Vem är du?” frågar riddaren.
”Jag är Döden.”
”Kommer du för att hämta mig?”
”Jag har redan länge gått vid din sida.”
”Det vet jag.”
”Är du beredd?”
”Min kropp är rädd, inte jag själv. Vänta ett ögonblick.”
”Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.”
”Du spelar ju schack, inte sant?”

Filmen, särskilt inledningsscenen, gjorde starkt intryck.
Pojkarna lade replikerna på minnet.
Medan de spelade schack i parken kunde Petter
plötsligt spänna ögonen i sin vän och fråga strängt: ”Vem är du?”
Då svarade Johan vännen: ”Jag är Döden”.
Så höll de på. De tycktes aldrig tröttna på den leken.

Åren gick och de två slutade umgås.
De blev medelålders män med andra intressen
och glömde bort det där schackbrädet.
Så en gång tog Petter en promenad genom parken.
Jag vet fortfarande inte vilken park det var.
Han upptäckte schackbrädet och greps av vemod.
Han hörde skratten från förr.
Han betraktade pjäsernas position
och började i sin fantasi rekonstruera dragen.

Vitt hade schackmattat svart.
Han mindes plötsligt att hans barndomsvän alltid spelat svart.
Han blev orolig.
Med snabba steg gick han till närmaste telefonkiosk.
Slog i katalogen, hittade numret och ringde.
Det var Johans mor som svarade.
”Johan är sjuk”, sade hon. ”Han ligger på Ackis”.

Petter hade mycket annat att göra den dagen.
Men allt annat kändes oviktigt.
Han gick upp till Akademiska sjukhuset.
I receptionen frågade han efter sin vän.
Så tog han sig till rätt avdelning.
När han kom in på rummet såg han Johan ligga där i sängen.
Han var gråblek och hade tappat allt hår.
Med dåsig blick tittade han på Petter,
som om han inte kände igen honom.
Då spände Petter ögonen i honom och sade strängt: ”Vem är du?”
Den sjuke började le. Hans ansikte blev fullt av liv.
Han såg ut som den där pojken igen,
som Petter hade lekt med under de stora träden.
”Jag är Döden”, svarade han.
Petter satte sig på en stol vid hans sida.
De tog varandras händer
och skrattade så att tårarna rann.

Jag satt där på bänken
och tittade fortfarande på Karl XIV Johans röda clownnäsa.
Jag skrev ner historien om Petter och Johan i min anteckningsbok.
Det var säkrast så, tänkte jag.
Minnen som försvinner kan vara svåra att hitta igen.
Jag vet fortfarande inte om schackbrädet stod i Engelska parken eller i Vasaparken.

* Tregångare, ”Engelska parken”, s. 36, Ruin förlag, 2005

Skymning öfver UpsalaDiktsamlingen ges ut av Björkmans förlag och finns att få tag på hos de flesta nätbokhandlar. I Uppsala hittar man den på Drottninggatans bokhandel och Röda rummet. Man kan också köpa boken direkt av mig. Då kostar den 150 kr. Jag bjuder på porto. Sätt in beloppet på plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Dikten ”Spela schack” liksom övriga dikter i Skymning öfver Upsala finns att lyssna till på YouTube. Bakgrundsmusiken har gjorts av den italienske kompositören Giacinto Scelsi (1905-1988). Hans musik är ganska obskyr, liksom han själv. Scelsi vägrade att låta sig fotograferas. De enda bilder som finns på honom är från ungdomen. Som namnteckning använde han en symbol: en cirkel med en horisontell linje undertill.  Den enda gång hans musik har fått en större spridning var när den inkluderades i soundtracket till Martin Scorseses psykothriller Shutter Island (2010). Hans musik är stundtals skrämmande på ett lovecraftianskt sätt, som tanken på det lilla skälvande livet i ett till synes oändligt, svart universum.

Lyssna på ”Spela schack” på YouTube

Varför har jag gammalstavat titeln på min diktsamling? Svaret finns här

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s