Jag är mohamedan

Abdul Alhazred 1Det finns muslimer som insisterar på att om man inte skriva under på den ena eller andra trosartikeln, så har man inte rätt att kalla sig muslim. Denna typ av intolerans finns i flera islamiska grupper, men värst av alla är wahhabiterna, som har en mycket snäv definition av vem som får kalla sig muslim. Det är egentligen bara de själva som är muslimer, och inte alla wahhabiter heller, bara rätt sorts wahhabiter, nämligen den lilla utvalda firqatun najah eller ”den frälsta skaran”. Wahhabiternas himmel är trång.

I en krönika i Expressen (”Människor söker efter frid och sammanhang som räcker längre än till nästa fylla” 13/11 2013) hävdar debattören Marcus Birro att den tillträdande ärkebiskopen Antje Jacklén inte är kristen eftersom hon inte delar hans tolkning av kristendomen.

”Hon tror inte att Jesus är enda vägen till Gud och tror varken på jungfrufödsel eller himmel och helvete. Hon är naturligtvis i sin fulla rätt att tycka detta. Men problemet uppstår när hon ska vara svensk kristenhets främsta talesperson. Ett grundläggande krav hos en sådan människa borde rimligen vara att hon faktiskt är kristen.”

Vem är kristen? Vem är muslim? Det kan de bara själva svara på. Jag kan tycka att enligt mitt sätt att se på saken uppför sig någon okristet eller omuslimskt, men jag har inte rätt att pådyvla någon annan min uppfattning om vad kristet och islamiskt är.

Min ambition är alltså inte att berätta vad islam är. Det låter sig inte göras. Det enda jag säga något om är vilken sorts muslim jag är. Jag kan också säga att jag inte sympatiserar med någon annans tolkning av islam, men jag kan inte säga att det inte är islam, lika lite som jag kan säga att min tolkning är islam. Allt jag kan säga är att min tolkning är min islam.

För att belysa det personliga i en människas religionsuppfattning har jag dammat av det gamla begreppet ”muhammedan”. I intervjuer i media i samband med utgivningen av min diktsamling Tregångare (Ruin förlag 2005) brukade jag på frågor om min muslimska tro smått ironiskt svara att ”jag är muhammedan, inte för att profeten hette så, utan för att jag heter så”. Med det ville jag visa att mitt sätt att vara muslim var högst personligt och inte helt identiskt med någon annans sätt. För att ytterligare tydliggöra den meningen har jag i rubriken för det här inlägget anpassat stavningen av muhammedan efter mitt personnamn, det vill säga med ”o” i stället för ”u”, och bara ett ”m”.

I detta sammanhang kan jag inte låta bli att återge en scen ur Torbjörn Säfves roman Ivan Aguéli – en roman om frihet (Prisma 1981). Den unge näsvise läroverkseleven, som då stavade sitt namn Agelii, kallas upp till den allmänt fruktade rektorns kontor på förhör.

”Tala om bävan när jag kallades in till monstrets expedition och möttes av en ilsken fråga:

– HAR JAG BEVILJAT HERR AGELII BEFRIELSE FRÅN GUDSTJÄNSTEN PÅ SÖNDAGARNA?

Men jag fann mig. Jag tänkte inte låta mig hunsas. Min rädsla hade försvunnit av allt umgänge med gruvkusarna.

– Jag går inte på gudstjänster.

Han hade inte hört en dylik ärlighet tidigare. Den satte hans berömda ”koleriska” temperament ur funktion. Han som vant sig vid att driva igenom sin vilja som en snickare driver in en spik i plankan, verkade plötsligt orkeslös och civiliserad.

Han betraktade mig forskande. Sen harklade han sig dämpat och fick en nästan ursäktande ton i rösten:

– Det är möjligt att läroverken i Västerås och Sala har en liberalare syn på det kristna budskapet, men här har vi det inte. Alla lärjungar skall infinna sig i god ordning och med snäll uppsyn i kyrkan varje söndag. Bara ett ytterligt fåtal har befriats från detta obligatorium.

– Jag ber om befrielse.

– På vilken grund?

– Jag är mohammedan.”

Förutom stavningen med två ”m” verkar vi vara överens om betydelsen av begreppet, det vill säga en självständig, fritt sökande och unik personlighet. Jag ber bestämt om befrielse från andra muslimers bannbullor och katekesförhör. Och ”mohamedanism” behöver inte ens betyda tro i traditionell mening. Man kan vara icke-troende muslim på samma sätt som man kan vara icke-troende jude eller icke-troende kristen och så vidare.

Den refraktäre författaren Jan Myrdal har till exempel ingen gudstro, men han tillhör Svenska kyrkan och betecknar sig lutheran. I artikeln ”Därför väljer jag att stanna kvar i Svenska kyrkan” (VLT, 30/7 2011), skriver han:

”Jag är uppvuxen i denna den Svenska Kyrkans tradition; mitt språk är till stora delar styrt av Vasabibeln – och 1734 års lag – och jag är medveten om att jag har Luther och Olaus Petri i bakhuvudet. Just nu finns en märklig omedvetenhet om denna kulturverklighet – en omedvetenhet ofta förklädd till mångkulturalism.”

Myrdals förhållningssätt till religionen liknar den brittiske, vänsterradikale författaren Tariq Alis. Denne är ateist, men ändå i någon mening muslim. I boken Fundamentalisternas kamp (Ordfront, 2003) skriver han:

”Religiösa föreställningar har aldrig spelat någon roll i mitt liv. Från fem eller sex års ålder var jag agnostiker. Vid tolv blev jag benhård ateist och har så förblivit, i likhet med många av mina barndomsvänner. Men jag uppfostrades i den muslimska kulturen och den har berikat mitt liv. Det är fullt möjligt att ingå i en kultur utan att vara troende.

[…] Historikern Isaac Deutscher brukade beteckna sig som icke-judisk jude och identifiera sig med en lång tradition av intellektuell skepsis som symboliseras av Spinoza, Freud och Marx. Jag har tänkt en del på detta och ibland beskrivit mig som icke-muslimsk muslim, men beteckningen låter inte så bra.” (s. 38)

Vi får nog leva med de stora världsreligionerna i många år till. De har med tiden utvecklats till mer än tro och dogmer. De är för många människor en del av identiteten på nästan samma sätt som etnicitet eller familjetillhörighet. ”Vi är muslimer”, har jag hört människor säga som varken ber sina dagliga böner eller fastar under ramadan. Vi:et är här signifikant. Religionerna avgör hur man gifter sig och hur man blir begravd. Hur man gör vissa saker, och hur man upplever sig själv som en del av en grupp, mer än exakt hur man tror.

Mitt eget sätt att vara muslim, som inte heller är statiskt, kallar jag ”mohamedanism”. Jag skulle inte kalla mig troende, men inte heller icke-troende. Jag finner det mycket svårt att tro. Jag finner existensen av en personlig gud, såsom den framställs vid en bokstavlig läsning av Koranen och Bibeln, som ytterst osannolik. Man jag förnekar inte att ”något annat” skulle kunna finnas. Min inställning är närmare agnostikerns än ateistens. Därför föredrar jag att kallas kättare framför otrogen. Pasolini talar om att den icke-religiöse poeten ändå kan ha ett ”religiöst” sett att se på världen, varje sak är ett mirakel. Det kan jag känna igen mig i. I Oswald Stacks intervjubok Pasolini on Pasolini (1969) säger han:

”My religion is of a fairly atypical kind: it doesn’t fit into a pattern. I don’t like Catholicism because I don’t like any institutions. On the other hand I feel it would be rhetorical to declare myself a Christian – although, as Croce said, no Italian can say he is not a Christian, culturally. But this is obvious, and platitudes irritate me. In reality my religion is probably only a form a psychological aberration with a tendancy towards mysticism: there is a very particular psychological factor involved – my way of seeing the world, which is perhaps too respectful, too reverntial, too childlike: I see everything in the world, objects as well as people and nature with a certain veneration, but this is to do with my character, not with my education and upbringing.” (s. 14)

Det intressantaste i islam, tycker jag, är sufismen med dess humor och paradoxer, filosofiska spekulationer, magi och folktro. Den svenske sufin Torbjörn Säfve, som jag citerade ovan, sade en gång: “Islam är en jättelik ocean med både kalla och varma strömmar. För oss sufer är fundamentalisterna reaktionära, småborgerliga och ytreligiösa.”

Pär Lagerkvists ord i Den knutna näven (1936) är tänkvärda: ”Jag är en troende utan tro, en religiös ateist.”

Läs även:

Tariq Ali om wahhabismen

Pasolini i Tehran

Sufin är en fritänkare

Om hur Torbjörn Säfve blev sufi

De sataniska sufierna

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

4 reaktioner på ”Jag är mohamedan

  1. Pingback: Kristoffer Leandoer prisas. Muslimsk hjältinna med sjalett om håret | Nya Il Convito

  2. Pingback: Två tips till Muslimska familjedagarna | Nya Il Convito

  3. Pingback: Katy Perry bör ha rätt att häda | Nya Il Convito

  4. Pingback: Alla protestanter skiter i påven. À propos Ulf Ekmans konvertering | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s