Pasolini i Tehran

Pasolini regisserar Tusen och en nattSedan i januari 2014 har den här bloggen undertiteln ”Pasolini i Tehran”. Jag ska förklara varför. Pasolini ville med filmerna i den så kallade ”Livets trilogi”, Il Decameron, I racconti di Canterbury och Il fiore delle mille e una notte, berätta för berättandets egen skull och föra fram den folkliga, naiva och amoraliska glädjen som han så ofta försvarat. Samma känslor av ansvarslös njutning finner vi Heidenstams debutdiktsamling Vallfart och vandringsår (1888) som signalerade starten på nittiotalet i svensk litteratur och slutet på naturalismen. Heidenstams islamiska Orient har mycket gemensamt med Pasolinis så som den skildras i Il fiore delle mille e una notte. Inte i bara i den oskuldsfulla sensualismen utan också i den märkliga tidlösheten: det förislamiska och det islamiska Orienten lever sida vid sida. Allah och Isis, fornegyptiska tempel och moskéer. Pasolini spelade in sin film sommaren och hösten 1973 i Jemen, Nordafrika och Iran. Han var i Tehran.

Det förislamiska arvet med dess gudar och gudinnor förskräcker puritanerna på samma sätt som de undertryckta erotiska impulserna och de viskande upprorsstämningarna bland slavarna. Den puritanska tendensen inom islam, som i vår tid nått sitt mest fruktansvärda uttryckt i den sterila wahhabismen, innefattar bland annat de omöjliga strävandena efter historisk renhet, sexuell renhet, religiös renhet och social renhet. Upplösningen av gränsen mellan det förislamiska och det islamiska är nödvändig som försvar mot puritanismen med dess inre våld mot människans samvete, känslor och instinkter, och dess yttre våld mot religiösa kättare och sexuellt avvikande, kvinnor och lägre klasser. Puritanismen betyder meningslöst våld utan ände. Utan ände eftersom det puritanska projektet är omöjligt. Det kan aldrig uppnå renhet eftersom renheten är omänsklig.

Il fioreFör puritanismen är det förislamiska jahiliyya, barbariet, och en spegling av deras eget undermedvetna, det inre barbariets lustar och lidelser, som måste förträngas. I människans inre lever minnet av dyrkan av de gamla gudarna och gudinnorna kvar. Därför måste alla bilder suddas ut och alla beläten krossas så att dessa latenta, hedniska impulser inte ska komma fram igen. Begreppet ”Pasolini i Tehran” innefattar en ambition att återväcka den förislamiska historien, men också den islamiska, eftersom puritanen också är islamofob. Puritanen hatar den islamiska teologin och filosofin eftersom den avslöjar mångfalden och motsättningarna, ja ”orenheten” i religionen. Puritanen vill inte bara utplåna alla spår efter arabernas dyrkan av ”Allahs döttrar”, Lat och Uzza, utan också alla spår efter muslimernas dyrkan av helgon, gravar, träd och talismaner. De vill inte bara förstöra bilder och beläten av andra gudar och gudinnor utan också gravar efter muslimska helgon och träd som muslimer hållit för heliga. De vet att helgon- och gravkulterna är en fortsättning på den uråldriga polyteismen i en ny klädnad.

Men det är ett projekt som bara kan orsaka våld och lidande, men aldrig lyckas, eftersom hatet mot kätteriet och polyteismen i grunden är ett hat mot människan. Puritanismen hatar den islamiska historien, dess mångfald och motsättningar, dess sufiska och shiitiska sekter, eftersom den hatar människans intelligens och fantasi, ja, tänkandet i sig. De ortodoxa teologerna har förklarat varför Satan ska hållas för ond. Deras svar var att Satan tänkte. Tänkandet gjorde honom till en utstött och förbannad. När puritanen undertrycker ”det sataniska” undertrycker han alltså ”det mänskliga”.

Edmund DulacBegreppet ”Pasolini i Tehran” står också för marxismens möte med religionen och myten, en komplicerad och stundtals konfliktfylld relation, och egentligen ett uttryck för den eviga och olösliga motsättningen mellan det rationella och irrationella, som Pasolini skildrar i dikten Gramscis aska. Poeten står inför Gramscis grav och bekänner: ”med dig i hjärtat i ljuset, mot dig i inälvornas mörker”. Detta möte sker alltså inom Pasolini själv, men det sker också parallellt i marxisten Pasolinis möte med den muslimska världen och Tusen och en natt. Denna sagosamling som är raka motsatsen till puritanism. Den är i stället ett ypperligt exempel på integration, det vill säga hur nytt har tillkommit utan att det gamla tagits bort och tillsammans bildat en helhet.

Efter ett attentat mot en tjurfäktning i Paris grips konstnären och den fanatiske djurvännen Ivan Aguéli och sätts i fängelse. I ett brev från cellen den 17 maj 1894 skriver han till en vän om hur han blivit ”hänförd” av Tusen och en natt.

”Det är storartat, jag vågar inte tala därom, det är allt för vackert. Vilken stil, vilken klarhet, vilket liv. Det är den förebildliga berättelsen. Jag förutsätter att det finns en dold mening därunder ty grupperingen av symbolerna etc. är fullständigt i överensstämmelse med vetenskapen om motsvarigheterna som [är] universell. Det är ett igenkänningstecken på den heliga litteraturen att var och en där finner vad han söker. Den profane tidsfördriv, den vise visdom, esteten skönhet och religion. I alla monument av detta slag är motivet, ämnet, anekdoten inte annat än en förevändning, ett sätt att säga: ’Hör på, mina herrar’. Och så kommer ramen till.” (Gauffin, vol. I, s. 166)

Ivan Aguéli var redaktör för den arabisk-italienska tidskriften Il Convito, som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Den här bloggen heter Nya Il Convito. Läs mer här

Den nya undertiteln alluderar förstås på Göran Greiders diktsamling Pasolini i Stockholm (1989). I dikten ”Världsomsegling” nämns inte Tehran, men väl en iranier: ”Det här är mitt rum, det är vitt, vindstilla/jag hyr det i andra hand. Ett svårstavat/namn är kvar på dörren/I rummet bredvid mitt spelar/iraniern och irakiern schack”. (s. 39)

Illustration av Edmund Dulac ur en engelsk utgåva av Tusen och en natt 1907.

Därför, omslag2Därför lämnade jag islamismen

I denna småskrift gör jag ett försök att förklara vad jag menade med begreppet ”islamism” och varför jag så småningom helt lämnade denna tankeströmning till förmån för sekularismen. Den är delvis en fortsättning på boken En opieätares bekännelser, som kom ut i augusti 2012. Jag tar också upp konflikten i Syrien, Omar Mustafa-affären, palestinafrågan och protesterna mot AKP-regeringen i Turkiet. Men huvudtemat är kampen mellan reaktion och progression och hur den moderna, sekulära världen har växt fram parallellt med en ny, ”faustisk mentalitet”.

”Här rör det sig om en renodlad åsiktspamflett, en politisk kritik av islamismen ur ett sekulärt humanistiskt perspektiv. Trots att Omar argumenterar från en snarlik ideologisk utgångspunkt som Richard Dawkins eller Christopher Hitchens i sitt försvar av ‘faustiska’ europeiska upplysningsideal gentemot religionens föråldrade auktoritetsdyrkan känns hans argumentation sakligare och mindre svartvit än deras aggressiva orientalistiskt (i Edward Saids bemärkelse) färgade attacker.” (Otto Ekman, ”En fundamentalists avbön”, 16/9 2013, Ny Tid)

Man kan beställa Därför lämnade jag islamismen genom att sätta in 80 kr på pg-konto 548413-4. Ange namn och adress. Vi bjuder på porto inom Sverige! I Uppsala finns den på Drottninggatans bokhandel, Drottninggatan 7, Röda rummets antikvariat, Dragarbrunnsgatan 56, och bokcaféet Röda stjärnan, Eskilsgatan 4 b. Den finns även på Adlibris här.

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

2 reaktioner på ”Pasolini i Tehran

  1. Pingback: Jag är mohamedan | Nya Il Convito

  2. Pingback: Ulf Ekman lämnar protestantismen för papismen | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s