Statisten. En uppsaladikt med Lasse Åberg

Omar och Lasse

Dikten ”Statisten” publicerades första gången i samlingen Skymning öfver Upsala, som kom ut i september 2013 på Björkmans förlag. Lasse Åberg skymtar i en av stroferna. Söndagen den 30 mars 2014 råkar jag Åberg på seriemässan Uppsala Comix på Grand. Jag visar honom dikten, som han läser. Han är road. Så tar vi kort. Han håller i boken.

Statisten

 ”Vet ni om att er skola var ett regemente förr i tiden?”
”Ja, lärarna har berättat det”, säger mina barn.
De går i en skola inhyst i de gamla kasernbyggnaderna på Polacksbacken.
Namnet kan ha kommit av att polska soldater under kung Sigismund hade sitt läger där.
Men det finns också andra teorier.

”Det finns faktiskt en film som utspelar sig här”, berättar jag.
”Kan vi inte få se den?”
”Jovisst. Det vore trevligt.”
Nästa dag går jag till Gottsundabiblioteket
och lånar Lasse Åbergs Repmånad.
När vi på kvällen sitter och tittar på filmen händer något märkligt.
Jag är osäker på om händelsen har några lyriska kvaliteter,
men den är så pass märklig att den förtjänar att berättas ändå.

”Pappa! Där är du”, utbrister plötsligt en av mina pojkar.
”Nej”, säger jag.
”Jo, du var där. Spola tillbaka.”
Jag tycker att han är fånig,
men för att slippa mera tjat går jag med på att spola tillbaka.
Och där är jag!
Vi pausar skivan och zoomar in för att se bättre.
Jag är ung, kanske sjutton år. Jag röker.
Mina barn vet inte om att jag rökte som ung.
Faktum är att jag rökte som en borstbindare tills jag blev tjugofyra.
Jag är avslöjad. Det går inte förneka att det är jag.
”Jag måste ha glömt att jag extraknäckte som statist”, säger jag.
Förklaringen bara poppar upp i skallen.
Min äldste son tar upp fodralet, läser på baksidan och säger:
”Den här filmen kom ut 1979. Då var du tre år.
Men man ser att du är minst sjutton.”
Vilken klok pojke jag har.
Han är inte lättlurad.
Men jag försöker inte lura dem.
Jag kan inte förklara varför jag är med i filmen,
och hur det kommer sig att jag är sjutton när jag borde vara tre.

”Den här filmen är tråkig”, säger jag.
”Vi ser på en annan i stället”.
Men pojkarna vill inte byta.
De sitter som förhäxade och bara tittar på den där unge mannen.
Jag kan inte heller slita min blick ifrån honom.
Jag tror att det är brass han röker.
Han ser stenad ut.
Han har en brun manchesterkavaj.
Hår till axlarna.
Blå, slitna jeans.
Han står vid grinden, intill vaktkuren.
Det är kväll.
Byggnaderna är rödaktiga, inte gula som nu.
Jag erinrar mig att Einar Malm,
i sina studentminnen från åren 1918 – 23
skriver om ”de skära kasärnkomplexen”. *
Fasaderna är smutsiga.

Den tafatte Jonsson, som spelas av Lasse Åberg,
kommer smygande på grusgången.
Han har återvänt från en rendezvous på stan.
Sjuttonåringen lägger inte märke till honom.
Han tittar åt ett annat håll.
Det verkar inte som att han interagerar med de andra.
Och det beror inte bara på att han är stenad.
Han verkar inte vara med i filmen.
Ändå är han med.

”Är det verkligen du?” säger min son.
”Jag är inte säker längre. Jag känner inte igen mig själv”.

  • Einar Malm, Uppsala i mitt hjärta, 1955

Skymning öfver UpsalaDiktsamlingen ges ut av Björkmans förlag och finns att få tag på hos de flesta nätbokhandlar. I Uppsala hittar man den på Drottninggatans bokhandel och Röda rummet. Man kan också köpa boken direkt av mig. Då kostar den 150 kr. Jag bjuder på porto. Sätt in beloppet på plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Dikten ”Statisten” liksom övriga dikter i Skymning öfver Upsala finns att lyssna till på YouTube. Bakgrunds- musiken har gjorts av den italienske kompositören Giacinto Scelsi (1905-1988). Hans musik är ganska obskyr, liksom han själv. Scelsi vägrade att låta sig fotograferas. De enda bilder som finns på honom är från ungdomen. Som namnteckning använde han en symbol: en cirkel med en horisontell linje undertill.  Den enda gång hans musik har fått en större spridning var när den inkluderades i soundtracket till Martin Scorseses psykothriller Shutter Island (2010). Hans musik är stundtals skrämmande på ett lovecraftianskt sätt, som tanken på det lilla skälvande livet i ett till synes oändligt, svart universum.

Lyssna på ”Statisten” på YouTube

Varför har jag gammalstavat titeln på min diktsamling? Svaret finns här

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Ny serie i ett futuristiskt Uppsala

Olov RedmalmSeriemässan Uppsala Comix 2014 invigdes på Grand lördag den 29 mars. Söndag morgon ägde en – ur mitt perspektiv som uppsalanörd – av de mest intressanta programpunkterna rum. Olov Redmalm presenterade sin cyperpunkserie i uppsalamiljö: Red Laser Day.

Han berättade att han inspirerats av filmen Blade Runner (1982). Filmmakarna tog Los Angeles och lade till neonljus, rör och rök. Redmalm har gjort samma sak med Uppsala. Det är ett futuristiskt Uppsala av år 2054 med holografiska träd, svävande bilar, skyskrapor och bisarra vetenskapliga experiment i Rudbecks anatomiska teater på Gustavianum. I denna värld där det alltid regnar och alltid är natt stryker detektiver i trenchcoat med uppfällda kragar omkring och söker ledtrådar.

Red Laser DayDen här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala. Apropå ordet futurism, som förutom sin allmänna betydelse är namnet på en konstriktning: i ett brev nämner Aguéli den italienske futuristen Umberto Boccioni (1882-1916). Denne hade sammanfattat futurismens ideal i boken Pittura, scultura futuriste (1914). I Aguélis brev från den 4 januari 1916 adresserat till Richard Bergh talar han med förtjusning om Boccionis bok:

”Jag vill dra din uppmärksamhet på en av de intressantaste böcker om konst jag känner: Boccioni, Pittura scultura futurista. /…/ Jag är förtjust över en sådan bok, ty 1) den är delvis utvecklingen av idéer som jag har uttryckt i La Gnose: Pages dédiées au Mercure. 2) Jag tycker mycket om Italien, men just det möjliga Italien.” (II, 258)

Olov Redmalms serie skildrar det möjliga Uppsala. Dystopiskt så som det bör vara i en cyberpunkserie. Senare skulle Aguéli omnämna Boccioni i mindre uppskattande ordalag och till och med anklaga honom för att ha plagierat ur artikeln ”Pages dédiées à Mercure” eller ”Sidor tillägnade Mercurius”, som infördes i den esoteriska tidskriften La Gnose i januari 1911. Förutom att skriva om konst visar Aguéli i artikeln på likheterna mellan sufism och taoism.

Besök Olov Redmalms blogg här

Läs: ”Det lovecraftianska Uppsala. Samtal med Anders Björkelid”

Läs om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Uppsala som seriestad. Uppsala Comix 2014

Olle DahllofIdag lördagen den 29 mars invigdes seriemässan Uppsala Comix för tredje året i rad på den gamla biografen Grand. Som uppsalanörd såg jag särskilt fram emot öppningsföreläsningen av Olle Dahllöf med rubriken ”Seriestaden Uppsala”. Han tog avstamp i 1800-talet med Albert Engström och Bruno Liljefors och slutade i våra dagar med skräckserien 1000 ögon. På bilden ser ni honom hålla upp häftet Uppsala i gamla skämtbilder. Olle är själv upsaliensare, uppvuxen på Vretgränd, och har varit serieslukare sedan 1950-talet. Han gick på Skrapan på Nedre Slottsgatan och berättade att han och skolkamraterna smög in bakom Grand för att tjuvröka. I sin genomgång berörde han både kända och mindre kända serier och serieskapare med anknytning till Uppsala. Känt är det numera svåröverkomliga numret av Fantomen (10/1995) som börjar med ett mord på Carolina Redivia. Jag har ett exemplar som jag håller hårt på.

Mindre känd är en liten seriebok som gavs ut 1968 av uppsalaoriginalet Bok-Viktor, innehavare av antikvariatet Bokfenix: Max och Moritz, skriven och tecknad av den tyske konstnären och seriepionjären Wilhelm Busch (1832-1908). Bok-Viktors antikvariat låg på Drottninggatan, på samma plats där Länsförsäkringar nu har kontor, och har genom åren fått en nästan mytisk glans. Det var notoriskt stökigt och alla gamla kunder talar om hur omöjligt det var att ta sig fram bland boktravarna och bråten. Olle berättade att Bokfenix också sålde begagnade serietidningar. Ett av de första ställena i stan.

AgueliNumera, förklarade Olle, har forskningen flyttat den svenska seriehistoriens begynnelse till slutet av 1700-talet och Fritz von Dardel, verksam i mitten av 1800-talet räknas som en av våra första stora serietecknare. Och så har vi Jenny Nyström och de tidigare nämnda Albert Engström och Bruno Liljefors. Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala. Aguéli tecknade mig veterligen inga serier, men han var bekant med serietecknaren Albert Engström. Berta Wilhelmson (1869-1965), var dotter till Johannes Kerfstedt, rektor på Fjellstedtska skolan i Uppsala 1870-1920, och gift med konstnären Carl Wilhelmson, en av Aguélis vänner. I memoarboken Mitt liv i miniatyr (1944) återger hon om några anekdoter om Aguéli. De studerade tillsammans på Konstnärsförbundets skola, som låg i hörnet av Malmskillnadsgatan och Mästersamuelsgatan i Stockholm. Berta och två till var de första kvinnliga eleverna. Alida Hultbergs pappa innehade Stadshotellet i Uppsala och Gussi Wigert var systerdotter till Carl David af Wirsén. Det var för övrigt första gången i Sverige, som män och kvinnor arbetade tillsammans efter levande modell. Som lärare hade de Anders Zorn om förmiddagarna och om eftermiddagarna Per Hasselberg.

”Albert Engström och Ivan Aguéli kom titt och tätt upp på ateljén”, skriver Berta. ”Båda hade det gräsligt skralt. Vi skramlade ofta till mat åt dem och när Aguéli inte hade någon mat åt han råttgift. Sen kom ju Albert in i Söndags-Nisse och fick det genast ganska hyggligt. Då blev han strax förfärligt snäll och hjälpsam.”

Albert EngströmI sin bok Adel, präster, smugglare, bönder (1923) skriver Albert Engström: ”Otto Holmström var med all säkerhet mera konstnär än dessa båda – Olof Sager-Nelson och Ivan Aguéli – som emellertid läto tala om sig på grund av en excentricitet som var rätt medveten.” I sin monografi om Sager-Nelson (1945) reagerar konsthistorikern Axel Gauffin mot Engströms ”oförmåga” och ”brist på vilja” att se ”äktheten hos dessa två så ursprungliga och egenartade naturer” (s. 117).

I hörnet av S:t Olofsgatan och Öfre Slottsgatan ligger ”Brundisium”, som fått sitt namn efter landsfiskalen Eric Brundin, som uppförde gården 1820. Här bodde Albert Engström 1889, och sitt liv i staden har han bland annat skildrat i ”En julafton i Uppsala” ur Mitt liv och leverne (1939).

I en bok om Bruno Liljefors som jag har i hyllan läser jag att målaren sommaren 1884 bosatte sig i övre våningen av en mjölnares hus i Kvarnbo utanför Uppsala. ”Det var ute i Qvarnbo Liljefors satt och tecknade sina skämtserier för det karikatyralbum som han skulle ge ut till julen och som skulle bli en så stor succé att han fick beställning på ett nytt till nästa jul.” (Lindwall & Liljefors, 1960, s. 70)

Uppsalabon Marcus Ivarsson har nyligen överfört Selma Lagerlöfs roman En herrgårdssägen till tecknad serie. Alldeles i början, berättar Olle Dahllöf, finns Uppsala med i en caféscen.

Besök Uppsala Comix här

Läs: ”Det lovecraftianska Uppsala. Samtal med Anders Björkelid”

Läs om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Gluntarna Reloaded – en berättelse om vänskap

Glunten och MagisternDet var mer än etthundrafemtio år sedan sångcykeln Gluntarne släpptes 1851. I sitt förord till jubileumsutgåvan 1951 konstaterar Einar Malm att Wennerberg med sina gluntsånger ”skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas”. Det ligger mycket i detta påstående även om litterär förträfflighet är svår att mäta. Men så mycket kan man säga att det förmodligen är det mest kända av alla litterära verk om livet i den eviga ungdomens stad, möjligen i viss konkurrens av Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös. Gluntarna är uppsaladikten par excellence.

Mer än etthundrafemtio år efter sin tillkomst har de behållit både sin vigör och sin fräschör, och ännu mer levande och relevanta kändes de när de framfördes i musikalen Gluntarna Reloaded på Teater Blanca i Uppsala. Jag var på premiären fredag den 28 mars och såg magistern spelas av Gabriel Gumucio och Glunten av Joakim Englund. Tillsammans skildrar de en i god mening patetisk berättelse om vänskap. Det var många ögon som blänkte när de två efter tio års rumlande tog avsked vid Flottsund.

Ja, jag skriver vänskap, ty det är inte, som man skulle kunna tro, studentlivet som står i centrum för berättelsen. Föreläsningar, fester och tentor utgör en fond och studentsmäckar och frackar rekvisita, men storyns verkliga kärna är relationen mellan två unga män, varav den ene lite äldre.

Magistern är en excentrisk man i trettioårsåldern som inte kan föreställa sig någon högre njutning än bildning för dess egen skull. Han personifierar det romantiska bildningsidealet. Han är gift med sina böcker och har förmodligen inget emot att förbli ungkarl livet ut. Den andre, Glunten, följer med magistern på hans upptåg, men har samtidigt en fot i den ordnade, borgerliga världen. För honom är det lärda bohemeriet med ”absintgasker” och ”Kafkafrukostar” ett övergående stadium. Någon gång tänker han gå vidare mot karriär och äktenskap. Låter det bekant? Sherlock och Watson så klart! Sherlock, den evige ungkarlen, är gift med sitt fria arbete som detektiv. Watson är med, men för honom finns också en annan värld, hustru, hem och läkaryrket, och han är medveten om att äventyret för hans del har en ände.

Bara tanken på att lämna Uppsala skrämmer Magistern. ”Jag vågar inte ens tänka på hur tråkigt man kan ha det där ute i världen”, suckar han, och än mer fasar han inför det inrutade arbetslivet, att bli en ”lemmel” som skyndar tidigt om morgnarna på Centralstationen. Flera av oss har nog haft en bästisrelation som spruckit när den ene inte längre nöjer sig med att vara sidekick utan upptäcker en egen vilja, ett eget jag, som inte kan blomma ut i skuggan av den andre. Gabriel och Joakim har lyckats över förväntan i sin föresats att förlägga gluntarna i ett modernt Uppsala där man ”äter nachos på VG” och går på ”rekryteringsträff med Headhunters”. Föreningen mellan gammalt och nytt är väl avvägd.

Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.

Om Uppsala är lärdomens Mecka är Gluntarne vår Koran. Men Gunnar Wennerberg är, trots att han är denna Korans författare inte vår profet; den platsen intas av Swedenborg. Aguéli, den ”swedenborgianske anarkisten”, torde ha sjungit gluntar. Han besökte åtminstone Uppsala. Ett samtida vittne berättar om hur han väckte viss uppståndelse på Carolina, ”där bibliotekarien Andersson rentav skaffade säkerhetsvakt för att se till att den mystiske främlingen där, som begärde fram och läste de mest svårsmälta orientalia, ej skulle spränga biblioteket i luften”.

Läsåret 1885-86 återkommer Wennerberg till Uppsala som guvernör för prins Eugen och han gör en insats för prinsens konstnärliga utveckling genom att tillstyrka prinsens vädjan om att få studera konst i Paris. Dit skulle också Aguéli fara några år senare för att gå i lära hos Émile Bernard. Prins Eugen kallades den ”röde prinsen” och Ivan Aguéli, dennes skyddsling, den ”kunglige anarkisten”. Eugens betydelse för Aguéli kan inte underskattas.

Läs en intervju med Gabriel och Joakim här

Läs om när Gluntarna Reloaded uppträdde på Turistbyrån här

Läs om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Esoterism och feministisk revolution. Kvällens Lunaföredrag på Västgöta nation

Babalon 2Idag torsdag den 27 mars anordnade vi i föreningen Luna ett mycket välbesökt föredrag under rubriken ”Sex, svartkonst och scharlakansrött. Jack Parsons och den esoteriska radikalfeminismen”. Föredragshållare var religionshistorikern Mano Hedenborg-White, doktorand vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet. Mötet ägde rum i biblioteket på Västgöta nation. Ordet ”luna” förekommer i glunten ”En månskensnatt vid Slottsbacken”. ”Se bakom skyn huru Luna blickar, smäktande i Observatorium in!” sjunger magistern. Denna glunt är enligt min mening en av de vackraste uppsaladikterna som skrivits. Två byster av diktaren Gunnar Wennerberg, som var förste kurator i nationen, står i tornrummet.

John Whiteside ”Jack” Parsons (1914-1952) var en av de första amerikaner som intresserade sig för Aleister Crowleys religion thelema. År 1941 initierades han i ordenssällskapet Ordo Templi Orientis (O.T.O.). Parsons grundade ett av världens viktigaste raketforskningscentra. Så viktigt, menade Manon, att hans forskning bidrog till att möjliggöra månlandningen. Själv blev han dock aldrig astronaut – han dog ju några år före den förste människan i rymden 1961 – däremot var han vad Ernst Jünger kallade ”psykonaut”. Han reste i de inre snarare än de yttre världarna.

Jack ParsonsParsons ägnade den thelemitiska gudinnan Babalon sin lidelsefulla dyrkan. Han betraktade henne som en symbol för kvinnans frigörelse. Babalon var kärlekens, men också krigets gudinna, som ledde revolutionen mot det patriarkala samhället. Parsons hade dock en till stor del traditionell, essentialistisk uppfattning om genus. Kvinnan associerades med intuition och känslor, mannen med förnuft och styrka och så vidare. ”Det vore anakronistiskt”, konstaterade Manon, ”att kritisera honom ur ett likhetsfeministiskt perspektiv då denna inte existerade på hans tid”.

Parsons, berättade Manon, var på flera sätt genialisk, vilket om inte annat raketforskningen visar, men också ”smått galen”. Han var science fiction-nörd och konsumerade stora mängder ”ful litteratur”. Utmärkande för hans ockulta system är i hur stor utsträckning han använder sig av skönlitteratur, sf och fantasy, något som påminner om Kenneth Grants förhållande till H. P. Lovecrafts Cthulhu-mytologi.

Parsons ockulta system bejakar visserligen en kontrahegemonisk och mörk symbolik, men där finns samtidigt en ambivalens. Han ger de traditionellt negativa symbolerna en ny, positiv innebörd, men de behåller sina skrämmande och hotfulla drag.

Manon berättade att Parsons sjung en hymner till Pan när han avfyrade sina raketer, varpå jag kom att tänka på D. H. Lawrences roman Lady Chatterley’s Lover, som jag nyligen läst. I den förekommer en märkvärdig passus om ”den store guden Pan”:

“They should be alive and frisky, and acknowledge the great god Pan. He’s the only god for the masses, forever. The few can go in for higher cults if they like. But let the mass be forever pagan.” [1]

Jag frågar föredragshållaren om hon känner till om Parsons läste Lawrence. Hos bägge finns Pandyrkan och sexuell frigörelse. Manon hade inte noterat någonting. Satanismforskaren Per Faxneld, som fanns bland åhörarna, kommenterade att Lawrence diktat hymner till Lucifer.

Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och mystikern Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör konstnären Aguéli och saker som rör Uppsala. Jag ska därför säga något om Aguéli.

Babalon 1Ivan Aguéli befann sig i Kairo samtidigt som Aleister Crowley. Det är inte omöjligt att de träffades med tanke på att de hade flera gemensamma intressen, särskilt ockultismen. I mars och april 1904 mottar Crowley uppenbarelser från ängeln Aiwass som förkunnar den nya religionen thelema och Horus tidsålder. I maj samma år utkommer det första numret av Il Convito. I det andra numret förekommer Aguélis muslimska signatur Abd el-Hadi under en artikel om feminism. I nummer 24, 1905, publicerades en översättning av Runebergs Fänriks Ståls sägner och i nummer 25 en artikel om arabiskt barnspråk. Mångfalden var stor. Ett återkommande tema i tidskriften var dock en glödande antiklerikalism. Framför allt angreps den katolska kyrkan, ”oket”, och jesuiterna, ”bovarna”.

Aguéli var sufi, muslimsk mystiker, lärjunge till den store andalusiske filosofen, poeten och visionären Ibn Arabi (1165-1240). I ett brev till väninnan och beskyddarinnan Marie Huot i april 1907 beskriver han Ibn Arabi som ”feminist”:

”Du skall göra mig ett stort nöje om du vill vara vänlig att läsa översättningen av Mahyieddin Ibn Arabi, ty den skall behaga dig i hög grad. Jag har andra översättningar av samme författare och det är praktfullt. Som konst och rörelse är det absolut samma sak som Swedenborg i dogm och analys. Ibn Arabi var en feminist. Underhöll mystiskt religiösa brevvexlingar med flera kvinnliga helgon från tiden och det finns kvinnor som ha skrivit kommentarer till hans verk. Det är rent förbluffande och när man hör honom skulle man tro att det är en man från våra dagar vad beträffar ideernas bredd och det oväntade i förening med en värme och en elegans till vilken man för länge sedan har förlorat hemligheten.”

Aguélis idé om feminism var kanske ännu mer essentialistisk än Parsons’. På ett annat ställe bedyrar han sin tro på ”det evigt kvinnliga” [2]. Två poler. Ying och yang.

Luna är en icke-konfessionell, icke-politisk och akademisk studentförening som sedan 2004 har anordnat föredrag inom ämnena esoterism och mystika traditioner. Föredragen brukar hållas på Västgöta nation (VG) i Uppsala. Nästa föredrag handlar om gnosticismen. Vi hoppas att Manon kommer tillbaka vad det lider och delar med sig av sina kunskaper. Jag ser fram emot att läsa hennes avhandling.

[1] Lawrence, D. H: Lady Chatterley’s Lover, s. 315. Penguin Books 1484 (1960)
[2] Gauffin, Axel: Ivan Aguéli. Människan, målaren, mystikern. vol. I, s. 106 (1940-41)

Besök Lunas hemsida här och Facebook här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Den kloka gumman på Seminariegränd 4

KalevalaUppsala kommuns kontroversiella byggplaner för Seminarieparken har stoppats, vilket gläder mig. Rivningar och förändringar av gamla delar av staden är bland det värsta jag vet. Med risk för att låta patetisk: det gör ont i mig. När det kommer till denna fråga är jag stockkonservativ eller rentav reaktionär. När jag till exempel promenerar längs Villavägen på väg till Karin Boye-biblioteket måste jag anstränga mig att titta ner i gatan, som varje gång jag ser en skymt av de nya blåaktiga bostadshusen i kvarterat Blomman mittemot Botan drabbas jag av fysiskt obehag. Det känns som att gå förbi en mordplats.

Alldeles intill Seminarieparken ligger den pittoreska Seminariegränd. I boken Uppsalaminnen (1937, s. 328-337) berättar teol. kand. Anders Andersson, kyrkoherde i Skuttunge, om sitt möte med en klok gumma i gränden. År 1920-22 är Andersson officer på Svenska Frälsningsarméns kår. Han hade då att 3-4 dagar i veckan gå från dörr till dörr och sälja arméns tidning. På så sätt lärde han känna många människor av vitt skilda slag. En av dem var änkefru Rydström.

Fru Rydström bodde i ett litet hus på Seminariegränd 4. ”Då jag första gången steg in i hennes förstuga, häpnade jag över det ytterliga armod, som mötte mig”. Det var, skriver han, ett ”fullkomnat fattigkyffe”. Han gav gumman tidningen gratis, ”ty fattigare än hon trodde jag inte att någon människa kunde vara”.

”Det första jag såg var ögonen. Små vassa, genomträngande ögon, som sutto infattade i ett pergamentsfärgat, djupt veckat ansikte. Huvudet var inknutet i en gammal schalett av ylle och hela kvinnan för övrigt inbyltad i grova yllekläder. Koftan från 1850-talet var hårt tillknäppt, och kjolen hade massor av veck. Varje plagg var dessutom otroligt nersolkat och bitvis blankt av smuts.”

Andersson fortsätter att komma till henne med tidningen och de lär efterhand känna varandra. Hon berättar att hon botar sjuka med traditionella metoder, men Andersson är skeptisk. Hon bjöd honom på kaffe som satte hans ”magnerver starkt på prov”. Gumman drack sitt kaffe ur någon skokrämsburk eller på ett blomkruksfat.

Andersson får uppdrag av gumman att köpa ett hus åt henne. Han tror hon är galen. Hur ska en så fattig stackare kunna uppbåda en sådan summa pengar? Men det ska visa sig att gumman är rik som ett troll. Under sin säng förvarar hon 45 kilo silver i spånkorgar. Därtill har hon en kista full med bankböcker och sedlar.

Rydströmskan berättar att hon varit gift tre gånger, två män var döda, ”den tredje var Frälsaren själv”. Två klockor ovanför sängen var minnen efter de hädangångna.

”Kapten må tro”, sade Rydströmskan, ”att jag har gått igenom mycket. Jag har följt två män till kyrkogården, tio barn har jag mistat, och jag har varit långt ute på stora havet. Förr i världen brukade jag trolla med kort och brännvin, men så mötte jag en gång Frälsaren ute på havet, och då sade han, att jag aldrig mer skulle trolla. Se’n fick jag nattvarden av honom, och så lärde han mig bota sjuka. Jag går nu aldrig mer till nattvarden i någon kyrka, ty det sa’ Frälsaren att jag aldrig skulle behöva, sedan jag fått den av honom”.

Andersson lyssnar men anser, luthersk som han är, att all magi, vit som svart, är förbjuden och att läkarvetenskapen är en gåva av Gud och ett medel, varigenom Gud hjälper. Rydströmskan håller inte med. Hon har botat många sjuka. Hon berättar om en flicka från Skuttunge. ”Se, kapten, jag vet precis hur det är ute i Skuttunge. Kapten har väl varit där? Det finns gott om gamla gravkullar, och så finns det ’älvringar’. Flickan har antingen kastat sitt vatten på en gravkulle eller trampat på en ’älvring’, och så har småfolket, som bor i jorden, blivit förtörnat och gjort henne sjuk.” Rydströmskan sade till flickans mor att ta vatten i en flaska ur en källa, som flyter mot norr, och låta flickan sova på det vattnet i tre nätter. Sedan skulle hon ta vattnet och hälla ut det, där två vägar möts. Flickan kryade på sig, fast läkarna hade ansett hennes fall hopplöst.

I sin praktik använder hon ”salvor och droger”, vilka avger en ”underlig odör”. Ett osvikligt medel mot svåra sjukdomar som till exempel lungsot och kräfta var enligt Rydströmskan att dricka sin egen urin.

Andersson fick under åren både i och utanför Uppsala möta åtskilliga som varit Rydströmskans patienter, och deras versioner av hennes verksamhet var alltid fyllda av den största beundran och respekt för undergörerskan. Flickan från Skuttunge, som råkat störa småfolket i jorden, lever ännu och är frisk, meddelar han.

Rydströmskan föddes i Hovs socken i Östergötlands län den 5/11 1845 och avled den 29/9 1930. Hon befanns efterlämna en förmögenhet uppgående till 43 000 kr utöver allt de silver och alla de sedlar hon med Andersson som vittne plockat fram ur sina gömmor.

I september 2011 letade jag efter det lilla huset på Seminariegränd 4. Jag hittade trean och femman, men inte fyran. Märkligt. Det är för övrigt så jag arbetar när jag skriver poesi. Jag läser om en plats, så besöker jag den och antecknar det jag upplever. Nu blev det ingen dikt om Rydströmskan i den senaste boken Skymning öfver Upsala (Björkmans 2013), men kanske i kommande. Om rivningarna i kvarteret Blomman, som jag nämnde i inledningen, har jag skrivit i dikten ”Min pappa, kung Lear”.

Skymning öfver UpsalaDiktsamlingen Skymning öfver Upsala ges ut av Björkmans förlag och finns att få tag på hos de flesta nätbokhandlar. I Uppsala hittar man den på Drottninggatans bokhandel och Röda rummet. Man kan också köpa boken direkt av mig. Då kostar den 150 kr. Jag bjuder på porto. Sätt in beloppet på plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Alla dikter i Skymning öfver Upsala finns att lyssna till på YouTube här. Bakgrundsmusiken har gjorts av den italienske kompositören Giacinto Scelsi (1905-1988). Hans musik är ganska obskyr, liksom han själv. Scelsi vägrade att låta sig fotograferas. De enda bilder som finns på honom är från ungdomen. Som namnteckning använde han en symbol: en cirkel med en horisontell linje undertill.  Den enda gång hans musik har fått en större spridning var när den inkluderades i soundtracket till Martin Scorseses psykothriller Shutter Island (2010). Hans musik är stundtals skrämmande på ett lovecraftianskt sätt, som tanken på det lilla skälvande livet i ett till synes oändligt, svart universum.

Bild: Akseli Gallen-Kallelas ”Lemminkäinens moder”, ett motiv ur det finska eposet Kalevala (1897). Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den svenske konstnären och sufin Ivan Aguélis italiensk-arabiska tidskrift Il Convito, vars första nummer kom ut i Kairo 1904. Aguéli beskrev Kalevala som den ”nordiska naturens initiationsbok o. Katedral” och ansåg att eposet var ”mycket vackrare än Homérus”.

Varför har jag gammalstavat titeln på min diktsamling? Svaret finns här

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Nu börjar jag läsa latin

Dante och VergiliusDen här bloggen heter som bekant Nya Il Convito. Den gamla Il Convito/Al-Nadi var en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Målaren och mystikern Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör konstnären Aguéli och saker som rör Uppsala.

Ivan Aguéli hade en exceptionell språkbegåvning. Han behärskade åtminstone ett dussin språk. På arabiska, ett språk han hade en ”varm tillgivenhet” för, kunde han skriva avancerade uppsatser som imponerade på den tidens arabiska lärde. Han översatte Rabelais till arabiska! Han skrev väldigt lite på sitt modersmål. Det flesta artiklarna är på arabiska, franska och italienska.

I sin ungdom for Aguéli till Paris för att studera målarkonsten under Émile Bernard. Han blev även teosof och trädde in i La loge Ananta (Anantalogen). Ordförande för denna franska sektion av Teosofiska samfundet var den vänsterradikale journalisten Arthur Arnould, direkt underställd den internationella ledaren Helena Blavatsky, som Strindberg kallade ”Isisprästinna” och ”gynander”. En av de tongivande medlemmarna i logen hette M. Jacques Tasset. När denne många år senare uppsöktes av Aguélis biograf Axel Gauffin och fick titta på ett porträtt av konstnären kommenterade han:

”Det ger fullkomligt hans väsen, så som jag älskade honom och minns honom. Dessa ögon som tycks blinda för världen, för människorna, men se inåt – det är just sådan han såg ut, när han sökte tränga in i dämonernas värld, den värld som vi känna från Eneidens VI. bok. Det var den tid då den ockulta vetenskapen upplevde sin pånyttfödelse”. [1]

I alla tider har den romerske skalden Virgilus (70-19 f. Kr) och hans verk Eneiden förknippats med magi och ”den ockulta vetenskapen”, kanske särskilt med praktiken att ”spå i Vergilius” eller sortes vergilianae. Han anses ha varit något av en profet och magiker. Men Vergilius var också den som fullbordade antikens Romidé.

I första boken av Eneiden yttrar Jupiter de ofta citerade, mäktiga orden: His ego nec metas rerum nec tempora pono: imperium sine fine dedi eller “För dem sätter jag inga gränser i tid och rum. Jag har givit dem ett välde utan ände.” I den sjätte boken vid sitt besök i underjorden möter Aeneas de andar, som en gång ska uppstiga till jorden och bli Roms stora män. Här finns de berömda orden om romarnas uppgift i världen: Tu regere imperio populos, Romane, memento: hae tibi erunt artes, pacisque imponere morem, parcere subiectis et debellare superbos eller “Minns, romare, att styra folken med härskarmakt – det skall vara din konst – och att införa fred i världen och en moralisk ordning, skona de besegrade och nedslå de övermodiga.”

Den klassiska Romidén, läser jag i antologin Romarriket – decennierna före upplösningen: Romidén genom tiderna (1974), ur vilken jag även hämtat citaten ovan, innebar inte bara tron på Roms eviga bestånd, urbs aeterna, utan också övertygelsen, att staden är av försynen bestämd att vara huvudstaden i ett världsrike och har en civilisatorisk mission.

I hur stor utsträckning Aguéli omfattade Romidén är svårt att svara på, men i hans texter framgår att han trodde på någon slags ”human imperialism” och knöt sina förhoppningar än till Frankrike, än till Italien. Det är säkert att han beundrade det hedniska Rom för den religiösa tolerans han föreställde sig fanns där. Han följde sufismen, islams mystik, och såg samma ”romerska” tolerans i den sufiske filosofen Ibn Arabis lära (1165-1240)*, som han hoppades skulle vinna inflytande i den muslimska världen på bekostnad av inskränkthet och dogmatism. Människor borde lämnas i fred att dyrka sina gudar, menade han.

I sin sista artikel, publicerad i L’Encyclopédie Contemporaine Illustrée den 25 maj och 30 juni 1913 hyllar Aguéli ”den skönaste sidan av det gamla Roms religion, nämligen universaliteten, den beundransvärda omsorgen om att skänka alla, även de mest utblottade, lite solsken.” [3]

I tidningen Il commercio Italiano, föregångaren till Il Convito, den 18 april 1903 skriver han om Roms tolerans: ”Och för resten, om man vill vinna universalitet, måste man respektera individualiteten. Blott de toleranta folken ha förvärvat storheten och ha grundat varaktiga imperier, det hedniska Rom var stort därför att det respekterade alla helgedomar.” [4]

Detta var en uppmaning till de brittiska och franska imperierna, men lika mycket till det ottomanska kalifatet, om att ta lärdom av Rom i den frågan. Men Aguéli tycks ha satt grekiskan före latinet. I ett långt brev på franska till Richard Bergh den 4 januari 1916, skriver han:

”Jag kan inte ännu grekiska men studerar det, och detta språk har slutligen börjat intressera mig mer än latinet. Grekiskan har något, jag vet inte vad, förföriskt med sig.” [5]

Det kan inte ha undgått läsarna av bloggen Nya Il Convito att jag betraktar mig som något av en lärjunge till Aguéli, men en kritisk sådan, ja, långtifrån en blind slav, och jag känner mig mer lockad av Dantes vägvisares språk än av grekiskan. Jag har valt att lära mig latin.

Mina språkkunskaper är mycket blygsamma. Det enda språk jag behärskar vid sidan om svenska och engelska är det afrikanska språket swahili, som även Aguélis studerade. Jag är liksom Aguéli arabofil, en vän av det arabiska, men till skillnad från honom är min arabiska usel. Jag kan dock staka mig fram genom Koranen och har memorerat några korta kapitel och en del verser. ”Jag har en varm tillgivenhet för detta språk”, skriver han i ett brev. ”Orden äro små poem, morfologins teckning och frasernas konstruktion bildhuggarkonst. Detta folk har ej behov av att skapa plastisk monumentalkonst. Det har sitt språk.” [6]

Förmodligen intresserades Aguéli av de latinska låneorden i arabiskan, varav ett antal i Koranen, och kanske kommenterade han det någonstans, även om jag inte har sett det. En viktig rad i Koranens första kapitel, Al-Fatiha eller ”Öppningen”, innehåller ett uttryck som har fått ge namn åt hela den islamiska religionen, nämligen sirat al-mustaqim eller ”den raka vägen”. Arabiskan använder här ordet sirat för väg, som är ett latinskt låneord, strata. Det finns flera exempel.

Ställ inga knepiga frågor! Jag är en fullständig nybörjare som knappt har tagit mina första stapplande steg på vägen mot Rom. Vilket äventyr! För att illustrera detta inlägg har valt Delacroix’ målning från 1822 som föreställer Dante och Vergilius i underjorden. I ett brev till en vän den 19 april 1894 skriver Aguéli om Delacroix, ”du vet hur mycket jag älskar honom.”

[1] Gauffin, Axel: Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren, vol. I, s. 62-63
[2] Romarriket – decennierna före upplösningen: Romidén genom tiderna. Wistrand: ”Antikens Romidé”, s. 39 (1974)
[3] Wessel, Porträtt av en rymd, s. 116 (1988)
[4] Gauffin, vol. II, s. 126
[5] Ibid., vol. II, s. 258
[6] Ibid., vol. I, s. 153
[7] Ibid., vol. I, s. 153)

* Som exempel på Ibn Arabis religiösa tolerans kan man anföra följande rader ur diktsamlingen Tarjuman al-Ashwaq: ”My heart has become capable of every form; it is a pasture for gazelles and a convent for Christian monks … And a temple for idols and the pilgrim’s Ka’ba and the tables of the Tora and the book of the Koran. I follow the religion of Love: whatever way Love’s camels take, that is my religion and my faith.” (Översättning till engelska av Reynold A. Nicholson, 1911).