Uppsala är bäst. Samtal med artisterna i ”Gluntarna Reloaded”

Omar och gluntarnaGlunten blir aldrig gammal. Nu ljuder hans välkända basstämma igen i föreställningen Gluntarna Reloaded, som går för andra året i rad på Teater Blanca. Premiären äger rum den 28 mars. Jag kommer att vara där så klart. Idag (21/2) fikade jag med Joakim Englund, som har rollen som glunt, och Gabriel Gumucio, som är magistern, på Café Ofvandahls.

De är en bit över trettio och har lagt student- eller hellre gluntlivet bakom sig i formell, men inte i emotionell mening. Liksom för många andra som har pluggat i Uppsala vilar ett magiskt skimmer över de åren och föreställningen erbjuder både dem och publiken en möjlighet att frossa i nostalgi.

Gabriel berättar att han alltid hållit på med sång och musik och 1999 startade han och Jocke en sånggrupp för renässansmusik som hette Cantamás, som existerade fram till 2010. Vintern 2009 var Gabriel huvudrollsinnehavare i den hårdkokta deckarmusikalen City of Angels som uppfördes på Reginateatern. Jocke hade också sysslat med teater på sin kant och en dag satt de och grunnade på om de inte borde göra någon slags tvåmansföreställning med inslag av musik och skådespeleri. Gluntarna! (ska egentligen skrivas gluntarne …) ”Det är svårt att säga exakt varifrån idén kom. Det gick till så här”, säger Jocke och knäpper med fingrarna. ”När den väl kom visste vi att den var rätt”.

Gunnar Wennerbergs hundrafemtio år gamla sångcykel hade allt de ville ha och var dessutom ett inarbetat koncept. Det gällde att fylla det med nytt liv. Och det lyckades! Gluntarna Reloaded blev en publikframgång. Gluntarna har rykte om sig om att vara mossiga och förlegade, men Gabriel och Jocke kände att flera av motiven var relevanta än idag och att detta kunde lyftas fram genom att klä rollfigurerna i jeans och tröja i stället för frack och placera dem i en modern, upsaliensisk studentmiljö av fester, penningbrist och vänskap. Gabriel påpekar att man inte behöver vara student för att roas av det här. Motivet med en ung man som möter en lärare, en äldre förebild, växer och utvecklas för att till sist ta avsked och gå sin egen väg är allmängiltigt.

Själv har jag aldrig varit formellt inskriven vid universitet även om jag både gått på föreläsningar och druckit öl på nation, men som infödd uppsalabo och poet med livligt intresse för stadens historia ligger gluntarna mig varmt om hjärtat. Flera studenter som jag har pratat med, även de som befinner sig i studentlivets absoluta kärna, upplever inte att de lever det ”verkliga” studentlivet, som liksom antas pågå någon annanstans. Jocke och Gabriel nickar. Det finns en bild av studentlivet som roligare och intressantare än det liv man själv lever. ”Jag var en hel del på nation. Uppsalas nationsliv är unikt. De är öppna sju dagar i veckan. Vi kallade tiden på eftermiddagarna när serveringen var stängd för ’dödtiden’”, inskjuter Jocke. ”Den kunde associeras med döden i fler än en bemärkelse. Det var svårt att överleva…”

”Uppsala är bäst”, skryter glunten och magistern i en av de kändaste sångerna. Jag frågar mina fikavänner om de instämmer. ”Ja”, säger Gabriel. ”Uppsala är en stad med en mycket speciell historia, till och med mytologi. Staden ska ju ha grundats av den mytiske kungen Ubbo och namnet betyda ’Ubbes sal’. Så har vi också S:t Eriks undergörande källa. För en som är lite romantiskt lagd kan sådana berättelser, som inte nödvändigtvis är sanna, utöva en förförisk lockelse”.  Även Jocke håller med. De är överens om att det handlar om en subjektiv känsla av lokalpatriotism. Uppsalas förträfflighet över alla andra städer är inte kvantifierbar och går inte att argumentera för rationellt. Den är bäst för oss, men inte nödvändigtvis för andra.

Jag undrar om de kan definiera vad ett uppsalaoriginal är och om de känner något. De tittar på varandra och nickar. De behöver inte nämna namnet, både vet vem de menar. ”Han är akademiskt verserad”, säger Jocke och Gabriel ler. Vi kommer inte fram till någon bestämd definition av ett uppsalaoriginal fast vi alla vet vad det är för en slags varelse. Men att det är en lärd ungkarl över femtio som lever under knappa omständigheter är vi i stort sett eniga om. Gabriel menar att uppsalaoriginalet är någon som har kunskaper, men saknar viljan eller förmågan att göra karriär av dem.

Uppsala är drömmarnas stad, säger jag, men kanske också de krossade drömmarnas stad. Varje termin fylls staden på nya ungdomar med stora förhoppningar att bli någon, hitta den rätte och finna lyckan. Men ett visst antal av dem är dömda att sluta som ensamma, olyckliga och fattiga. Uppsala kallas ”staden av evig ungdom”, fortsätter jag, men vid ett visst skede inser man att det är staden som är evigt ung, som ständigt tillförs nya ansikten, inte människorna.

”För de flesta varar inte studentlivet för evigt”, säger Jocke. ”Glunten bryter upp, vill vidare. Men magistern vill vara kvar. Men jag ser inte honom som misslyckad. Han är lycklig där han är.” Jag frågar om en typiskt upsaliensisk bild och Gabriel säger: ”En student i frack cyklande nedför S:t Johannesgatan med sin dam i balklänning sittande på pakethållaren”.

Lyssna på ”Uppsala är bäst” här

Boka biljett till Gluntarna Reloaded här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

3 reaktioner på ”Uppsala är bäst. Samtal med artisterna i ”Gluntarna Reloaded”

  1. Pingback: Turkarna invaderade Uppsala | Nya Il Convito

  2. Pingback: Gluntarna Reloaded – en berättelse om vänskap | Nya Il Convito

  3. Pingback: Uppsala är bäst. Jag blir glunt på äldre dar | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s