Gud är ett verb. Ny bok av Ola Wikander

Gud är ett verbSpråkgeniet Ola Wikanders nya bok Gud är ett verb (2014) utmanar förlegade föreställningar om Gamla Testamentet. Det är inte den tråkiga bok som många tror. Visst finns det tråkiga partier, ganska långa dessutom. Men där finns också inslag som stör ordningen, groteska och makabra, ja, roliga helt enkelt. Vi tänker oss gärna änglar som ganska milda och snälla, men vissa ställen i den hebreiska bibeln, förklarar Wikander, visar att det handlar om ”något slags bevingade, brinnande ormväsen. Klar fantasynivå på sådana.” (s. 143)

Förutom att forska i Gamla testamentet skriver Wikander fantasy, och änglar av det mindre sockersöta och väna slaget förekommer i hans hittills enda fantasyromen Serafers drömmar (2012). Få känner till att Wikander också är poet. Det vet jag eftersom jag i egenskap av redaktör för den islamiska kulturtidskriften Minaret publicerade hans dikt ”Stjärnfängelset” (4/2007).

Essäerna i Gud är ett verb fäster särskild vikt vid sådana detaljer som egentligen inte borde finnas med i GT, men som av någon anledning passerat censuren. Det rör sig om rester av den uråldriga polyteistisk religion som så småningom utvecklades till judendom och sedan kristendom. I denna utveckling finns uppenbara paralleller till islam som växte fram ur den arabiska, polyteistiska religionen genom att ta till sig framför allt judiska och kristna element. Islam gör anspråk på att vara den mest monoteistiska av monoteismer, men källorna är fulla av spår av den gamla religionen. Det kändaste exemplet är nog de så kallade ”satansverserna”, som förekommer i ett antal berättelser enligt vilka Muhammed erkänner existensen av ”Guds döttrar” Lat, Uzza och Manat och ger dem en ställning över änglarna, men under Gud.

I flera myter från samma område finner man motivet med guden som i begynnelsen kämpar ned Kaos, ett monster i havsdjupet, och lägger grunden för den ordnade världen. Motivet finns i det babyloniska skapelseeposet Enuma elish och i den ugaritiska Baal-cykeln. Det finns även i GT. I Psaltarpsalm nummer 89 lovsjunger författaren Gud som ”krossade Rahav”. Det är ett av monstrets namn, ett annat är Leviatan. I psalm nummer 74 heter det: ”Du delade havet med din makt, du klöv drakarnas huvuden på vattnet. Du krossade Leviatans huvuden”.

I de äldre delarna av GT är monoteismen inte fullt utvecklad, i stället framställs Jahve som israeliternas särskilda gud. Detta kallas ”henoteism”, det vill säga en lära som erkänner existensen av andra gudar, men som påbjuder dyrkan av den ”egna” guden. ”En sak som var speciell för det israelitiska folket”, skriver Wikander, ”var dess dyrkan av guden Jahve. Denna gudom var folkets särskilda skyddsgud. Sådana förekom ganska allmänt i närmiljön: till exempel hade grannfolket moabiterna sin egen private gud, Kemosh.” (s. 40)

I Femte Mosebok, kapitel 32, verserna 8-9, antyds existensen av en höggud som är ännu mäktigare än Jahve, kallad Elyôn eller ”den Högste”. Detta väsen ska ha fördelat folken mellan de många mindre mäktiga gudarna. Varje gud fick alltså ett folk som han kunde kalla sitt, och ”då fick Jahve sitt folk som andel”. På så sätt kunde man kanske förklara skillnader i seder, lagar och trosföreställningar. Koranen uttrycker en liknande tanke. Men där heter det att Gud är en, men att Han har skickat olika profeter till olika folk, en tanke som ämnade besvara frågan om varför religionerna var många när det bara fanns en gud.

I Genesis, skapelseberättelsen, finns en kort berättelse om en slags gudaväsen, kallade ”gudasönerna”, som tar mänskliga kvinnor till hustrur. Från denna förening föds en avkomma, ”som beskrivs med det egendomliga hebreiska ordet nefilim” (s. 136). I de flesta bibelöversättningar översätts detta ord med ”jättar”. Det är inte helt rätt förklarar Wikander:

Fields of the Nephilim 2 (2)”Det hebreiska ordet i sig verkar komma av en variant av ordet ’falla’, som i senare hebreiska och judisk arameiska används i betydelsen ’abortera’, så att ordet kanske skulle kunna ha en klang av ’aborterade foster’ eller missfall’”. En rimlig, men tråkig tolkning.

För mig kommer ordet nefilim alltid att vara förknippat med det engelska gothrockbandet Fields of the Nephilim. I Uppsala fanns ett gäng killar på 90-talet som dyrkade dem, klädde sig som dem med cowboyhattar och allt, och omtalade allt som var riktigt skumt, mysko eller häftigt med ordet ”neffligt”.

”Berättelsen om ‘gudasönerna’ och nefilim har givit upphov till en lång och invecklad idéhistoria”, skriver Wikander. ”I dagens populärkultur kan man notera namnet på bandet Fields of the Nephilim …” (s. 137) Efter att ha läst Gud är ett verb kan jag konstatera att Gamla testamentet – trots ryktet om dess tråkighet – är ganska neffligt. Jag känner mig väldigt sugen på läsa en lika nefflig bok om Koranen.

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s