Om de muslimska vikingarnas underbara öden. Ett lättsamt kåseri med ett delvis allvarligt ärende

IngeborgI

Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder.
De foro manligen
Fjärran efter guld
Och österut
Gåvo örnen föda
De dogo söderut
I Särkland

Detta epitafium är skrivet på det fornnordiska versmåttet fornyrdislag och utgör inskriften på den runsten som står intill avfarten till Gripsholms slott vid Mariefred. Den broder som nämns är troligtvis Ingvar Vittfarne, son av Emund, en kusin till Olof Skötkonung som for österut med ett drygt trettiotal skepp på 1000-talet.

Han var inte ensam om att fara till Särkland. Om den livliga handeln i österled vittnar de stora mängder arabiska mynt man funnit i svensk mylla. I sina drakskepp stuvade nordmännen pälsar, trälar, hudar, bärnsten och honung, och tog sig till Konstantinopel och vidare till Bagdad där de köpte kryddor, tyger, silver och glas. Med Särkland avsåg man Arabien eller hela det islamiska riket, kalifatet, med sina många kulturer och folkslag.

Det finns de som menar att Särkland kommer av ”särk” eftersom muslimer gärna klädde sig i vida särkar. Men eftersom vikingarna själva klädde sig i särkar – dessutom snarlika de arabiska dito – torde detta inte ha gjort vidare intryck på dem.

Det är antagligare att ordet övertagits från latinets ”saracener”, vilket användes av romarna under senantiken för att beskriva arabiska folk i den syriska öknen. Det i sin tur härstammar från grekiskans sarakenos vilket vissa hävdar skulle vara en grekisering av arabiskans sharqiyyin, dvs. ”de östlige”. Något jag tillåter mig att tvivla på. Det vore ytterst märkligt för araberna att själva definiera sig som varande ”i öster”. I förhållande till vem? Det naturliga för alla folk är att placera sig själva i mitten. För araberna torde perser, indier och kineser ha varit ”österlänningar” medan de själva bara var, i brist på annat ord, ”länningar”.

Man har även framfört åsikten att ”saracen” skulle kunna härledas till Sara, patriarken Abrahams hustru, som ju försköt tjänstekvinnan Hagar och hennes son Ismael, arabernas stamfader[1]. ”Saracen” skulle därmed betyda ”förskjutna av Sara”. Det låter i mina öron misstänkt likt en efterkonstruktion uttänkt av kristna med en mindre positiv syn på islam. Teorin lanserades dessutom av en som bevisligen gjorde ett antal ”islamofoba” yttranden: Johannes av Damaskus (ca 650-750). Kristna har i samma anda använt ordet ”hagarit” i nedsättande syfte. Man menar att araberna, och i förlängningen muslimerna, är ”tjänstekvinnans söner” och således ”oäktingar”, ”förskjutna” et cetera.

Enligt den mest realistiska förklaringen är termen en komposition av ortsnamnet ”Sarak”, ett område i nordvästra Arabien, och det grekiska suffixet –enos. Ptolemaios (d. ca 165 e. Kr) nämner detta Sarak i sitt verk Geografike hyfegesis.

II

Hur det nu än förhåller sig med Särklands etymologi så är det ett empiriskt faktum att Sveriges kontakter med dessa länder är gammal, kanske äldre än vår skrivna historia. Bärnstenshandeln under bronsåldern nådde förmodligen ända ner till Medelhavets östra kuster. Carl Grimberg, det svenska historieberättandets nestor, har följande att säga om saken:

”I utbyte mot brons och andra varor från Söderns länder lämnade nordborna pälsverk samt framför allt bärnsten: gula klumpar av förstenad kåda från ett barrträd, som nu är utdött. Sådan kåda fanns rikligt och finns ännu i jorden vid södra Östersjöns och Nordsjöns kuster. Av detta ämne gjordes mycket omtyckta prydnader.

Med denna handel följde även hit till Norden åtskilligt av Medelhavsländernas högre odling. Att handelsutbytet mellan Södern och Norden redan för mer än 3000 år sedan varit betydande, framgår därav, att en fornforskare i grekiska gravar från mitten av andra årtusendet före Kristus fann flera hundra bärnstenspärlor, vilka vid kemisk undersökning visade sig vara av det slags bärnsten, som finns endast vid Östersjön och Nordsjön. Otaliga andra fornfynd från Italien och andra delar av södra Europa innehålla ävenledes bärnstensprydnader, stundom i stor mängd.

Hur underliga te sig ej mången gång länkarna i historiens kedja! Att våra förfäder under bronsåldern blevo delaktiga av andra folks högre odling, därför hade de väsentligen att tacka den omständigheten, att inom de nordiska länderna fanns en naturprodukt, som till följd av tillfällig smakriktning fick stor betydelse för världshandeln.”[2]

De första som reste från Sverige till islamiska länder – då räknar vi inte bronsålderns kontakter med de förislamiska Medelhavskulturerna – och kom i kontakt med muslimer var de vikingar som sökte sig österut längs handelslederna genom Ryssland. De östligaste vägarna förde ända till Kaspiska havet där handeln med slavar och pälsverk gav stora skatter av silver- och även guldmynt i utbyte.

Frithiofs sagaVikingatiden är alltså den första epok då våra förfäder hade någorlunda väldokumenterade förbindelser med den islamiska Orienten. Om detta vittnar alla de skatter av sammanidiska och abbasidiska mynt som grävs upp med jämna mellanrum.

Men det går också att spåra ett islamiskt inflytande på vikingatidens konst och ornamentik[3]. Och, om man får tro Uppsalahistorikern Stig Wikander, även på litteraturen. Hjälten i den isländska Frithiofsagan från början av 1300-talet, som skulle bli underlag för Tegnérs versepos, är enligt Wikander[4] , ingen nordbo. Den ädle, intill döden trogne älskaren är till sitt väsens kärna egentligen österlänning, ty sagan är, hävdar Wikander, en bearbetning av en av Främre Orientens mest kända historier om ”jungfrulig kärlek”, berättad i otaliga versioner på arabiska, persiska och turkiska.

Den var först en beduinsaga berättad på prosa, och kärleksparet, som sedermera skulle bli kända som Frithiof och Ingeborg, hette där Urwa och Afra. Och detta är för övrigt inget unikt, fortsätter Wikander. Till berättelsen om Tors hammarhämtning i Eddadikten Trymskvida, anser han sig ha funnit en parallell i en islamisk tradition om Ali, en av profeten Muhammeds efterträdare[5] (den fjärde kalifen), vilken vet jag inte.

Trots att den kristna religionen är äldre fick nordborna kontakt med islam och kristendom ungefär samtidigt. Vi skulle lika gärna ha kunnat välja profeten och Koranen i stället för Vite Krist. Att det blev den senare som gick hem med segern beror nog på att vi rent geografiskt låg närmre de kristna länderna och därför var mer tillgängliga för missionen.

Det är dock inte otänkbart att en eller annan viking faktiskt blev muslim under sina resor. Den arabiske krönikören Ibn Fadlan nämner fem tusen! Det är inte heller helt otroligt att några av dem tog med sig sin nyfunna tro hem till härden. Själv tror jag att det är högst troligt att det funnits minst en – kanske flera – muslimska församlingar hos oss under denna tid, dvs. från 800-talet fram tills det slutgiltiga kristnandet.

III

Hur det kan ha gått till när en viking beträdde den rätta vägen kan man få ett hum om genom att läsa Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. I Charlie Christensens tecknade version får vi dessutom se hur det kan ha sett ut när Röde Orm förrättade bön enligt islamisk rit med bugning, knäfall och prostration.

Den trettonde krigarenDetta är förstås fiktion. Men det hjälper oss att skapa en bild av hur det kan ha varit. Att någon arab letat sig upp till oss under denna tid är mindre troligt – men absolut inte uteslutet. Den amerikanske författaren Michael Crichtons roman Människoätarna åskådliggör en dylik vision. Den har även filmatiserats med Antonio Banderas i huvudrollen som Ibn Fadlan: Den trettonde krigaren (1999). Det är faktiskt en av mycket få Hollywoodproduktioner där en muslim får spela hjälte. Men å andra sidan var chansen för ett sådant mirakel större före den 11 september. Förutom att de råkar beröra vårt ämne är vare sig boken eller filmen särskilt högtstående ur konstnärlig synpunkt.

I både romanen och filmen råkar Ibn Fadlan vikingarna vid Volga, varpå en sierska förkunnar att det är gudarnas vilja att tretton krigare ska fara till Norden för att hjälpa en viss konung Rothgar i en brådskande och allvarsam angelägenhet. Den trettonde krigaren, förklarar sierskan, måste vara en utlänning. Lotten faller därför på Ibn Fadlan. Vi får sedan följa med honom till de mörka och dimmiga urskogarna i ett mytiskt ”vikingaland” kallat Venden.

För den förfinade araben från världsstaden Bagdad[6] ter sig nordmännens seder både underliga och ”barbariska”[7]. Men den svåraste prövningen av alla är ändå att delta i striden mot ”wendol” – ett människoätande grottfolk som sover om dagen och vakar om natten.

Chrichtons berättelse innehåller flera intressanta iakttagelser – religiösa och kulturella ”krockar” såväl som utbyten – men dessutom lika många påhittade och osannolika påståenden som urholkar den känsla av realism vilken författaren trots allt haft för avsikt att frammana.

Den är dock användbar i föreliggande sammanhang. Genom att sammanfoga fiktion – romaner och filmer – med fakta och därtill lägga en nypa fantasi och en smula god vilja kan vi skapa oss en relativt god bild av hur de föreställda muslimska vikingarna levde, klädde sig och förrättade gudstjänst. Chrichtons berättelse om Ibn Fadlans resa upp till Norden gör det måhända lättare att acceptera tanken på att muslimer – vare sig de var besökare eller inhemskingar – kan ha existerat i våra landskap under denna tid.

IV

Om de muslimska vikingakvinnorna kan vi anta att deras klädedräkt inte skiljde sig särskilt markant från deras asatroende eller kristna (de få som fanns) landsmaninnors. Att ha något på huvudet – såsom en sjal[8] eller huckle – var god sed, och man bar allmänt löst sittande särkar, liknande de som än idag bärs av muslimska kvinnor, på arabiska kallade abaja.

Kvinnofriden var i det gamla Norden omgärdad med mycket detaljerade bestämmelser. I Gotlandslagen finner vi följande:

”Slår du mössa eller huvudduk av kvinnas huvud, så att det ej är med våda gjort, och blottas hennes huvud till hälften, då böta en mark penningar! Men om hela huvudet blottas, då böta 2 mark!”[9]

Att vikingakvinnorna, oavsett om de var muslimer eller ej, hade för vana att bära sjal eller huvudduk är allmänt känt. Det räcker med att kasta ett hastigt öga på 1800-talets historiemåleri för att få en uppfattning om hur man då såg på saken. I flera verk avbildas kvinnorna med sjal, dvs. det plagg som på arabiska benämns hijab och i den samtida debatten ofta felaktigt översätts med ”slöja”.

Loke och SigynMan kan till exempel titta på den berömda tavlan ”Loke och Sigyn” av Mårten Eskil Winge, ”Ingeborg” av den norske konstnären Peter Nicolai Arbo, eller August Malmströms omslagsteckning till den tidigare nämnda Frithiofs Saga[10] av Esaias Tegnér. Och då har vi knappt ens skrapat på ytan.

Ytterligare en faktor att beakta är ju att det ännu på 1800-talet, då dessa och andra verk tillkom – och faktiskt långt in på 1900-talet – var sed för de flesta kvinnor i Sverige att täcka håret. Det var först efter andra världskriget som det stegvis blev vanligare att gå med bart huvud. Nu påstår jag inte att detta var ett bra skick, bara att det var ett svenskt skick.

Nutida svenska, muslimska kvinnor borde kanske försöka utveckla en design som hämtar inspiration från tidigare svenskt klädskick – till exempel vikingatiden och folkdräkterna – som ett led i den pågående integrationsprocessen och islams inkulturation. Detsamma gäller förstås männen.

Ibn Fadlan nämner i sin reseskildring att al-baringars eller väringarnas gudshus, dvs. moskéer, var byggda av trä. Om det funnits något eller några muslimska bönehus på Birka eller annorstädes i Norden så har de ruttnat bort för väldigt många år sedan. Men även om byggnaderna är borta så är tanken på vikingamoskéer för mig som svensk och muslim onekligen tilltalande och fantasieggande. De kan ha sett ut ungefär som de norska stavkyrkorna – ”stavmoskéer” – med vackra arabesker i arabisk/nordisk stil på pelare, väggar och tak.

Man kan också föreställa sig hur Koranen skrevs ned i kantig och robust runstil på trätavlor. Johannes Bureus (1568-1652), den svenska grammatikens fader, önskade ju på sin tid göra tvärtom, dvs. skriva runor i en arabisk ”current”[11].

Religionen torde ha haft en viss betydelse i vikingarnas kontakter med muslimer. Vi vet från andra håll av världen vilken stor roll handeln spelade för islams spridning[12]. Man utbytte inte bara varor utan också tankar – vilket framgår av Ibn Fadlans krönika. På medeltiden var det ofta sufiska handelsmän som spred religionen, den genomsyrade alla deras förehavanden, även köpenskapen, och deras hederliga sätt att bedriva affärer väckte beundran hos andra icke-muslimska folk. Det är inte svårt att föreställa sig att det gick till på samma sätt i umgänget med våra förfäder. Att några vikingar ska ha övergått till islam är som sagt inte alls en orimlig tanke. Tvärtom bekräftas det av historikern Ibn Fadlan.

Tanken får ytterligare stöd av att det visat sig att nordisk klädedräkt påverkats av islamiskt klädskick vilket indikeras genom en gotländsk bildsten[13].  Man har som redan nämnts även funnit stora mängder silverskatter med islamiskt ursprung, enbart i Sverige har man funnit 83 500 arabiska mynt[14].

Av intresse för oss är att notera att mynten, förutom som betalningsmedel, användes som hängsmycken, försedda med ögla eller genomborrade, och fick då ett magiskt och/eller religiöst värde utöver själva metallvärdet. Såväl silver- som guldmynt har använts på detta sätt. Det innebär att man kan ha haft viss kännedom om den arabiska skriften och uppfattat att den var laddad med andlig kraft, dvs. baraka[15]. Vad det handlar om är alltså amuletter med ingraverade Koranverser, som bars av vikingar – oavsett om de var muslimer eller inte[16].

Det är från undersökningar av gravar på Birka som de flesta fynden av föremål med anknytning till islam har uppdagats. Det rör sig om dräktdetaljer, alltifrån textilrester till metallknappar, bältesbeslag och pärluppsättningar. Men även en del silversmycken förekommer. Fynden visar att orientaliskt inspirerade dräkter och dräktdelar varit kännetecknande hos vissa skikt. De vikingatida krigarna var också mottagliga för influenser från de muslimska delarna av världen när det kom till vapen och hästutrustning, vilket visats genom fynden av lamellpansar från den så kallade Garnisonen i Birka. Man kan också konstatera att damerna på Birka gärna prydde sig med pärlhalsband från Orienten.

Något av det i min mening mest fascinerande och fantasieggande man påträffat i gravarna på Birka är en silverring som har en infattad ametist med den ingraverade arabiska inskriften Allah, dvs. Gud. Den är troligen från 800-talet[17]. Detta är en mycket viktig ledtråd. Det bevisar visserligen inte att det har funnits muslimer på Birka, men gör det troligare. Ringen hittades i en kvinnograv men det är otvivelaktigt en mansring. Liknande ringar bärs än idag av muslimska män över hela den muslimska världen. Att bära en silverring med en infattad sten är sunna, dvs. i enlighet med profeten Muhammeds sed och en tydlig islamisk identitetsmarkör. Guld är förbjudet för män, men inte silver. Ringen kan ha burits av en muslimsk man som gått bort och lämnat den i arv till sin änka.

Silverskatterna på Gotland innehåller ofta så kallat hacksilver, dvs. föremål som huggits sönder till mindre viktenheter. Dessa silverbitar behövdes i dåtidens ekonomi, där man handlade på basis av silvervikten och inte använde mynt som betalningsmedel. Bland hacksilvret har man påträffat fragment från bland annat skålar och fat där man i dekoren också kan urskilja arabiska bokstäver. Tre sådana hacksilverbitar ingår i gotländska skattfynd. På en av dem, från Sibbenarve i Öja, finns texten Bismillah, ”I Guds namn”[18].

Under vikingatiden infördes hopfällbara likarmade finvågar med visare. Till dessa hör klotformiga mässingsöverdragna järnvikter och kubooktaedriska bronsvikter samt små bronsdosor, i vilka man förvarade vågen och vikterna. Det anses allmänt att både vikter, vågar och själva viktsystemet är uppfinningar från den islamiska civilisationen. De största klotformiga vikterna har ornament som knappast kan tolkas som något annat än imiterad arabisk skrift[19]. Man kan alltså föreställa sig att nordborna ristade in arabiska bokstäver och/eller siffror i dessa föremål och detta skulle i sin tur visa att de hade vissa kunskaper om det arabiska språket. De som gjorde ristningarna kan ha varit muslimer själva eller så kan de ha varit asatroende som genom sina kontakter med muslimer – hemma eller utomlands – kommit att uppskatta det arabiska språket.

Så gott som årligen – och ännu oftare – påträffas nya silverskatter, framförallt på Gotland, vilket ständigt utökar förutsättningarna för att kartlägga vikingatidens relationer till islam och den muslimska världen. Det kan mycket väl hända att det i framtiden uppdagas fynd vilka slutgiltigt och bortom varje rimligt tvivel bevisar att det bland dåtidens svenskar fanns muslimska bekännare. Fram till dess får vi försöka fylla luckorna genom en mer eller mindre väl underbyggd extrapolering med ett mått av spekulation.

En indikation på hur de forna gotlänningarnas kontakter med omvärlden såg ut har man funnit på ett oansenligt sandstensbryne från Timans i Roma socken där det står ristat i runor: OrmikaUlfairgreker (Bysans) – JerusalemIslandSärkland.

Österlandets klädesvanor gjorde säkert intryck på folket i Norden. Det vore inte förvånande om de kom hem med ett och annat plagg. På bildstenen från Broa i Halla socken på Gotland, daterad till 700-800 e. Kr., sitter ryttaren på sin häst iförd ett par puffbyxor av typiskt österländskt snitt[20]. Även bälten med hjärtformiga bronsbeslag med orientalisk växtornamentik har påträffats både här och var.[21].

Hänglåset infördes i Norden av vikingarna och dess ursprung vet man finns i Orienten. Ett av de tidigaste låsen kommer från gravfältet vid Kopparsvik, strax söder om Visby. På samma plats har man kunnat bekräfta att kvinnorna bar halsband med brokiga pärlor av glas och glasfluss och med halvädelstenar som bergkristall och karneol som hemförts från handelsfärderna. I en ryttargrav från Gällungs i Väskinde socken uppdagades ett silverband av orientaliskt ursprung. Ett annat gravfynd är en liten lerkopp, troligen av persiskt ursprung, som fick följa en gotländsk högreståndsdam till hennes sista vila.[22]

De svenska vikingarna bedrev handel österut i över två hundra år. Rospiggar och andra från våra trakter mötte araber och perser från de stora islamiska rikena vid handelsplatserna utmed de ryska floderna och vid Svarta havet. Det är inte omöjligt att de kunnat några ord arabiska. Det är ju välkänt hur arabiska låneord förts in i swahili, malaj och indonesiska till följd av liknande handelsrelationer. Det östafrikanska språket swahili uppstod just genom sådana möten och än idag härstammar 42 % av dess ordförråd från arabiskan.

V

Mötet mellan vikingarna och den arabiske krönikören Ibn Fadlan på 900-talet vid Volgas strand är välkänt och återfinns i de flesta skolböcker. Episoden med de lortiga vikingarna som tvättar sig ur samma skål och den hemska skeppsbränningen har etsat sig fast i otaliga skolbarns minne. Mindre känt är dock Ibn Fadlans möte med muslimska nordmän.

Ahmad ibn Fadlan ibn al-Abbas ibn Rashid ibn Muhammed, kallad Ahmad ibn Fadlan eller bara Ibn Fadlan, är så gott som okänd, frånsett vad han berättar om sig själv i sin resejournal. Den 11 Safar  309 efter Hijra[23], motsvarande den 21 juni 921 e. Kr, reste han ut från Bagdad. Vid Volgas stränder stöter han så på denna märkliga art – de muslimska vikingarna:

”Vi såg hos dem en grupp på 5000 personer, kvinnor och män, som alla övergått till islam. De kallades al-baringar. Man hade byggt en moské åt dem av trä för att förrätta gudstjänst, men de kände inte till texten och jag fick undervisa några av dem i böneförrättandet.”[24]

Al-baringar är troligen ett arabiskt återgivande av fornnordiskt vaeringjar[25], dvs. ”väringar”, eventuellt via grekiska. Så benämndes nämligen nordmännen som for i österled. Av araberna kallades de vanligtvis för warang eller rûs (med långt u). Men alltså även baringar.

De som for i västerled benämns allmänt ”vikingar” medan de som for i österled i sin tur brukar benämnas ”väringar”, allt enligt historikern Stig Wikander[26].

I ett tillägg till texten som återfinns i Amin Razis version från 1600-talet finner vi ytterligare en upplysning:

”Svinkött sätter de mycket högt. Även den del av dem, som övergått till islam, eftertraktar det och är mycket begivna på svinkött.”[27]

Den arme Ibn Fadlan, vars huvudsakliga uppgift var islamisk mission[28], arabiuska da’awa, dvs. ”inbjudan”, hade det inte lätt.

VI

Ibn Fadlans krönika är ett verkligt historiskt dokument. Sanningshalten i hans påståenden må betvivlas även om anspråken är dokumentariska. Artur Lundkvists roman Slavar för Särkland (1978) däremot är en rent fiktiv berättelse om en skara vikingar som tog vägen nedför Volga, över Kaspiska havet och karavanledes till Bagdad i det dåvarande kalifatet, som de alltså kallade för Särkland. Och så här skildrar han de märkliga saracenerna genom väringarnas häpna ögon:

”Sen kommer de till platser där dervischer dansar som galningar, snurrar runt och tar höga språng under hesa rop, sticker knivar eller nålar genom kroppen så att blodet rinner i strimlor, ända tills de stupar med utvända ögonvitor och ligger där som döda.”[29]

I Ibn Fadlans krönika betraktar vi vikingarna genom en muslims ögon. Hos Lundkvist är rollerna ombytta. Vikingarna har även lyckan att få se en skymt av saracenskorna; ”de kan se sköna danserskor som visar upp sina nästan nakna kroppar, gärna med en glimmande pärla i naveln när de stöter och slingrar med magen eller vrider sig som i vällustiga kval”.[30]

Om Ibn Fadlans föga smickrande skildring av nordmännens gravskick och toalett förtjänar benämningen occidentalism så är Lundkvists kvinnoporträtt snarast att kategorisera som orientalism av den lägre sorten.

Av större vikt för våra syften är att Lundkvist förmedlar idén om att vikingarna – eller snarare väringarna, som österledsfararna ju kallades – även hade haft kontakt med sufismen – islamsk mystik – i och med att han nämner dervischerna.

Ett vanligt inslag i dervischritualer, och i islamiskt gudstjänstliv överhuvudtaget, är rökelse. Den används både i hemmet och i moskén vid olika former av gemensam eller enskild andakt. Framför allt då man samlas till dhikr, dvs. åkallan eller åminnelse. Det kan röra sig om att sitta i en ring och mässa Guds namn, recitera Koranen eller sjunga andlig poesi. Ibland förekommer dans.

Därför är det extra intressant att man hos oss funnit ett islamiskt rökelsekar. Återigen, det bevisar ingenting bortom varje rimligt tvivel, men det ger visst stöd åt vår tes att det kan ha funnits en muslimsk församling i Sverige under vikingatiden. Vi kan nu anta att de brukade rökelse under sin gudstjänst.

Den praktfulla rökelsebrännaren av brons kom troligen till Sverige från Orienten någon gång under vikingatiden. Den återfanns dock först på 1940-talet i närheten av Åbyns kyrka i Hamrånge socken i Gästrikland och finns nu i Gävleborgs länsmuseum i Gävle[31]. Så här beskrivs den av Karin Ådahl, före detta kurator vid Medelhavsmuseet i Stockholm:

”Den stora rökelsebrännaren, eller glödpannan, som den kallas i museets inventariebeskrivning (inv. nr G.M. 9699), mäter totalt 40,8 centimeter i längd med en fyrsidig behållare på fyra lätt svängda ben, ett högt kupolformat lock och ett långt, rakt handtag. Runt lockets kant löper en krenelering av stiliserade växtformer med samma utformning som ofta återfinns i den islamiska arkitekturen. Behållaren, locket och handtaget har ett gjutet, genombrutet mönster av blad och växtslingor, symmetriskt upprepat och starkt rytmiskt i sin utformning. Till rökelsebrännaren hör också tre tänger av metall.”[32]

Rökelsebrännaren är tillverkad i Främre Orienten under tidig medeltid, slutet av 800-talet eller under 900-talet. Man skulle kunna anta att den använts vid religiösa ceremonier av våra muslimska förfäder i någon av deras ”stavmoskéer”. Under handtaget finns en liten inskription, Bismillah, dvs. ”I Guds namn” och ett upp och nedvänt Rahman, ”den Barmhärtige”[33].

VII

I västerled finner vi de nordiska kontakterna till islam i det moriska Spanien eller Andalusien. Och den som bäst gestaltat dessa kontakter är Frans G. Bengtsson i sin odödliga berättelse om Röde Orm.

Santiago de Compostela är en av de allra heligaste platserna i Europa. För där hade man på ett mirakulöst sätt omkring år 818 upptäckt kvarlevorna efter Sankt Jakob. Dessutom visade sig benknotorna inte tillhöra aposteln Jakob som man först hade trott, utan en annan Jakob: självaste Jesu broder (det var inte kol-14 metoden man använde). Det var med andra ord en än dyrbarare relik än alla flisorna av det Sanna korset sammantaget, eller till och med de heliga spikarna.

Christensens Röde OrmEfter många om och men hamnar så Röde Orm och hans följe i det moriska Spanien. De är skickliga krigare och värvas – liksom många andra nordmän på den tiden – till kalifens livvakt. Enligt Frans G. Bengtsson konverterar nu Röde Orm, delvis av pragmatiska skäl, till islam.

I augusti 997 leder fursten Al-Mansur, som styr i kalifens ställe, ett härtåg mot norra Spanien för att förstöra de kristnas helgedom, Santiago de Compostela. Kyrkan jämnas med marken och Al-Mansur kan återvända i triumf till Cordoba, åtföljd av en mängd kristna fångar, som på sina axlar bar kyrkportarna och de tolv enorma klockorna. En för varje apostel. Dörrarna placerades i taket på moskén som höll på att byggas, och klockorna fylldes med olja och hängdes upp för att tjäna som lampor.

Så långt den officiella historieskrivningen. Om man får tro Frans G. Bengtsson så var det endast elva av de tolv klockorna som hängdes upp i Cordobas moské för att lysa till profetens ära. Den tolfte följde med Röde Orm ut på havet och ända till kung Harald Blåtands hov i Jellinge.

Med i Al-Mansurs här finner vi nämligen Röde Orm och hans följeslagare. Strax innan skövlingen av Santiago anfalls morernas läger av de kristna. De får syn på den moriske fursten och ska just till att fälla honom med sina spjut då den dödsföraktande vikingen Röde Orm kastar sig över sin befälhavare och skyddar honom med sin egen kropp. Tack vare denna bragd räddas Al-Mansurs liv och Röde Orm belönas med en medalj. Han är muslimernas hjälte.

Och hur gick det egentligen till när klockorna fraktades till Cordoba? Bengtsson ger besked. Al-Mansur befaller sina män att dra stänger genom klockbyglarna för att de ska lyftas upp på plattformar och därefter rullas på stock ner till floden. Men männen är för svaga och klockorna rör sig inte ur fläcken. Röde Orm och hans vänner tillkallas. Till synes utan ansträngning satte de så en kort stång i bygeln och lyfte upp klockan på plattformen. På grund av sin stora styrka steg nu Röde Orm än högre i muslimernas aktning. ”Åt dig och dina män har Allah skänkt stor styrka, prisat vare hans namn!” utbrister den förundrade Al-Mansur.

Väl framme vid kusten lastas en av klockorna ombord på Röde Orms skepp. De bestämmer sig för att lämna Andalusien och fara hem igen. På havet blåser det upp till storm. Slutet kan vara nära. Vikingarna offrar till både Ägir, Allah och Sankt Jakob, vars klocka man ännu har kvar på däck. Man gör bäst i att inte försumma någon gud resonerar de. Vem vet när de kan vara till gagn. Mycket riktigt bedarrar stormen. Deras fördomsfria eklekticism tycks fungera.

VIII

För den som inte nöjer sig med en skriftlig beskrivning av Röde Orms omvändelse till islam, skövlingen av Santiago och den skräckfyllda seglatsen, skulle jag vilja passa på att lägga ett ord för serietecknaren Charlie Christensens oerhört välgjorda seriealbum[34].

Detta medan vi ivrigt väntar på att en ny generation historiemålare tar sig an materialet. 1800-tals konstnärer som Mårten Winge och August Malmström har präglat vår bild av vikingatiden. En renässans för det klassiska historiemåleriet i deras anda och efterföljd med motiv hämtade ur de muslimska vikingarnas liv skulle betyda åtskilligt för de svenska muslimernas hemkänsla och identitetsskapande.

August Malmström påbörjade 1867 en sex meter bred tavla över Bråvallaslaget. När han dog trettiofyra år senare var duken fortfarande inte klar. Vem vet hur den hade artat sig om Malmström hade känt till den gripande sagan om våra muslimska förfäder som levde och dog i tysthet. Allt de lämnat efter sig är skärvor.

Det är vår generations uppgift att av dessa skärvor hopfoga ett helt och så ge dem deras ansikten och röster tillbaka. I detta arbete är inte måleriet nog. Det behövs också en ny Grimberg som för oss må förtälja de muslimska vikingarnas underbara öden och äventyr.

För att illustrera historieskrivandets mödosamma arbete att utifrån ett magert material rekonstruera det som en gång varit återger Grimberg en österländsk sägen om en arabisk vis:

”Det var en gång i forntiden en arabisk vis, som gick försänkt i djupa tankar på en karavanväg genom öknen. Vägen var upptrampad av kameler, som burit köpmännens varor lastade på sina ryggar, och den vise mannen gick i sina betraktelser med huvudet sänkt och blicken mot marken. Bäst han så strävade framåt, kommo några män löpande mot honom under ivriga åtbörder, såsom om de sökte efter någonting. När de hunno fram till honom, frågade de: ’Har du sett någon kamel?’ I stället för svar frågade den vise: ’Var han halt på ena framfoten?’ – ’Ja.’ – ’Var han blind på högra ögat?’ – ’Ja, det var han.’ – ’Hade han tappat en framtand?’ – ’Ja, visst hade han det.’ – ’Var han lastad med honung?’ – ’Ja, för all del, men efter du sett honom och kan beskriva honom så noga, så uppehåll oss inte med prat, utan säg oss, vart han sprungit.’ – ’Inte har jag sett någon kamel, inte’, svarade den lärde. De sökande blevo ursinniga och trodde, att han drev gäck med dem eller kanske själv stulit kamelen, varför de togo fatt i honom och släpade honom till domaren.

Men inför denne hade han icke svårt att försvara sig. ’På vägen där borta’, sade han, ’såg jag nyss, att en kamel gått fram. När jag nogare kom att se på hans fotspår, märkte jag, att spåret efter den ena framfoten var mycket mindre djupt än efter de andra fötterna. Härav slöt jag, att kamelen måtte varit halt på den foten. Detta är ju icke så svårt att förstå.’ Domaren medgav, att han hade rätt.

’Vidare såg jag’, fortfor den lärde, ’att där kamelen gått fram, hade han betat av gräset endast på den vänstra sidan men icke på den högra, ehuru det växte lika ymnigt där. Detta visade, att han måste ha varit blind på högra ögat. Är detta klart?’ Även nu medgav domaren, att så var fallet.

’Ytterligare såg jag’, återtog den anklagade, ’att var kamelen bitit av en munfull gräs, satt alltid en tofs kvar på samma ställe. Därav slöt jag, att kamelen måtte saknat en framtand, eftersom gräset icke följde med på det stället. Är det begripligt?’ – ’Ja, det erkännes’, medgav domaren åter. ’Äntligen märkte jag’, sade mannen, ’att där kamelen gått fram, hade en och annan droppe honung fallit till marken. Därav slöt jag, att djuret måtte ha varit lastat med honung, men att förvaringskärlen icke varit riktigt täta.’ Efter ett så gott försvar blev mannen frikänd och lösgiven, men historien förmäler icke, om de andre finge rätt på sin förlupna kamel.’”[35]

Därpå tillägger Grimberg: ”På alldeles samma sätt som den arabiske vise går fornforskaren till väga.”

Källor

Crichton, Michael: Människoätarna. Den arabiske diplomaten Ibn Fadlans berättelse om sina äventyr med vikingar i österled, och om hur han möter vikingarnas värsta fiender, i översättning av Erik Löfström (P. A. Norstedt 1976)
Wikander, Stig: Araber, vikingar, väringar (Svenska Humanistiska Förbundet 1978)
Bengtsson, Frans G: Röde Orm (P. A. Norstedt 1941 och 1945)
Den trettonde krigaren (filmatisering av Crichtons roman, 1999)
Christensen, Charlie: Röde Orm (Galago, 1999-2005), seriealbum
Sverige och den islamiska världen: ett svenskt kulturarv (W & W, 2002), antologi, red. Karin Ådahl
Lundkvist, Artur: Slavar för Särkland (Bonniers 1978)
Kahle, Sigrid: ”Orientalism i Sverige”, förord till den svenska utgåvan av Edward W. Saids Orientalism (Ordfront 1993)
Grimberg, Carl: Svenska folkets underbara öden, första bandet, ”Forntiden och medeltiden” (P. A. Norstedt 1924)
Ådahl, Karin: Orientalismen i svensk konst. Islamiska föremål, förebilder och influenser i konst och konsthantverk (Wiken 1989)
Åberg, Nils: Keltiska och orientaliska stilinflytelser i vikingatidens nordiska konst (W & W 1941)

Noter

[1] ”… och hon [Sara] sade till Abraham: ’Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, ty denna tjänstekvinnas son skall icke ärva med min son Isak.’” (1 Mos. 21:9-10).
[2] Grimberg, Carl: Svenska folkets underbara öden, band I, s 32 (1924).
[3] Åberg, Nils: Keltiska och orientaliska stilinflytelser i vikingatidens nordiska konst (1941).
[4] Wikander, Stig: Araber, vikingar, väringar, orientaliskt litterärt inflytande på de fornnordiska sagorna nämns i inledningen på s 11 (1978).
[5] Ibid., jämförelsen mellan Trymskvida och en tradition om Ali nämns i inledningen s 11).
[6] ”Om hans [Ibn Fadlans] samhälle vet vi mer. På 900-talet var Bagdad, fridens stad, den mest civiliserade staden i världen. Över en miljon människor bodde innanför dess berömda ringmur. Bagdad var ett intellektuellt centrum såväl som ett handelscentrum med sällsynt behag, elegans och prakt. Där fanns doftande trädgårdar, svala skuggiga lövsalar och ett vidstäckt imperiums samlade rikedom.” (Chrichton, Michael: Människoätarna, ur förordet, s 19-20).
[7] ”Araberna i Bagdad var muhammedaner och strängt troende, men de utsattes också för kontakt med folkslag som såg annorlunda ut, betedde sig annorlunda och hade en annan tro än de. Araberna var i själva verket det minst provinsiella folket i världen vid den här tiden, och det gjorde att de var synnerligen väl lämpade att vittna om främmande kulturer.” (Chrichton, Michael: Människoätarna, ur förordet, s 20).
[8] Broomé, Susanna: ”Hur man klädde sig på vikingatiden”, artikel ur Odrörer – medlemsblad för Elvegrimarne – vikingatida kultur, nr 1, juli 1996. Ang. sjalen kommenterar Broomé; ”de var populära”. Se även Ådahl, Karin: Orientalismen i svensk konst, ”Textil”, s 45-48 (1989).
[9] Grimberg, Carl: Svenska folkets underbara öden, band 1, s 271 (1924).
[10] Tegnér, Esaias: Frithiofs Saga, illustrerad av August Malmström (P. A. Norstedt 1876).
[11] Johannes Bureus studerade arabiska och grunnade dessutom på en “koranisk kabbala”. Se Sten Lindroth, Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt (1943).
[12] För ytterligare upplysningar om islams spridning genom handel rekommenderas: Arnold, Thomas Walker: The Preaching of Islam: A History Of The Propagation Of The Muslim Faith (1896).
[13] Lindquist, Malin: ”Hemfört från kalifens länder”, den gotländska bildstenen omtalas på s 75, ur antologin Sverige och den islamiska världen: ett kulturarv (2002).
[14] Lamm, Jan Peder: ”Vikingatidens resor och handel”, s 65, ur antologin Sverige och den islamiska världen: ett kulturarv (2002).
[15] ”Baraka” betyder välsignelse eller magisk kraft av godartad natur.
[16] Ådahl, Karin: Orientalismen i svensk konst, s 31 (1989).
[17] Lamm, Jan Peder: ”Vikingatidens resor och handel”, ett fotografi och en illustration av ringen finns på s 67, ur antologin Sverige och den islamiska världen: ett kulturarv (2002).
[18] Ibid., uppgiften om hacksilvret finns på s 69, ur antologin Sverige och den islamiska världen: ett kulturarv (2002).
[19] Ibid., uppgiften om vikter med arabisk skrift finns på s 71, ur antologin Sverige och den islamiska världen: ett kulturarv (2002).
[20] Lindquist, Malin: ”Hemfört från kalifens länder”, uppgift om bildstenen finns på s 75, ur antologin Sverige och den islamiska världen: ett kulturarv (2002).
[21] Ibid., s 75.
[22] Ibid., uppgifter om gravfynden och lerkoppen finns på s 76.
[23] Den islamiska tideräkningen begynner vid ”hijra”, dvs. profeten och den första församlingens utvandring från Mecka till den intilliggande staden Medina år 622 e. Kr.
[24] Wikander, Stig: Araber, vikingar, väringar, s 57-58 (1978).
[25] Ibid., s 21.
[26] Ibid., s 12-13.
[27] Ibid., s 73.
[28] ”Hans huvudsakliga insatser under resan är mission för islam.” Wikander, s 19.
[29] Lundkvist, Artur: Slavar för Särkland, s 117 (1978).
[30] Ibid., s 118.
[31] Ådahl, Karin: ”Den praktfulla rökelsebrännaren”, s 87-91, ur antologin Sverige och den islamiska världen: ett kulturarv (2002).
[32] Ibid., s 88.
[33] Ibid., s 90.
[34] Christensen, Charlie: Röde Orm (Galago, 1999-2005)
[35] Grimberg, Carl: Svenska folkets underbara öden, band 1, s 47-48 (1924).

Annonser

7 reaktioner på ”Om de muslimska vikingarnas underbara öden. Ett lättsamt kåseri med ett delvis allvarligt ärende

      1. Björn

        Som stort fan av Röde Orm (av en ren tillfällighet läser jag faktiskt om denna klassiker just nu) måste jag dock påpeka att vår skånske vän inte konverterar till islam ”delvis av pragmatiska skäl”, utan enbart p.g.a. dessa. De ville ju inte mista huvudet, och det första de gör vid hemkomsten är att bälga i sig öl och frossa i fläskkött! 😉 Karlns senare konvertering till den kristna läran är även den av väldigt pragmatiska skäl, och till en början mest för att vinna en kvinnas gunst.

        Även om Röde Orm är en fiktiv bok med glimten i ögat, så tror jag att den gestaltar tidsperioden ganska väl, och att våra förfäder här överlag hade just en väldigt pragmatiskt lagd syn på det mesta, religion inräknat. Att majoriteten av Skandinaviens befolkning skulle varit genomkristna år 1050 håller jag för övrigt som högst osannolikt, även om centralmakten då lydde under stift som vidare lydde under påven.

        Kul inlägg för övrigt! 🙂

  1. Pingback: Den vita araben | Nya Il Convito

  2. Högst läsvärt! Inte alls otänkbart att några av vikingatida östresenärerna tog till sig Islam. Av de första kristna i Sverige är det väl också troligt att anknytningen var mer till Konstantinopel än till Rom. Dessutom var väl en del av befolkningen i nuvarande Sverige inte infödd eller frivilligt invandrad utan importerade trälar och bland dessa fanns säkert både kristna och muslimer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s