Sherlock Holmes är inne. Samtal med Mattias Boström

Mattias Boström och OmarNär klockan bara vara någon minut i sju, då det var meningen att föredraget skulle börja, störtar föredragshållaren Mattias Boström in genom dörren till The English Bookshop med ett käckt ”Nu kommer jag!” Han ska tala om föremålet för sin hyllade bok Från Holmes till Sherlock (2013) som beskriver de stora dragen i utvecklingen från den viktorianske gentlemannadetektiven Holmes till BBC:s Sherlock, spelad av Benedict Cumberbatch, i 2000-talets London.

Det märks att Sherlock Holmes är inne. En stor del av dem som kommit för att lyssna är unga. Teveserien har förmodligen bidragit till att Holmes har fått nya fans. När Boström nämner Cuberbatch första gången hör jag ett sus gå genom publiken, som tycks bekräfta min tanke.

Det har skrivits en del facklitteratur om Holmes på svenska tidigare, men det är bara Boström som har lyckats nå utanför den smala nördkulturen. Det beror dels på hans medryckande sätt att skriva och dels på hans personlighet, skulle jag tro. Han är utåtriktad, charmig och rolig. Men han är också ödmjuk och generös och får människor att känna sig delaktiga. Det finns vissa konnässörer, som är riktigt duktiga på något, som uppför sig på ett sätt som förminskar andra. Boström är raka motsatsen, han lyfter upp andra och bejakar deras entusiasm. Man behöver inte vara rädd för att göra bort sig.

Från Holmes till SherlockFörfattaren underhöll oss (det blev många skratt) under drygt en timme, svarade sedan på frågor och signerade böcker. Vi hade haft kontakt på Facebook innan och han hade lovat att ge mig några minuter. Som den arabofil jag är tycker jag att det är roligt att Holmes skapare, Arthur Conan Doyle, som ju var spiritist, ansåg sig stå i förbindelse med en ”arabisk” ande vid namn Pheneas. Denne skall ha levt i staden Ur i Mesopotamien (nuvarande Irak) före Abrahams tid.

Jag påpekar att Pheneas, trots att han kallas ”arab” knappast kan ha talat arabiska. Boström håller med och menar att Conan Doyle inte alltid var så noga med fakta. Men även om författaren inte hade någon kontakt med araber, vare sig levande eller döda, så hade Holmes det. Efter att, tillsammans med ärkeskurken professor Moriarty, ha störtat ned för en avgrund vid Reichenbachfallen i Schweiz, återuppstår han från det döda i äventyret Det tomma huset. Watson tror först att han sett ett spöke. När han försäkrat sig om att det verkligen är den gamle vännen vill han förstås veta var denne hållit hus. Ett av de ställen han besökt under sin frånvaro, berättar Holmes, är Mecka.

I boken hävdar Boström att Jeremy Brett är den bäste Holmestolkaren någonsin, och jag kan inte annat än instämma. Den brittiska teveserien producerades av Granada Television åren 1984-1994. ”Jeremy Bretts skådespeleri”, skriver Boström, ”vibrerade, man kunde ana ett drag av vansinne under ytan hos detektiven och just det kändes som en nytolkning av originalhistorierna som var fullt plausibel.” (s. 419) Och som han konstaterar lite längre fram: ”Det krävs ett geni för att spela ett geni.” (s. 422)

Ryska Holmes och WatsonJeremy Brett är enastående och oefterhärmlig. Det finns dock en annan teveserie, som trots att den är betydligt mindre känd, ska komma i närheten:

”En serie som alltfler fått upp ögonen för är en av de allra bästa som gjorts om Holmes och Watson. När Priklyucheniya Sherloka Kholmsa i doktora Vatsona sändes på åttiotalet var det knappt en levande själ som kände till den, såvida man inte bodde i Sovjetunionen. Det var först för ett tiotal år sedan som dvd-utgåvor med Vasily Livanov som Holmes och Vitaly Solomin som Watson började spridas över världen. 2006 förärades Livanov med en brittisk orden för sitt skådespelararbete och året därpå avtäcktes en staty av Holmes och Watson – i de båda skådespelarnas gestalt – utanför brittiska ambassaden i Moskva.” (s. 455)

Den sovjetiska versionen producerades av Lenfilm mellan 1979 och 1986. När jag frågar Boström vad som utmärker den, svarar han att det är dess långsamma tempo och dröjandet vid rollfigurernas relationer.

Här skulle jag vilja skjuta in ett stickspår. Lenfilm är förstås uppkallat efter Sovjetunionens grundare Lenin. I en polemik mot den spiritistiska rörelsen, L’erreur spirite (1923), skriven av den franske esoterikern René Guénon (1886-1951), som politiskt sett stod långt till höger, försöker författaren kompromettera spiritismen genom att göra kopplingar till den i hans tycke förhatliga socialismen. Jag har läst boken i engelsk översättning av Alvin Moore, Jr. och Rama P. Coomaraswamy, The Spiritist Fallacy, utgiven 2001.

Anledningen till att jag är intresserad av René Guénon är att han valde sufismen, den islamiska mystiken, som sin väg, och att den som i Paris introducerade honom till sufismen var ingen mindre än den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869-1917). Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den arabisk-italienska tidskrift Il Convito/El-Nadi, som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Aguéli skötte huvuddelen av redaktionsarbetet. De två hade sufismen gemensamt, men inte politiken. Aguéli var anarkist, sedan syndikalist.

Guenon”Finally, we know that a great deal of spiritism exists in communist circles”, påstår Guénon (s. 120) och i en fotnot (not 4, s. 120-121) återger han en anekdot som går ut på att Lenin skulle ha varit spiritist!

”In a conversation with a Parisian school mistress (who had at one time been in trouble with the law, Lenin himself declared that he was a spiritist; it is difficult to know whether this profession of faith was really sincere, or if this was not simply an act of politeness toward a fervent spiritist. In any case, spiritism was for long time rampant in Russia in all classes of society.”

Från Sherlock Holmes till Conan Doyle, från Conan Doyle till spiritism, från Sherlock Holmes till sovjetisk film, från sovjetisk film till Sovjetunionens grundare Lenin, från Lenin till spiritism, från spiritism till Conan Doyle igen. Med lite fantasi kan man nog tala om nästan vad som helst i anslutning till Sherlock Holmes.

Varför älskar jag Sherlock Holmes? För att tala med Boström, det handlar om ”viktoriansk verklighetsflykt”. I min självbiografiska småskrift En opieätares bekännelser (2012) skriver jag: ”En av litteraturens funktioner är identifikation, en annan är eskapism: litteraturen som opium.” Livet kan inte bara bestå av allvar, man måste få leka också. I den nya diktsamlingen Skymning öfver Upsala (2013) finns detektiven med i två dikter: ”Den underliga stencirkeln” och ”Påskafton”.

Läs dikten ”Den underliga stencirkeln” här

Alla dikter i Skymning öfver Upsala finns utlagda på YouTube här

Varför har jag gammalstavat titeln på min diktsamling? Svaret finns här

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

En reaktion på ”Sherlock Holmes är inne. Samtal med Mattias Boström

  1. Pingback: Sherlockkväll på Uplands nation | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s