Pappa är en imam

MänniskoraserDen här dikten publicerades första gången i samlingen Tregångare (Ruin förlag, 2005). I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet umgicks jag ganska mycket med en indisk familj från Tanzania. De talade swahili. Min vän, som var i medelåldern, arbetade på Arlanda flygplats. I samma hus, men i en annan lägenhet, bodde hans gamle far, som inte kunde ett ord svenska. Den lägenheten användes som kvarterets moské och fadern var imam. Sonen var borta nästan jämt. När han inte var på Arlanda mekade han med bilar. Jag sov över i moskén ibland och blev nära vän med imamen. Min swahili förbättrades av våra samtal. Denna erfarenhet inspirerade mig till dikten ”Pappa är en imam”. Personerna, såsom de framställs, är inte identiska med förebilderna, liksom situationen i dikten är annorlunda mot förhållandena i verkligheten.

Pappa är en imam

Klockan är elva på förmiddagen.
Det är snart dags för fredagsbönen.
Högtiden då han får se solen.

Sonen som jobbar skift på posten
har inrett en moské
åt sin pappa i källaren.
Det doftar däck, betong, rökelse.

Håret spretar åt alla håll,
spruckna läppar,
krokig näsa,
klädd i sin finaste kavaj; tweed,
annars helt naken,
varken kalsonger eller strumpor.
Men det ser inte alls löjligt ut
som en som går med bara en sko,
utan heroiskt.
Brösthåret lyser vitt
som manen på ett lejon i en fantasyroman.
En krigare.

Är det ett spjut eller en AK-47:a
han håller i ett hårt men darrande grepp?
Masai eller taliban.
Nej, det är en käpp.

Radbandet hänger runt halsen
som en medalj
– tapperhet i strid.
Hela hans uppenbarelse
som hämtad från en skolplansch över rastyper från 30-talet.
Men det här är en tidigare okänd ras, utdöende.

Ingen förstår hans språk
förutom sparvarna
som han matar med brödsmulor
från en fönsterglugg.
Han måste stå på en back för att nå upp.

Han vågar sig inte ut
rädd för Migrationsverkets spioner,
förutom på natten
då han går runt från soprum till soprum,
container till container
och samlar saker,
radioapparater, möbler, köksredskap.
Allt lagras i stora koffertar.
Han verkar packa,
förbereda sig för en resa.

Han får aldrig besök
utom av Azrail, dödsängeln
som varje gång ger sig av
efter några knackningar på den reglade dörren.

Ingen kommer och hämtar honom idag heller.
Inte ens sonen.
Han vågar knappt tänka tanken.
De som är ovan jord har glömt bort honom.

TregångareDiktsamlingen Tregångare fick ett mycket bra mottagande. Tidskriften Karavan utnämnde mig till ”den svenska poesins Khemiri”, vilket var smickrande, även om den förstås inte sålde lika bra som Ett öga rött. Hanna Hallgren i Aftonbladet beskrev den så här: ”Ofta är bildspråket klingande, närmast isfrasande rent. Avskalat men inte påvert. Det är metaforrika och berättande dikter som avviker från det mesta jag har sett i svensk poesi.” Den kom även ut i en pocketupplaga och går nog fortfarande att få tag på i bokhandeln – både den fysiska och den virtuella. Om inte annat så har jag en låda hemma.

Hur kommer det sig att jag kan swahili? Läs ”Négritude, migritude, islamitude”

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s