Min kompis är ett helgon

Bysantinsk ikonDiktsviten ”Min kompis är ett helgon” fanns med i debutsamlingen Tregångare, som kom ut 2005 på Ruin förlag. Den skildrar en grupp unga människor från Eritrea och Somalia som lever i ett så kallat ”utanförskap” i Gottsunda en bit från centrala Uppsala, ett socialt såväl som mentalt utanförskap. Den informella ledaren för gruppen heter Ali, med ansikte som en bysantisk ikon, och betraktas som ett helgon. De har gjort om ett cykelförråd till en moské. Denna moské står i en motsatsställning till ”den stora moskén” på Sportfältsvägen i Svartbäcken. De två moskéerna representerar två olika typer av andlighet. När ordföranden för ”den stora moskén” vill kasta ut diktjaget, som känner sig som ett mobbat barn, ingriper helgonet som en slags ”jediriddare med magiska krafter” till hans försvar. Men ”den lilla moskén” i cykelförrådet står också i motsatsställning till det ordnade samhället, representerat av ”Hyresvärden”.

Min kompis är ett helgon

I

Raklång på rygg i
det cykelförråd vi byggt om till moské.
Med armarna utsträckta
som när man gör snöänglar
faller han inuti sin kropp
utan att vara rädd.

Han vaknar
med lera i munnen
och profetens
keramiska vrål i händerna,
men stilla.

Nu sätter han sig upp
med korslagda ben
– lotusställningen –
och ett leende
som säger: ”Det är fortfarande
bara jag, Ali.”

Ansiktet är kastanjebrunt
med några repor på:
en byzantisk ikon som legat nedgrävd i alla de tusen åren.

II

Han är sent ute.
Det är ingen som känner igen honom
i den stora turbanen
och caterpillarkängorna.

På dagtid
går han runt på stan
och delar ut karameller åt barnen.
H-centrum, McDonalds,
S:t Pers galleria.

De som kunde känna igen honom
är alla döda.
Det tänds lampor på deras gravar.

Örterna som växer kring dem
är medicin och
säljs på basaren i Kandahar.
Jorden sparas i flaskor.

Vänta.
Nu står han plötsligt blixtstilla
mitt i gallerian.

Ögonen målade med kajal
ser rakt mot ljuset
– som vi inte ser –
utan att bländas.

III

Han finns inte registrerad
på Arbetsförmedlingen
och soss vet inte vem han är …

Ändå har han levt i landet
i mer än fjorton år
och väntat varje natt

på den sista tredjedelen
före soluppgången
då Allah stiger ner på jorden
för att betala sina anställda.

IV

Det är torsdag, den femte dagen
och han fastar som vanligt.
Efter bönen 13:04
lyfter han ett glas mjölk mot min mun.

Jag dricker en klunk
och han skrattar.
Än en gång är han smartare,
alltid steget före.

Efter maten
– kikärtsstuvning, pitabröd,
tonfisk på burk –
plockar han ihop
alla skitiga glas och tallrikar
och går hukad iväg och diskar.

Jag är nyfiken på hans Allah.
Kanske om jag håller mig tätt intill,
följer hans minsta rörelse,
kan jag någon gång ta honom
med överraskning
– t.ex. nu när han står och kokar te –
titta över hans axel

och få syn på
lite av det
som han ser hela tiden.

V

En av lärjungarna åker dit
för bilstöld och
polisen kallade in min kompis
på förhör:

– Är du taliban?
– Nej, jag är afrikan.

Eftersom han slutat se på TV
långt innan han helgonförklarades
visste han ingenting
om människornas krig …

VI

Det är den tjugofemte
och för lönen
köper jag en vegetarisk pizza på Verona
och tar med den till vår lokal.

Min kompis och bröderna
har just blivit klara
med att lägga ut en heltäckningsmatta.

Jag hälsar med en lätt nickning
och lägger pappkartongen
framför min kompis
där han sitter och undervisar
på några överblivna mattbitar
– en blå lotus som slår ut.

Han äter.
Vilket lugn … det lyser!
Kanske har han inte ätit
på flera dygn
men har inte bråttom.

Tanken går till brahminerna i Indien.
De jobbar inte,
de äter de offergåvor
som frambärs av de Oberörbara.

Mina läppar rör sig inte
men jag ber:
O Allah! Ta emot det fast det är litet.

(Det som inger mest smärta för en Oberörbar är inte att inte beröras
utan att inte få beröra.)

VII

Det är strax efter midnatt
långt efter stängning
när det händer
i det stora Templet.

Vi väntar långväga gäster
som lämnat världen
– cykelförrådet räcker inte till.

Ordföranden stormar in på kontoret
och lyfter på armarna
som en vålnad på väg att sluka oss.

Han vill kasta ut oss.
Det här är inget
härbärge för hemlösa.

Min kompis bara ler
och tänderna blir till en dagg av månskärvor.
Långsamt sjunker Ordförandens
huvud ner mot bröstet.

Jag är stolt
som om ett mobbat barn
skulle räddas i nöden
av en jediriddare
med övernaturliga krafter.

VIII

Man kan inte längre se bensinmacken.
Inte höra motorvägen.

Bara ett stenkast därifrån;
urskogen, stenbumlingen
och den urgamla stigen.
Tystare än den stumme John Bauer.

De gula och de röda höstlöven
och nu
även de blå lotusbladen.

som för varje vindpust

dansar några steg till
för att ge sig till känna.

Min kompis har varit här.
Osedd har han strött ut bladen
ur sin bottenlösa ficka.

Det är tecknet på
att jag är upptäckt
och att här ska man vända om
för att vara
stadd på den rätta vägen.

Sen, liksom jag snubblade ut,
snubblar jag åter in i världen.

IX

Han står i dörröppningen
och lyssnar
med en kupad hand bakom örat

som när någon
inväntar en utsänd från Hyresvärden
som vill veta
vad vi håller på med
i cykelförrådet.

Eller som när någon
efter år av tystnad
lyssnar efter en ängel.

Men det är ingen av dem
han lyssnar efter
– änglar umgås han med dagligen.

Det är hans röst.
Förvånad
och full av vördnad.
De här orden är inte hans egna.

X

Den dagen stod jag med toalettborsten
gömd bakom ryggen.

Städvagnen hann jag inte
få in i skrubben.

Tagen på bar gärning av min kompis
som kommit till Fyrisskolan
för att undervisa
i korridoren under rasterna.

Han sa: ”Den här världen och den andra
är som två fruar.
Gör du den ena glad
så blir den andra ledsen.”

Då blev det förklarat.
Toalettborsten var världen
och min kompis var den andra världen.

XI

Vi är i Akalla för att besöka en bror
som anmält sig redo
att lämna världen och följa oss.

Där finns broar av mörk sten.
Vi går ut på en bro
och ser ut över höghusen.

Min kompis har ett kompassliknande
instrument med sig
som han mäter med.

”Ser du gatunamnen”, säger han,
”meningslösa namn.
Det kommer en dag, inshallah
då varje gata
ska heta Wadud, Karim, Ghafur …

det kommer en dag, inshallah”
säger han och pekar,
”då till och med flygplanen där uppe
ska stanna i luften
när det är bönetid.

Vi ska bygga det här landet.
Arkitekturen ska vi hämta ur våra böcker
fulla med oräkneliga bokstäver
men inga ord.”

Just som han uttalar
sista bokstaven
släcks fönstren i alla höghusen.
Det är larmet som går.

En radar i fjärran
har registrerat ett inkommande hot.

XII

Mitt under det pågående mötet
blir det kolsvart.
En propp kan ha gått
men vi misstänker att det är Säpo
som fått upp ett spår.

Utan att darra på händerna
i skenet av en ficklampa
vecklar min kompis ut världskartan
och med sitt glödande pekfinger
tecknar han konturerna till sin plan,

sen trycker han på Uppsala
som zoomas upp
tills vi slutligen ser huset
där vi befinner oss,
Bandstolsvägen 54.

Härifrån ska han upprätta
ett globalt nätverk av helgon,
alla utrustade med satellittelefon

och omkring var och en
en krets av lärjungar
liksom vi själva som
sitter här i en cirkel runt vår kompis.

TregångareDiktsamlingen Tregångare fick ett mycket bra mottagande. Tidskriften Karavan utnämnde mig till ”den svenska poesins Khemiri” och Andreas Brunner i Sydsvenska Dagbladet kallade mig för ”tankesultan”, vilket var smickrande, även om den förstås inte sålde lika bra som Ett öga rött. Hanna Hallgren i Aftonbladet beskrev den så här: ”Ofta är bildspråket klingande, närmast isfrasande rent. Avskalat men inte påvert. Det är metaforrika och berättande dikter som avviker från det mesta jag har sett i svensk poesi.” Den kom även ut i en pocketupplaga och går nog fortfarande att få tag på i bokhandeln – både den fysiska och den virtuella. Om inte annat så har jag en låda hemma.

Läs mer om mina nya böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

2 reaktioner på ”Min kompis är ett helgon

  1. Pingback: Under Gottsunda. Ny uppsalafilm av Viktor Johansson | Nya Il Convito

  2. Pingback: Star Wars och sufismen. Mystiker och krigare | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s