Apeiron. En dikt om en kättersk präst

Fritz Olofsson

Dikten ”Apeiron” publicerades första gången i samlingen Skymning öfver Upsala, som kom ut i september 2013 på Björkmans förlag.

Apeiron

Halvmultna löv ligger i drivor på Domkyrkoplan.
Det är den 5 oktober 2006 och jag ska intervjua prästen Fritz Olofsson.
Jag har förhört mig om honom hos en kontakt inom kyrkan.
Kontakten är en ortodox lutheran, en av de sista.
Han varnade mig för Fritz, kallade honom en ”kättersk präst”,
som förkunnar en opersonlig Gud bortom gott och ont.
”Det är hinduism, inte kristendom”, sa han föraktfullt.

”Kättersk präst” … Det får mig att tänka på kaniken Docre
i J. K. Huysmans roman Là-bas från 1891.
Docre skall ha tatuerat kors på fotsulorna.
Han trampade på Kristus.
Huysmans hade en verklig präst som förebild för sin romanfigur: abbé Louis Van Haecke.
Verkligheten blev litteratur och litteraturen förändrade verkligheten.
Ingen kan idag nämna Van Haecke utan att tänka på Docre.
Förresten, var det Docre som hade tatuerat kors på sina fotsulor
eller var det Van Haecke?

Fritz Olofsson firar mässa i Sturekoret varje morgon klockan sju.
När jag kommer har de redan börjat.
Jag står vid sidan om, bakom en pelare, och ser på.
Fritz dricker djupa klunkar vin ur kalken.

För att inte bli störda sätter vi oss i det halvdunkla biktrummet
I det första koret till höger när man kommer från vapenhuset.
Jag tittar på hans fötter. Han vickar spasmiskt med ena foten.
Han har svarta skor.
För ett ögonblick överraskas jag av en demonisk oro:
har han möjligen tatuerat något på sina fotsulor?
Det är förstås en absurd tanke, som jag omedelbart viftar bort.

Så långt jag kan minnas har Fritz varit ett självklart inslag
i den upsaliensiska, akademiska miljön, särskilt den teologiska.
Jag har sett honom skynda upp och ner för Carolinabacken,
framåtböjd, lätt puckelryggig,
svängande en nött skinnportfölj.
Man såg honom på antikvariat, disputationer och föredrag,
alltid pratande för sig själv så att spottet skvätte.

Jag har sedan förstått att det var latinska mantran
han läste högt för sig själv, som till exempel ”infinitum sum divinum”.
Han var alltid den förste att räcka upp handen efter ett föredrag.
Därför började man, med typisk upsaliensisk humor,
inleda frågestunden med ”Nu är ordet Fritz”.

Fritz kändes igen av många, men var i grunden ensam.
Få tog vad han hade att säga på allvar.
De flesta undvek honom.
Man rynkade på näsan, delvis eftersom han luktade illa.
Han släppte inte in någon i sitt hem medan han levde.
Han kom med alla möjliga ursäkter.
Men sanningen var att han skämdes över hur det såg ut där.
De som städade lägenheten efter hans död chockades av smutsen och stanken.

Fritz var en lärd man.
Han behärskade grekiska, latin och hebreiska.
Men även en del sanskrit och arabiska.
För mig var han urtypen för ett uppsalaoriginal.
Jag är för ung för att ha upplevt de klassiska originalen.
För mig var han som en överlevare från ett Uppsala som gått under.

Men han var mer än ett original, han var en äkta mystiker.
Fritz menade nämligen att människan till sitt innersta väsen är gudomlig.
Hennes ande är oändlig.
Han närvarade vid åtskilliga disputationer, men fick själv aldrig någon avhandling färdig.
I stället har hans tankar samlats i boken En mystik troslära, utgiven 2005.
I den beskriver han vägen mot upplysning och unio mystica.
Det första kapitlet heter ”Att känna sig själv är att känna GUD”.

Han berättar om sin uppväxt i byn Bygdsiljum i Västerbotten.
Hans föräldrar var bönder. De var anslutna till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.
Fritz ville bli präst. Men han var också intresserad av filosofi.
Som gymnasist skrev han en uppsats i vilken han jämförde Aristoteles och Platon.
Jag frågar vem av dem han föredrar. ”Platon”, säger han utan att tveka. ”Platon var en mystiker”.
”Men före honom har vi Anaximander. Han var den förste som talade om apeiron”.

Detta första djupare samtal med Fritz i Domkyrkans biktrum
blev början på en vänskap som blev alltför kort.
Han gick bort den 21 januari 2008.
Fritz var alltid klädd i svart kostym och svart, ostruken skjorta.
Även denna höstdag.
Han hade långt grått hår.
Jag tog flera fotografier av honom.
Men jag ångrar att jag inte tog något av honom och mig tillsammans.

Fritz var en mystiker med puritanska drag.
Han var vegetarian och drack inte heller kaffe.
Det är för övrigt en iakttagelse jag gjort förut:
kontemplativa naturer föredrar i regel té framför kaffe.
”Kaffe är ett gift, liksom tobak”, sade Fritz till mig
när vi tog en fika på Carolina en gång.

Det finns ett ord som Fritz ständigt återkommer till: apeiron.
Jag undrar vad det betyder. Jag kan inte klassisk grekiska.
Därför är det extra förvånande att jag, när Fritz återigen säger APEIRON,
nu med en nästan uppfordrande visshet, förstår vad han menar.

Och när han knackar hårt i bordet,
liksom för att markera att han faktiskt menar vad jag tror att han menar
–          tre knackningar –
A … PEI … RON
då börjar en väldig port lysa inom mig.

En port som jag inte visste fanns.
Den ser ut som porten till Morias underjordiska rike
i Peter Jacksons filmatisering av Sagan om ringen.
När trollkarlen Gandalf säger det rätta ordet
börjar den alvskriften i porten att glöda.

Eftersom jag har sett filmen flera gånger
förstår jag att porten inom mig lyser
därför att Fritz har sagt det rätta ordet: APEIRON.
Porten gnisslar när den öppnas
och ut strömmar en kall blåst
som får håret på mitt huvud att resa sig.
Vågar jag mig ner i Morias gruvor?
För att nå dit de vill måste ringens brödraskap gå genom dess mörka gångar.
Det är den enda vägen.

Mellan oss, på bordet, står en rysk ikon.
Den faller.
Fritz händer skakar.
Det har de alltid gjort.
Men jag tycker att de skakar mer än vanligt.
Inbillar jag mig?
Han har handtremor har det hetat.
Den förklaringen ter sig inte längre trovärdig.
Jag tittar ner på mina egna händer: de skakar.
Jag har aldrig haft handtremor.

Skymning öfver UpsalaDiktsamlingen ges ut av Björkmans förlag och finns att få tag på hos de flesta nätbokhandlar. I Uppsala hittar man den på Drottninggatans bokhandel och Röda rummet. Man kan också köpa boken direkt av mig. Då kostar den 150 kr. Jag bjuder på porto. Sätt in beloppet på plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Dikten ”Apeiron” liksom övriga dikter i Skymning öfver Upsala finns att lyssna till på YouTube. Bakgrundsmusiken har gjorts av den italienske kompositören Giacinto Scelsi (1905-1988). Hans musik är ganska obskyr, liksom han själv. Scelsi vägrade att låta sig fotograferas. De enda bilder som finns på honom är från ungdomen. Som namnteckning använde han en symbol: en cirkel med en horisontell linje undertill.  Den enda gång hans musik har fått en större spridning var när den inkluderades i soundtracket till Martin Scorseses psykothriller Shutter Island (2010). Hans musik är stundtals skrämmande på ett lovecraftianskt sätt, som tanken på det lilla skälvande livet i ett till synes oändligt, svart universum.

Lyssna på ”Apeiron” på YouTube

Varför har jag gammalstavat titeln på min diktsamling? Svaret finns här

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s