Sherlock Holmes i Uppsala. En dikt ur ”Skymning öfver Upsala”

Baskervilles Paget 1Teveserien Sherlock, som nu gått in i sin tredje säsong, har förnyat den hundraåriga Sherlock-Holmes-febern. Den började sändas 2010 och det som gör den speciell är att den utspelas i det moderna London. I mitt betydligt mindre projekt, dikten ”Den underliga stencirkeln”, som finns i diktsamlingen Skymning öfver Upsala (september 2013) har jag inte placerat Sherlock Holmes, men väl Dartmoorheden i det moderna Uppsala, närmare bestämt i Gottsunda, vår motsvarighet till Rinkeby.

Nu publicerar jag den första gången på nätet. Citatet av Agnes Geijer, historieprofessorn Erik Gustaf Geijers dotter, har jag inte, som det står i dikten, hämtat från ”en bok i litteraturhistoria” utan från den klassiska Läsebok för folkskolan, ett exemplar jag köpte på loppis i Gottsunda centrum för fem kronor. Dikten växte fram ur citatet. En tidig version finns i samlingen Faraos förbannelse (2007).

I en ny biografi över författaren Agnes von Krusenstjerna, Från verklighetens stränder (2013) av Anna Williams, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, läste jag att denna fått sitt namn efter Geijers dotter, ”den ljuslockige Agnes Geijer, som var så glad och så god” (s. 33). Hennes mor Eva von Krusenstjerna (1859-1945) föddes nämligen som Eva Hamilton, dotter till Adolf Hamilton och Agnes Geijer.

Adolf Hamilton var landshövding i Uppsala med slottet som residens. Williams berättar att Agnes mor ”levde för sina Uppsalaminnen, den romantiska traditionen och minnet av släktens store diktare Geijer. Hon hade varit lycklig i Uppsala och längtade alltid tillbaka.” I ett brev till Agnes våren 1914 berättar hon om ett besök i barndomsstaden:

”Först hade jag en ljuflig stund i den vackra Domkyrkan, så en stund sittande framför Geijerstatyn, så gick jag länge på den vackra kyrkogården – der jag lade blommor på alla mina kära grafvar, t.o.m. på Mallas och Thekla Knös.”

Därefter gör hon ett återbesök på Uppsala slott: ”Så du förstår jag hade hela dagen en minnesfest i mitt hjerta. I Uppsala ville jag bo!” I en uppsats skriven när hon var närmare åttio år gammal delar hon med sig av sina minnen av ”ett rikt, lyckligt familjeliv” på slottet. ”När jag nu reser till Uppsala och på avstånd ser de röda tornen, klappar mitt hjärta; jag känner det nästan som om jag återsåge en kär vän.” (s. 30)

Från Holmes till SherlockI dikten har jag skrivit att jag är ”barnsligt förtjust i Sherlock Holmes”. Numera kallar jag mig till och med ”sherlockian”, vilket jag inte vågade förut. Jag har nämligen fått tillstånd av Sveriges främste auktoritet på området, Mattias Boström. I en intervju i Nyhetsmorgon på TV4 (4/2 2014) sade Boström att huruvida man är sherlockian eller inte bestämmer man själv. ”Det är man i hjärtat”.

Boström har nyligen gett ut en mycket hyllad monografi över ämnet: Från Holmes till Sherlock (2013). I den skriver han uppmuntrande: ”För mig handlar allt bara om kärleken till Sherlock Holmes. Ingen annan kan bestämma över min kärlek än jag själv.” (s. 459) I början av boken förklarar Boström att ”holmsian” är den engelska termen, ”sherlockian” den amerikanska, men att den senare blivit mera spridd. Jag är alltså delvis amerikaniserad.

Jag är helt enig med Boström om att Jeremy Brett i teveserien 1984-94 är den bäste Holmes-tolkaren någonsin. ”Jeremy Bretts skådespeleri vibrerade, man kunde ana ett drag av vansinne under ytan hos detektiven och just det kändes som en nytolkning av originalhistorierna som var fullt plausibel.” (s. 419) Och som han konstaterar lite längre fram: ”Det krävs ett geni för att spela ett geni.” (s. 422)

Illustrationen är gjord av den klassiske Holmes-illustratören Sidney Paget (1860-1908). Det är han som i tidskriften The Strand Magazine skapade den allmänna bilden av mästerdetektiven och gav honom den sedermera karakteristiska deerstalkermössan.

Dikten ”Den underliga stencirkeln” innehåller rikligt med allusioner till romanen Baskervilles hund (eng: The Hound of the Baskervilles), som ursprungligen gick som följetong i The Strand Magazine 1901 till 1902. Citaten har jag hämtat är en svensk översättning av Thomas Warburton, utgiven 1987. Det finns ingen särskild anledning till detta. Den fanns till hands.

Den underliga stencirkeln

Det fanns för några år sedan en skogsdunge här,
uppe till höger om tunneln under Hugo Alfvéns väg,
inte långt bort från det grå höghuset på Bandstolsvägen
där jag hyr en lägenhet på andra våningen.

Dungen försvann när Gottsunda centrum byggdes ut.
Den sprängdes bort.
I dungen fanns en ganska stor mörk glänta och i den en underlig stencirkel.
Mina vänner och jag kallade stället för ”heden”.
Det var förstås inte är en hed i strikt botanisk mening
men både den melankoliska stämningen där och stenarna
fick oss att tänka på heden i Baskervilles hund
”där tvenne stora stenar stodo,
av det slag som upprests fordomdags av vissa längesedan glömde folkslag”.

Jag är barnsligt förtjust i Sherlock Holmes.
När man efter mörkrets inbrott gick genom
den svagt upplysta betongtunneln,
kanske för att köpa något till kvällsmaten på Willys,
kunde man höra, som fjärran ekon, ett dunkelt sorl av röster
och halvkvävda flämtningar,
som av en skrämd människa som jagades,
och dova dunsar, hårda stötar, kvistar som bröts.

Tro mig, jag har, under dygnets ljusa timmar,
vågat mig upp till dungen och gläntan,
detta lilla stycke av Dartmoorheden.
Jag har gått dit för att undersöka
vad som framkallar ljuden om nätterna.
Det är inte ovanligt, hade jag läst,
att det förekommer paranormala fenomen kring stencirklar.

Jag tänkte ut olika teorier, vägde dem mot varandra.
Men varje gång jag begav mig dit
fann jag bara samma gäng med alkisar.
Och så den där gamle kurden
med långa vita slokmustascher och vilda ögon.
Han var alltid hungrig, liksom gapade efter något.
Jag har hört att han kallas för Zelden.

Alkisarnas närvaro förklarade delvis rösterna som hördes nere i tunneln,
Men inte dunsarna, de hårda stötarna
som av sten mot sten, och de där flämtningarna.
Alkisarna såg på med slappa hångrin, medan jag,
liksom jag föreställer mig att Holmes skulle ha gjort,
högg flisor av stenarna och samlade dem i en liten påse.
Proven lämnade jag till en arkeolog på Upplandsmuseum
för att få deras ålder fastställd.
Men utan resultat.

Det besynnerligaste av allt
var att stenarna under hösten 2006 blev fler.
En cirkel inuti cirkeln.
Och inuti den inre cirkeln
Hade en häll lagts på två andra, så att de bildade en dös.
Inbillade jag mig?

Det var en fråga som jag ständigt ställde mig själv.
Det verkade som om forntiden inte tagit slut.
Åtminstone inte här.
När jag gick där erinrade jag mig några rader ur Baskervilles hund:

”Där man går, ser man på alla sidor lämningarna av detta glömda folks byggnader, liksom deras gravar och de väldiga stenblock vilka antagas ha utmärkt deras tempel.”

I en bok i litteraturhistoria, vars titel jag inte minns, fann jag ett citat
ur ett brev från 1817, skrivet av Geijers dotter Agnes:

”Pappa hade fäst en stor ruska nyutspruckna björklöv från Gottsundavägen i hatten och klätt min hatt med vitsippor både utan och innan – tydligen till stort nöje för alla de många studenter vi mötte på hemvägen.”

Agnes och hennes far kände väl till trakten men sade inte ett ord om stenarna.
Förgäves gick jag igenom Geijers brev för att finna,
om inte lösningen, så åtminstone en ledtråd.
Geijer, eller hans vänner, som strövade i Gottsunda,
borde ha lagt märke till vad jag ser,
särskilt med tanke på deras göticism och intresse för fornlämningar.
Ändå detta tigande.

Jag måste gå dit efter skymningen om jag vill se något.
Det är då det sker.
En blåsig natt den trettonde november tjugohundrasex fattar jag mod.
Min läsning av Sherlock Holmes äventyr har inte varit utan nytta.
Jag tar med mig en ficklampa och beger mig ut i mörkret för att äntligen få klarhet.
Hustru och barn sover i lycklig okunnighet.

Inne på ”heden” hör jag kvistar brytas och en stenbumling vältas.
Jag snavar nästan i de täta ormbunkssnåren.
Ska jag finna liket av en ungmö?
Död av skräck och utmattning.
Eller ett odjur med flammande ögon och drypande käftar?

Det är rått och fuktigt och det går knappt att se genom den tjocka dimman.
Så träder fullmånen fram bakom de svarta molntrasorna
och jag upptäcker spåren,
inte av en jättelik hund, utan av en man av normal längd.
Han tycktes ha samma skostorlek som jag själv.

Där! Där borta rör sig någon, en man i svart rock.
Jag tycks ha fått Holmes förmåga att tänka analytiskt även i akuta situationer.
Mannen är inte elegant, snarare bohemisk.
Det är en sådan där luggsliten rock som unga poeter köper begagnade på Myrornas.
Han vältrar en stenbumling framför sig.
Han flämtar av ansträngningen.
Hans läppar darrar.
Han släpper taget om bumlingen.
Jag släpper ficklampan.
Han har mörkt hår, ljus hy och blå ögon.
Han har mina ögon, min näsa, min mun, ja det är faktiskt min rock.
Men det finns en skillnad:
medan mitt ansikte uttrycker förvåning,
uttrycker hans besvikelse.
Det är inte meningen att vi ska mötas.
Nu kan han inte slutföra sitt verk.

Skymning öfver UpsalaDiktsamlingen ges ut av Björkmans förlag och finns att få tag på hos de flesta nätbokhandlar. I Uppsala hittar man den på Drottninggatans bokhandel och Röda rummet. Man kan också köpa boken direkt av mig. Då kostar den 150 kr. Jag bjuder på porto. Sätt in beloppet på plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Dikten ”Den underliga stencirkeln” liksom de övriga elva dikterna i Skymning öfver Upsala går att lyssna till på YouTube. Bakgrundsmusiken har gjorts av den italienske kompositören Giacinto Scelsi (1905-1988). Hans musik är ganska obskyr, liksom han själv. Scelsi vägrade att låta sig fotograferas. De enda bilder som finns på honom är från ungdomen. Som namnteckning använde han en symbol: en cirkel med en horisontell linje undertill.  Den enda gång hans musik har fått en större spridning var när den inkluderades i soundtracket till Martin Scorseses psykothriller Shutter Island (2010). Hans musik är stundtals skrämmande på ett lovecraftianskt sätt, som tanken på det lilla skälvande livet i ett till synes oändligt, svart universum. Mörkret mellan stjärnorna.

Lyssna på ”Den underliga stencirkeln” på YouTube här

Varför har jag gammalstavat titeln på min diktsamling? Svaret finns här

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

2 reaktioner på ”Sherlock Holmes i Uppsala. En dikt ur ”Skymning öfver Upsala”

  1. Pingback: Sherlock Holmes är inne. Samtal med Mattias Boström | Nya Il Convito

  2. Pingback: Sherlockkväll på Uplands nation | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s