Not an Englishman, but an English Bookshop, in Uppsala

Jan SmedhBokhandlaren Jan Smedh är inte engelsman, men han är anglofil och äger en engelsk bokhandel. Den finns inte i New York utan i Uppsala. Men liksom engelsmannen i Stings låt föredrar han te framför kaffe, ”I don’t drink coffee, I take tea my dear”. Det vet jag eftersom jag fikade med honom fredagseftermiddagen den 28 februari.

Caféet låg en bit längre ner på Svartbäcksgatan, samma gata som hyser The English Bookshop i korsningen mot S:t Olofsgatan. Där har man funnits i tre år nu. Läget är perfekt. Jan startade bokhandeln för arton år sedan i en vindsvåning på en bakgård. Han och en kollega brann för engelsk litteratur. Skeptiker menade att det där kommer aldrig att gå runt. Men det gjorde det. Det går bra för The English Bookshop. Jag var där för ett tag sedan och hörde författaren Mattias Boström tala om sin aktuella bok Från Holmes till Sherlock. Man har en välsorterad Sherlock-hylla med de klassiska äventyren, facklitteratur och pastischer. Den nya teveserien har ökat intresset för detektiven bland de unga, säger Jan.

Den typen av författarmöten är en av anledningarna till bokhandelns framgång. Man har även bokcirklar för barn, ungdomar och vuxna. Jag misstänker dock att vid sidan om verksamheten har bokhandlarens bildning och charm haft en viss betydelse. ”En rolig sak med att vara bokhandlare är att man har en ursäkt för att umgås med författare”, säger Jan. Han har druckit te med deckardrottningen P. D. James.

Jan själv är väldigt förtjust i amerikansk beatlitteratur från 50-talet som Jack Kerouc och William S. Burroughs och han har ett av världens bästa sortiment. Att vara bokhandlare och välja vilka böcker man ska skaffa och var de ska placeras är som att vara kurator på ett konstmusem, menar Jan. Och en engelsktalade kund kommenterade en gång: ”This bookshop is nicely curated”. Som poet vill jag förstås veta hur det går för poesin? Jag tror att han ska svara som alla andra bokhandlare, ”urdåligt”, men till min förvåning menar han det går ganska bra, särskilt för klassiker som Shakespeare, Keats och Yeats. Glädjande.

Science fiction och fantasy utgör ungefär en tredjedel del av boklådans utbud. Den 13 mars är det steampunkkväll. Steampunk är en sf-genre, inspirerad av viktoriansk, futuristisk estetik. Det ska jag gå på.

Besök The English Bookshop här

Läs om mitt möte med Mattias Boström här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Katy Perry bör ha rätt att häda

Katy PerryDet är inte alltid klokt, anständigt eller tillbörligt att häda, men det bör alltid vara tillåtet. Jag tänker därför inte försvara Katy Perrys musikvideo ”Dark Horse” genom att argumentera för att den inte är hädisk och därför harmlös. Nej, jag hävdar att även om den vore hädisk, det vill säga, vanhelgar något som hålls för heligt av någon religiös grupp, så är det bara dumt och fåfängt att försöka förbjuda hädelse.

För er som inte känner till historien: i Perrys nya video förekommer en scen i vilken en man med ett smycke som tycks vara visa ordet ”Allah” förvandlas till sand. Detta resulterade i anklagelser om hädelse från en grupp muslimer och krav på att videon tas bort från YouTube. Omkring femtiotusen personer har skrivit under namninsamlingen.

Saken är den att den islamiska religionen själv började som ett hädiskt angrepp på den gamla polyteistiska, arabiska religionen. Profeten Muhammed skall enligt legenderna – jag tar inte ställning till om det är sant eller inte – har förstört flera gudabilder i staden Mecka, bilder som ansågs heliga av den gamla religionens anhängare. De torde ha blivit allt annat än glada när deras vördade gudar krossades och förvandlades till grus. Enligt evangelierna ska Jesus ha hädat mot det som hölls för heligt inom sitt samfund och därför dragits inför domstol av en grupp upprörda ”rättrogna”.

Det är något man snabbt lägger märker till med religiösa grupper som upprörs av hädelse. De blir bara upprörda över hädelser mot vad den egna gruppen håller för heligt, inte över vad andra grupper håller för heligt. Tvärtom är det ganska vanligt att de själva hädar mot andra religiösa gruppers profeter, helgon och gudar. Därför är det egentligen inte hädelse i sig de vänder sig emot, även om de uttrycker sig så.

Olika muslimska grupper hädar till exempel mot varandras heliga ting. Fundamentalistiska sunnimuslimer av det wahhabitiska slaget sprider den mest illasinnade propaganda mot shiamuslimernas tro man kan föreställa sig. De bränner även helig shiitisk litteratur och slår sönder heliga shiitiska gravar. Shiamuslimer å sin sida hädar mot sunnimuslimernas tro när de förbannar Omar, Abu Bakr och Othman, som sunniterna vördar som helgon. Både shia- och sunnimuslimer hädar mot det som är heligt i ahmadiyyaislam när de hävdar att profeten Ghulam Mirza Ahmed (1823-1908) var en skurk och bedragare.

Man bör alltså hålla i minnet att det som hålls för heligt av muslimer inte nödvändigtvis hålls för heligt av andra och att inte heller muslimerna själva alltid är överens om vad som är heligt. Det är därför inte praktiskt genomförbart med ett hädelseförbud i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Det skulle sluta med att ingen längre kunde utöva sin religion eftersom de flesta kända religioner tenderar att innehålla yttranden som skulle kunna upplevas som hädiska av andra religiösa grupper. I islams urkunder, och även på sina håll i den samtida undervisningen, finns det vissa saker som skulle kunna uppfattas som hädiska av judar och kristna, men framför allt av polyteister.

I islams begynnelse var det inte självklart att Muhammed var den störste profeten. Han hade nämligen en rival som hette Musaylama, som i islams kanoniska skrifter kallas ”Lögnaren”, ett epitet som skulle kunna betraktas som hädiskt. Men han har – mig veterligen – inga anhängare i vår tid som kan uppröras och skriva under namninsamlingar för att kräva att detta nedvärderande epitet tas bort.

Rätten att häda står inte på något sätt i motsättning till religionsfriheten utan är tvärtom en förutsättning för att alla, muslimerna inbegripna, ska kunna utöva sin religion i trygghet utan att riskera att ständigt ställas inför rätta av andra religiösa grupper. Men det betyder förstås inte att du ska slå sönder andras gudabilder. Då åker du dit, inte för hädelse, men för skadegörelse.

Mohamed Omar, poet

Läs: ”Jag är mohamedan” och ”Négritude, migritude, islamitude”

Läs om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Nu arbetar jag med nästa diktsamling

Mohamed OmarTisdag kväll (25/2) läste jag poesi i Missionskyrkan i Uppsala. Föreningen Folket i Bild/Kulturfronts lokalavdelning hade årsmöte. Jag läste bara en dikt, men den är å andra sidan ganska lång. Den heter ”Den kommande omänniskan” och publicerades i min senaste diktsamling Skymning öfver Upsala, som kom ut på Björkmans förlag i september 2013. Alla dikter i samlingen finns utlagda på YouTube här

Nu arbetar jag med nästa diktsamling som, föga överraskande, ska heta Natt öfver Upsala. Det blir samma typ av episka prosadikter, ungefär som en blandning av kortnovell och essä med inslag av urban fantasy. Även den kommer ut på Björkmans.

Porträttet till vänster, som ska pryda Natt öfver Upsalas baksidesflik, är taget av språkteknologen och fotografen Björn Lindström på Martin Luther Kings plan bakom universitetshuset. Björn var tidigare chefredaktör för Elektrubadur, ett nätradioprogram, eller en ”podcast”, som sände sf- och fantasynoveller. Han lägger upp sina foton på bloggen Colorless Green.

Diktsamlingens omslag görs av Peter Bergting, en av Sveriges bästa fantasy-illustratörer, vilket passar utmärkt eftersom den nya diktsamlingen innehåller en del referenser till sf-, fantasy och rollspelsmiljön. Bergting har illustrerat bland andra rollspelen Mutant och Kult. Mitt omslag blir ett klassiskt uppsalamotiv med viss Lovecraft-stämning.

Natt öfver Upsala släpps tisdagen den 10 februari 2015 i en lokal i centrala Uppsala. Det kommer att bli musik, närmare bestämt gluntar! Allt detta arbete innebär utgifter. Därför vore det vänligt om ni kunde hjälpa mig genom att antingen köpa den föregående diktsamlingen Skymning öfver Upsala för 100 kr eller förbeställa den nya för 150 kr. Betala till pg-konto 548413-4. Ange namn och adress.

Diktsamlingarna Tregångare (2005) och Faraos förbannelse (2007) säljer jag för 50 kr styck.

Lyssna på mina dikter på YouTube här

Besök Peter Bergtings hemsida här

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Två tips till Muslimska familjedagarna

Amina WadudArrangörerna av Muslimska familjedagarna, en konferens som hålls i Stockholmsmässan i Älvsjö den 18–20 april, verkar leva kvar i en förgången tid och ha väldigt dålig koll på vad som händer inom modern islam. Jag skulle vilja tipsa dem om två imamer som de borde anlita som föreläsare 2015. Två som dessutom diskuterar familj, könsroller och sex- och samlevnad, frågor som engagerar unga muslimer.

Den första imamen är den afro-amerikanska kvinnan Amina Wadud. Hon är intellektuell, undervisar vid Virginia Commonwealth University, och har skrivit flera böcker, bland annat Inside the Gender Jihad – Women´s Reform in Islam (2006). I den visar hon att ordet ”jihad” inte bara behöver betyda våld utan också kan ha en positiv innebörd av kamp för kvinnors rättigheter – genusjihad.

Amina Wadud blev världsberömd efter att som imam ha lett fredagsbönen i en katedral i New York den 18 mars 2005. Händelsen har blivit något av en milstolpe i islams moderna historia och har satt igång en livlig och fruktbar diskussion mellan konservativa och progressiva muslimer i USA.

Den andre imamen är fransk-algeriern Ludovic-Mohamed Zahed. År 2010 startade han föreningen HM2F, Homosexuels Musulmans de France (Frankrikes homosexuella muslimer) och 2012 grundade han Frankrikes första och hittills enda gayvänliga moské. Han har också skrivit boken Le Coran et la chair (Koranen och kroppen), i vilken han skildrar sitt liv som homosexuell muslim.

Familjedagarna arrangeras av tre av Sveriges största muslimska organisationer: Islamiska Förbundet i Sverige, studieförbundet Ibn Rushd samt Sveriges unga muslimer. Frågan är om det verkligen är dålig koll som är orsaken till att progressiva imamer som Amina Wadud och Zahed inte har bjudits in.

Med tanke på att Islamiska förbundet leds av Omar Mustafa, som hyllar Muslimska brödraskapets chefsideolog Yusuf al-Qaradawi som ”muslimernas påve”, finns det skäl att misstänka att arrangörerna faktiskt föredrar de stockkonservativa imamerna framför de progressiva.

Läs:

Omargate 2013

Jag är mohamedan

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Sex, svartkonst och scharlakansrött. Jack Parsons och den esoteriska radikalfeminismen

Babylons horaLuna är en icke-konfessionell, icke-politisk akademisk studentförening som sedan 2004 har anordnat föredrag inom ämnena esoterism och mystika traditioner. Föredragen brukar hållas på Västgöta nation (VG) i Uppsala. Kårleg krävs inte för att delta.

Torsdag den 27 mars kommer Manon Hedenborg-White, doktorand vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet, att föreläsa under rubriken ”Sex, svartkonst och scharlakansrött. Jack Parsons och den esoteriska radikalfeminismen”.

John Whiteside ”Jack” Parsons (1914-1952) var en av de första i USA som intresserade sig för Aleister Crowleys religion thelema, och gick tidigt med i ordenssällskapet Ordo Templi Orientis (O.T.O.). Under sitt korta liv hann Parsons grunda ett av världens viktigaste raketforskningscentra och utropa sig själv till antikrist. Parsons var passionerat förälskad i bilden av den thelemiska gudinnan Babalon, en symbol för den fria sexualitetens helighet som han betraktade som en feministisk och vänsterpolitisk revolutionsikon.

Under ett par månader i slutet av 1940-talet utförde Parsons ett ambitiöst ritualmagiskt arbete tillsammans med scientologins grundare L. Ron Hubbard och sin älskarinna Marjorie Cameron för att få Babalon att inkarneras på jorden som ett slags thelemisk messiasgestalt med syftet att initiera den feministiska revolten. Några år senare började han skissa på en luciferiansk häxkonstreligion med gudinnan som central figur.

Föreläsningen kommer att presentera Parsons korta och tumultartade liv och idéer, med fokus på hans tankar om Babalon vilka kommer att diskuteras i relation till användandet av antinomianistisk symbolik, genus och sexualitet inom modern västerländsk esoterism.”

Tid: 17.00. Plats: Västgöta nation, Västra Ågatan 18.

Bild: ”The Whore of Babylon” av William Blake 1809

Läs även inlägget ”Ny vår med Luna”

Besök Lunas hemsida här och Facebook här

Titta i mitt kalendarium här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Peter Bergting gör omslaget till min nästa bok!

Mio min mioNu arbetar jag med min kommande diktsamling Natt öfver Upsala, uppföljaren till Skymning öfver Upsala (Björkmans 2013). Idag kan jag avslöja något underbart. Jag kan inte hålla på det. Peter Bergting ska göra omslaget!

Han är känd som en av Sveriges bästa fantasy-illustratörer, vilket passar utmärkt eftersom den nya diktsamlingen innehåller flera referenser till sf- och fantasymiljön och leker med genren ”urban fantasy”. Bergting har lovat att omslaget blir ”lovecraftianskt”, det vill säga framkallar en kuslig stämning à la H. P. Lovecraft. Ett prov på hans talang ser ni här till vänster: omslagsbilden till en ny utgåva av Astrid Lindgrens Mio min mio.

Natt öfver Upsala släpps tisdagen den 10 februari 2015 i en lokal i centrala Uppsala. Det kommer att bli musik, närmare bestämt gluntar! Allt detta arbete innebär utgifter. Därför vore det vänligt om ni kunde hjälpa mig genom att antingen köpa den föregående diktsamlingen Skymning öfver Upsala för 100 kr eller förbeställa den nya för 150 kr. Betala till pg-konto 548413-4. Ange namn och adress.

Diktsamlingarna Tregångare (2005) och Faraos förbannelse (2007) säljer jag för 50 kr styck.

Besök Peter Bergtings hemsida här

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Uppsala är bäst. Samtal med artisterna i ”Gluntarna Reloaded”

Omar och gluntarnaGlunten blir aldrig gammal. Nu ljuder hans välkända basstämma igen i föreställningen Gluntarna Reloaded, som går för andra året i rad på Teater Blanca. Premiären äger rum den 28 mars. Jag kommer att vara där så klart. Idag (21/2) fikade jag med Joakim Englund, som har rollen som glunt, och Gabriel Gumucio, som är magistern, på Café Ofvandahls.

De är en bit över trettio och har lagt student- eller hellre gluntlivet bakom sig i formell, men inte i emotionell mening. Liksom för många andra som har pluggat i Uppsala vilar ett magiskt skimmer över de åren och föreställningen erbjuder både dem och publiken en möjlighet att frossa i nostalgi.

Gabriel berättar att han alltid hållit på med sång och musik och 1999 startade han och Jocke en sånggrupp för renässansmusik som hette Cantamás, som existerade fram till 2010. Vintern 2009 var Gabriel huvudrollsinnehavare i den hårdkokta deckarmusikalen City of Angels som uppfördes på Reginateatern. Jocke hade också sysslat med teater på sin kant och en dag satt de och grunnade på om de inte borde göra någon slags tvåmansföreställning med inslag av musik och skådespeleri. Gluntarna! (ska egentligen skrivas gluntarne …) ”Det är svårt att säga exakt varifrån idén kom. Det gick till så här”, säger Jocke och knäpper med fingrarna. ”När den väl kom visste vi att den var rätt”.

Gunnar Wennerbergs hundrafemtio år gamla sångcykel hade allt de ville ha och var dessutom ett inarbetat koncept. Det gällde att fylla det med nytt liv. Och det lyckades! Gluntarna Reloaded blev en publikframgång. Gluntarna har rykte om sig om att vara mossiga och förlegade, men Gabriel och Jocke kände att flera av motiven var relevanta än idag och att detta kunde lyftas fram genom att klä rollfigurerna i jeans och tröja i stället för frack och placera dem i en modern, upsaliensisk studentmiljö av fester, penningbrist och vänskap. Gabriel påpekar att man inte behöver vara student för att roas av det här. Motivet med en ung man som möter en lärare, en äldre förebild, växer och utvecklas för att till sist ta avsked och gå sin egen väg är allmängiltigt.

Själv har jag aldrig varit formellt inskriven vid universitet även om jag både gått på föreläsningar och druckit öl på nation, men som infödd uppsalabo och poet med livligt intresse för stadens historia ligger gluntarna mig varmt om hjärtat. Flera studenter som jag har pratat med, även de som befinner sig i studentlivets absoluta kärna, upplever inte att de lever det ”verkliga” studentlivet, som liksom antas pågå någon annanstans. Jocke och Gabriel nickar. Det finns en bild av studentlivet som roligare och intressantare än det liv man själv lever. ”Jag var en hel del på nation. Uppsalas nationsliv är unikt. De är öppna sju dagar i veckan. Vi kallade tiden på eftermiddagarna när serveringen var stängd för ’dödtiden’”, inskjuter Jocke. ”Den kunde associeras med döden i fler än en bemärkelse. Det var svårt att överleva…”

”Uppsala är bäst”, skryter glunten och magistern i en av de kändaste sångerna. Jag frågar mina fikavänner om de instämmer. ”Ja”, säger Gabriel. ”Uppsala är en stad med en mycket speciell historia, till och med mytologi. Staden ska ju ha grundats av den mytiske kungen Ubbo och namnet betyda ’Ubbes sal’. Så har vi också S:t Eriks undergörande källa. För en som är lite romantiskt lagd kan sådana berättelser, som inte nödvändigtvis är sanna, utöva en förförisk lockelse”.  Även Jocke håller med. De är överens om att det handlar om en subjektiv känsla av lokalpatriotism. Uppsalas förträfflighet över alla andra städer är inte kvantifierbar och går inte att argumentera för rationellt. Den är bäst för oss, men inte nödvändigtvis för andra.

Jag undrar om de kan definiera vad ett uppsalaoriginal är och om de känner något. De tittar på varandra och nickar. De behöver inte nämna namnet, både vet vem de menar. ”Han är akademiskt verserad”, säger Jocke och Gabriel ler. Vi kommer inte fram till någon bestämd definition av ett uppsalaoriginal fast vi alla vet vad det är för en slags varelse. Men att det är en lärd ungkarl över femtio som lever under knappa omständigheter är vi i stort sett eniga om. Gabriel menar att uppsalaoriginalet är någon som har kunskaper, men saknar viljan eller förmågan att göra karriär av dem.

Uppsala är drömmarnas stad, säger jag, men kanske också de krossade drömmarnas stad. Varje termin fylls staden på nya ungdomar med stora förhoppningar att bli någon, hitta den rätte och finna lyckan. Men ett visst antal av dem är dömda att sluta som ensamma, olyckliga och fattiga. Uppsala kallas ”staden av evig ungdom”, fortsätter jag, men vid ett visst skede inser man att det är staden som är evigt ung, som ständigt tillförs nya ansikten, inte människorna.

”För de flesta varar inte studentlivet för evigt”, säger Jocke. ”Glunten bryter upp, vill vidare. Men magistern vill vara kvar. Men jag ser inte honom som misslyckad. Han är lycklig där han är.” Jag frågar om en typiskt upsaliensisk bild och Gabriel säger: ”En student i frack cyklande nedför S:t Johannesgatan med sin dam i balklänning sittande på pakethållaren”.

Lyssna på ”Uppsala är bäst” här

Boka biljett till Gluntarna Reloaded här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter