Kristoffer Leandoer prisas. Muslimsk hjältinna med sjalett om håret

Kristoffer LeandoerFörfattaren, översättaren och litteraturkritikern Kristoffer Leandoer tilldelas Kerstin M Lundberg-priset för ”en mångårig, kärleksfull och stilsäker introduktionsverksamhet av författarskap och kulturyttringar i Frankrike och Ryssland”.

Leoandor förtjänar sitt pris. Han är en fin poet, som dessutom inte har beröringsskräck för populärkulturen, snarare tvärtom. Jag har läst en stor del av vad han skrivit och jag är särskilt förtjust i skräcknovellerna Svarta speglar (1994) och essäsamlingen Mask. Litteraturen som gömställe (2010), ett försvar för eskapismen. Han är vid sidan om sina många andra förtjänster också, mig veterligen, den ende svenske författare som har en muslimsk kvinna med ”sjalett om håret” som huvudperson i en av sina romaner, nämligen Skymningsfursten (2005).

Den utspelas i Sanntuna, en sömnig småstad någonstans i en av Sveriges avkrokar. På ett äldreboende jobbar den unga tjejen Naima. Hon har invandrarbakgrund. Varifrån hon kommer får läsaren aldrig veta. Men namnet är arabiskt; ”ai” är ingen diftong som man lätt kan förledas att tro. Mellan ”a” och ”i” ska det vara en kort paus. Dessutom ska i:et uttalas långt ner i halsen och med emfas. Bokstaven kallas ”ain” och är den artonde i det arabiska alfabetet. Naima betyder ungefär ”välsignad”.

Det är möjligt att namnet på bokens huvudperson har lika lite relevans för verkets konstnärliga värde och underhållningsvärde som det faktum att Viktor Rydbergs lilla pudel hette Mufti (en muslimsk skriftlärd) har för en analys av hans diktning, eller att upptäcktsresanden Stanleys hund hette Omar (efter den andre kalifen) har för värdet av hans kartläggning av Afrikas inre. Hur som helst tycker jag som muslim och arabofil att det trevligt att bokens hjältinna har en sådan bakgrund, därtill ”med en sjalett om håret”.

Intill kyrkogården i Sanntuna pågår ett bygge. Så en dag fastnar grävskopan i något som borde ha lämnats orört. Det är ett gammalt järnkors, låset som håller Skymningsfursten eller Esdraelon som han egentligen kallas, utanför för vår värld.

Nu rider han i vår verklighet med sitt följe och tar skog och mark i besittning. En efter en av de uttråkade tanterna på äldreboendet lockas ut i fördärvet av ett underligt spelande ljus. Det är projektionen av deras innersta längtan. Av egen fri vilja går de sin undergång till mötes. Men detta grymma öde drabbar inte bara de gamla gummorna, även en orienterare försvinner spårlöst i dimman och kyrkans kantor blir galen då hon hindras att bege sig till den ”himmelska musikens” källa.

SkymningsfurstenTristessen på äldreboendet med tevens tomma pladder och människornas tomma blickar ställs mot den underbart förfärliga sagovärlden. Men skenet bedrar och villkoret för att gå över till den andra sidan är döden.

Nu gäller det för Sabina, byns kyrkoherde, att fördriva det onda från Sanntuna. Men hennes tvivel gör henne svag. Hon hånas i avgörandets stund av den triumfatoriskt skrattande andefursten, trillar omkull och slår sig medvetslös. Den som till slut besegrar det onda är den jordnära flickan Naima. Hon som var bland de första att se ljuset fladdra i korridorerna på äldreboendet men aldrig föll för frestelsen att följa efter.

Kristoffer Leandoer var ingen gröngöling inom fantasygenren när Skymningsfursten kom ut. Han har skildrat ”Hissvärlden” i en rad böcker. Skickligheten erfarenheten yttrar sig bland annat i att han lyckas skapa en friktionsfri syntes mellan vardagsrealism och spökhistoria.

Men fram emot slutet flippar det ut. Så länge läsaren inte får träffa fursten i egen hög person finns möjligheterna till andra psykologiska eller allegoriska tolkningar kvar, men när man väl får komma in till ”den andra sidan” blir det lite platt och aningen fånigt. Man kan bli besviken.

En av de bästa ingredienserna är Naima. Så här tänker gumman Siri Brane, när hon står och väger mellan att förbli på äldreboendet eller ge efter för sina inre begär: ”Och personalen var tyvärr idioter. Den snälla, mörkhåriga flickan var den enda som det gick att prata med.”

Ett bevis på hur pass väl författaren har integrerat Naima i berättelsen är kanske att ingen recensent sagt ett knyst om Naimas troliga arabisk-muslimska ursprung förutom undertecknad.

Jag är muslim och arabofil. Vad betyder det? Läs här och här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s