De sataniska sufierna

Sacred DriftSufierna är islams mystiker. De kallas också fakirer och dervischer. Den sufiska rörelsen är långt ifrån enhetlig. Det finns en småborgerlig och anständig sufism som försöker anpassa sig till ortodoxin. Så finns det en folklig och magisk sufism, en metafysiskt spekulativ och filosofisk ”finsufism” och så vidare. I detta inlägg tänkte jag berätta kort om den sataniska sufismen. En nu levande satanisk sufi, amerikanen Hakim Bey eller Peter Lamborn Wilson, har uppmärksammat dessa strömningar i boken Sacred Drift. Essays in the Margins of Islam (1993), särskilt kapitlet i “Iblis, The Black Light. Satanism in Islam”.

Den mest kända av dessa sataniska sufier var Mansur al-Hallaj, som i diktverket Kitab at-Tawassin kallade Satan sin ”vän och lärare”. I islams källskrifter kallas den förbannade och utstötte Iblis, vilket kommer från grekiskans diabolos. ”Iblis hotades med helvetets eld, men gjorde inte avbön”, skriver Al-Hallaj. ”Även om jag skulle dödas och korsfästas, även om mina händer och fötter skulle huggas av – jag gör inte avbön”, lovar han, och han höll sitt löfte. Al-Hallaj avrättades genom korsfästelse i Bagdad år 922 e. Kr. Hans mest kända yttrande är ”Ana al-Haqq!”, vilket betyder ”Jag är Gud!”

Satan var Al-Hallajs lärare i antinomianism (grekiska anti, ”emot”, nomos, ”lag”) eller ibâha som det heter på arabiska. Iblis var en ängel som vägrade att kasta sig ned på sitt ansikte och tillbe Adam, urmänniskan. Därför förbannades han och kastades ut ur himlen. I och med sitt brott mot nomos och villighet att ta straffet, att leva i evig separation från Demiurgen, den Gud ”vänd mot världen” som exoterikerna dyrkar, blev han en förebild eller en avgud, för de sataniska sufierna. Iblis representerar medvetenheten om jagets intighet och gudomlighet, som är tawhid, läran om enhetens, innersta hemlighet eller hemligheternas hemlighet (sirr al-asrar). Varför knäböja för Adam när de två är av ett och samma väsen? Den ena är inte högre än den andre. Han genomskådade Demiurgens slöjor och upptäckte den dolda skatt som kallas Verkligheten eller haqiqa. Den som har haqiqa kan kasta ifrån sig shari’a eller nomos, som man slänger ett tomt skal när frukten är äten.

I sina heresiologier har de ortodoxa teologerna beskrivit de sataniska sufiernas egenskaper. I en studie över den tidiga sufismen, Sufism. The Formative Period av forskaren Ahmet T. Karamustafa (2007), läser vi om den ortodoxe sunnitiske ”kyrkofadern” Ibn Al-Jawzi (1126-1200) och hans polemiska verk Talbis Iblis eller Satans förklädnader. De sataniska sufierna, antecknar författaren, samlas till en slags extatiska musiksessioner kallade sama i vilka de dansar och klappar händerna. De är också vegetarianer och går klädda i trasiga mantlar. De reser omkring utan att ha något mål och utan någon nyttig anledning, skriver Ibn Al-Jawzi. Ibland strövar de omkring ensamma på natten. Så ska inte en rättrogen bete sig, kan han ha tänkt. Vad söker de i mörkret?

Han förklarar vidare att de sataniska sufierna gör skillnad på ilm al-batin och ilm az-zahir, det vill säga på inre och yttre kunskap. De sätter den inre kunskapen högre än den yttre. De hävdar dessutom att de själva besitter den inre medan de laglärde, sådana som Ibn Al-Jawzi bara känner till den yttre. Det gjorde honom upprörd. ”He was most unhappy with how the Sufis, in his eyes, undermined the supremacy of the shari’a by their claims to possess an ’inner knowledge’”. (s. 158) De sataniska sufierna fäste inte heller tillräckligt stor vikt vid den koraniska uppenbarelsen utan menade att de själva fick inspiration (ilhâm). Föraktet för de ortodoxa laglärde gjorde att de inte tog till sig deras råd. I stället kom de med motargument och trodde sig veta bättre. Men inte bara det, de var duktiga på att argumentera. Det kunde till exempel säga saker som att ”Gud behöver inte människors dyrkan”.

Imam Ghazali (1058-1111), en annan ortodox teolog som tog på sig uppgiften att vederlägga kättarna, beskrev i boken Hamâqat-i ahl-i ibâhat eller Antinomianisternas dårskap, de sataniska sufierna som ”de värsta av alla människor”. De var sexuellt lössläppta, drack vin och struntade i de föreskrivna bönerna. Men det värsta av allt var att de inte lyssnade på förmaningar utan försvarade sitt uppträdande med religiösa argument. Detta gjorde dem till ”… mere toys in the hands of Satan, who used them to misguide others” (s. 160).

Dessa sataniska sufier ansåg att de inte hade något behov av de laglärde och avfärdade deras lärdom som slöjor som täckte det verkliga, inre seendet, ja, ”they had accepted Satan’s insinuation that scholarship was but a veil for true seers such as themselves and had turned into venomous critics of scholars.” Vad skulle man göra med de sataniska sufierna? Imam Ghazali gav de styrande rådet att utrota dem.

Relaterade inlägg:

Anteckning rörande höger- och vänsteresoterism

Mörkrets makter genom historien

Satan – den förste fritänkaren

”Marx och Kristus är båda rebeller”

En not om den faustiska människan

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

4 reaktioner på ”De sataniska sufierna

  1. Jag vill inte vara en sådan som alltid kommer dragandes med irrelevant kritik men det kan ju påpekas att i Hakim Beys ”sexuella lössläppthet” ingår att, i alla fall, försvara pedofili. Verkligt antinomism?

  2. Pingback: Jag är mohamedan | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s