Thomas Karlsson: Arabisk och persisk alkemi

Arabisk alkemiOm döden är de troende ense.
Den är livets vatten som har sin boning i mörkret.
Väx likt näckrosen vid dödens flodbädd.

Rumi*

Alkemin, det stora arbetet, eftersträvar att finna tillvarons nycklar. Genom att sänka, inte bara den materia alkemisten vill förädla, utan även sin egen kropp, ande och själ, ner i dödens och nigredons mörkaste nivåer hoppas alkemisten finna det eviga livets vatten. Alkemin har något blasfemiskt över sig. Från åtminstone hellenismens dagar har alkemin utlovat odödlighet, visdom och rikedom för den hugade adept som lyckas framställa livselixiret och de vises sten. För även om de flesta alkemister varit religiösa och blygsamt förklarat att de är naturens barnmorskor som hjälper och påskyndar naturliga processer som Gud lagt in i skapelsen så finns hos alkemisterna ett tydligt drag av hybris. Alkemisten imiterar Gud och försöker erhålla makt över livet och tillvarons grundprinciper. I boken Alchemy: The philosophers stone skriver Allison Coudert om hur alkemisterna trots de gamla myternas varningar sätter sig på gudarnas plats:

Despite these warnings, alchemists saw themselves as gods in their own laboratories and tried to imitate the actions of their creator. (…) God was the master alchemist, who created the world by separating, distilling and congealing the elements of chaos. More than one alchemists took literally the pious Christian act of imitatio Dei and repeated the sublime, divine act of creation in the privacy of his own laboraory (Coudert 1980: 80).

Även om de tidigaste alkemiska traktaten är skrivna på grekiska så talar än del för att dess rötter går tillbaks till det gamla Egypten. Det skulle inte vara förvånande då den egyptiska kulturen var besatt av jakten på odödlighet. Det är omtvistat huruvida de gamla esoteriska traditionerna som vi främst har grekiska källor till, verkligen härstammar från Egypten vilket traditionen ofta gör gällande. När det gäller frågan om hermetismens ursprung menade forskare som Reizenstein att dess egyptiska rötter var uppenbara, medan de första moderna forskarna som Scott, Nock och Festugière menade att hermetismen i huvudsak härstammade från en ecklektisk blandning av senhellenistisk grekisk filosofi, med spår av judendom och zoroastrianism. Forskaren Jean-Pierre Mahé pekar ånyo på de egyptiska rötterna, medan Garth Fowden i The Egyptian Hermes går en medelväg mellan Festugière och Mahés tolkningar. Egyptologen Erik Hornung pekar på att det hos egyptierna fanns tankar som motsvarar den vi finner i alkemin.

Han skriver i The secret lore of Egypt: Its impact on the West angående en text från 1300-talet f.kr om tempelbyggande att: ”We sense a genuinely alchemic zeal for the opus, even though the stone here is a temple construction (Hornung 1999/2001: 36). Hornung visar längre fram att egypterna på samma sätt som alkemin menade att stenar och mineraler var levande varelser som växte i jorden som plantor (Hornung 1999/2001: 37).

Under tiden mellan 500-talet och1100-talet var stora delar av den antika filosofin och vetenskapen bortglömd i Europa, men hölls vid liv av araberna. Med den arabiska expansionen från Mohamed och framåt frodades filosofierna och vetenskaperna i imperiet på platser som Alexandria, Harran, Nisibin, Edassar och Jundi-Shapur (O’leary 1949: 72). Kaliferna i Bagdad skulle ta hjälp av de kristna nestorianerna för att översätta manuskript av Aristoteles, Euklides, Arkimedes, Hippokrates och Galenos. I städer som Bagdad, Damaskus, Fez och Cordoba frodades vetenskap och filosofi och filosofer som Al-Kindi, Al-Farabi, Avicenna och Averoes skulle utöva ett enormt inflytande på inte bara den muslimska världen utan även den kristna.

Alkemin skulle leva vidare tack vara araberna för att först på elvahundratalet komma in i den kristna världen. Ärkebiskopen i Toledo Francis Raymond de Sauvetât (1126 – 1151) grundade ett center för översättare och där översattes den första alkemiska texten från arabiska till latin. Författaren skulle vara en kristen asket vid namn Morienus som lärde ut alkemins hemligheter till prins Khalid ibn Yazid (635 – ca. 704). Texten fick på latin namnet Liber de compositione alchemiae quem editit Morienus Romanus, Calid regi Aegyptiorum: quem Robertus Castrensis de Arabico in Latinum transtulit, och översättaren skulle enligt titeln vara Robert av Chester som var den första att översatta Koranen till latin.

Khalid som styrde över Damaskus var intresserad av alkemi och lät översätta grekiska och koptiska skrifter till arabiska. Texten Secreta Alchymiæ aom tillskrivs Khalid översattes till engelska 1692 av William Salmon och ett urval av dessa texter finns nyutgivna i The Alchemy Reader: From Hermes Trismegistos to Isaac Newton av professor Stanton J. Linden. Khalids Secreta Alchymiæ är på klassiskt alkemistiskt manér skriven i kryptiska ordalag som förstärker alkemins mystiska karaktär. Med följande hemlighetsfulla ord beskrivs alkemin i Secreta Alchymiæ:

Know then my Brother, that this Magistery of our Secret Stone, and this Valuable Art, is a secret of the Secrets of God, which he has hidden with his own People; not revealing it to any, but to such, who as Sons faithfully have deserved it, who have known his Goodness and Almightiness (från Linden 2005: 72).

I den arabiska traditionen var alkemin ‘templens vetenskap’ (‘ilm al-barabi) och de egyptiska pyramiderna var platserna dsär alkemin utövades och där dess hemligheter fanns att finna (Hornung 1999/2001: 38). När det gäller de arabiska alkemisterna är det svårt att avgöra vad som är myt och historiska fakta, så är exempelvis fallet med Khalid ibn Yazid. Det är oklart om den historiske Khalid är densamme som alkemisten med samma namn (Haage 2005: 27). Detsamma gäller Jabir ibn Hayyan, i väst känd under namnet Geber, som är den mest inflyelserika av de arabiska alkemisterna. De alkemiska skrifter som tillskrivs Jabir är författade av en rad olika personer. Det Corpus Jabirianum som tillskrivs Jabir är oerhört omfattande och består av tretusen titlar som författats under åtminstone tvåhundra år, mellan 700-talet till 900-talet av en grupp ismaeliter. Det finns även en italiensk Geber som skrev under 1200-talet.

Till Jabir viktigaste skrifter hör bland andra ”Medlidandet” som är den äldsta; ”De Etthundratolv böckerna” som kommenterar den föregående, samt behandlar elixiret; ”De sjuttio böckerna” som är den mest enhetliga och systematiska beskrivningen av den jabirska alkemin med flera hänvisningar till de gamla grekiska auktoriteterna. Alkemin i Corpus Jabirianum utgår från en blandning av Aristoteles lära om elementen och Galenos lära om kvaliteterna och de fyra vätskorna. Ett av de viktigaste bidragen från den jabirska alkemin är teorin om svavel och kvicksilver (Coudert 1980: 31). Alkemisten måste eftersträva jämvikt och kan med hjälp av olika elixir förvandla metaller till guld genom att få dem att uppnå den jämvikt som finns i guldet (Haage 2005. 28). Utgångspunkten är, som ofta i alkemin, att guld representerar ett tillstånd av perfektion som i människan motsvaras av perfekt hälsa. Genom mediciner och elixir kan metaller och annan materia helas så att de uppnår ett tillstånd av perfekt hälsa, vilket är guldet. Genom att hitta rätt proportioner får alkemisten tillgång tlll livets funktioner, eller som Bernard D. Haage förklarar:

Jabir’s basic conviction that natural events are according to measure and purpose leads him to place no limit on the alchemist’s ability to imitate the world-creating demiurge. Everything is possible, even artificial procreation, that is the homunculus. One merely needs to produce the right mixture of elementary qualities through elixirs (Haage 2005: 28).

Det amerikanska esoteriska förlaget Weiser gav 1994 ut en volym med delar av Jabirs verk.  Det är en nyutgåva av engelsmannen Richard Russels översättning och utgåva The Works of Geber, The Most Famous Arabian Prince and Philosopher, från 1678. Bland forskare skiljer man mellan de tidiga texterna som tillskrivits Jabir vilka ingår i Corpus Jabirianum  och är nedtewcknade på arabiska med starka influenser från grekisk filosofi, från de Pseudo-Geber som skrevs på latin på 1200- och 1300-talen (Linden 2003: 80). Richards Russels översättning från 1600-talet innehåller texter från dem senare Pseudo-Geber, där många av de tankar som kom att bli mycket betydelsefulla för alkemisterna under Renässansen ingår, såsom svavel och kvicksilver-teorin, de olika stegen i den alkemiska processen och teorier om hettan i alkemistens ugn, liksom vilken utrustning alkemisten behöver. Huruvida Pseudo-Gebers skrifter baseras på översättningar av den tidiga Jabir/Geber, eller om de är självständiga skrifter som tillskrivs Geber för att öka deras prestige är omtvistat, även om de flesta forskare brukar utgå från det sistnämnda (Linden 2003: 80).

Jabir skrifter innehåller en rad olika experiment och recept på elixir där ingredienser som blod, sperma, hår, ben, urin från lejon, giftiga ormar, rävar, oxar, oliver, lök, peppar och senap ingår. I en märklig teori baserad på pythagoreiska idéer om numerologiska grundprinciper i materien menar Jabir att olika ämnen och metaller motsvarar olika nummer. Elixiret är 100, Guld är 20, silver 10, koppar 7, bly 4, ten 5, järn 2 och koppar-nickellegeringen harsini motsvarar talet 1. Sålunda kunde elixiret framställas om man tar 10 delar harsini, 10 delar järn, en halv del guld, 4 delar koppar, 2 delar ten, 3 delar bly och en del silver. Genom att blanda dessa får man fram elixiret eftersom den sammanlagda summan blir 100 (Coudert 1980: 33).

I likhet med kabbalan så menar Jabir att bokstäver och ord inte bara representerar ting eller företeelser, utan på ett konkret sätt motsvarar dem. Medan den judiska kabbalan tillskriver hebreiskan statusen som det urspråk som motsvarar tingens essens, så menar Jabir att det är arabiskan som besitter dessa egenskaper. Genom att analysera det arabiska ordet för bly, usrub, så menar sig Jabir kunna utläsa faktiska egenskaper hos bly som finns inneboende redan i ordet för metallen. Det är intressant att notera att dessa tankar om arabiskan som mystiskt språk växer fram samtidigt och till och med innan motsvarande tankar i den judiska kabbalan (om vi bortser från för-kabbalistiska skrifter som Sefer Yetzirah). Det är en tanke som tycks dyka upp i nästan alla esoteriska system runt om i världen. I Sverige skulle Johannes Bureus på 1600-talet ge runorna och svenskan motsvarande status. Kabbalans och Jabirs esoteriska språkteorier har gemensamma rötter i grekisk filosofi. Om denna i sin tur får tillbaks till fornegyptiska tankar är som tidigare nämnt omdiskuterat.

Utöver Jabir är den persiske alkemisten Rhazes (865 – 925) den som utövat störst inflytande på alkemin även i väst. Han var starkt influerad av Jabir, men skulle i vissa avseenden skilja sig från denna, som exempelvis att Rhazes inte trodde på den ovannämnda ”balans-teorin”. Rhazes var fokuserad på experiment och en högst praktiskt orienterad alkemi. I likhet med Jabir använde han plantor och animala produkter för att framställa det elixir som kunde bota metaller så att de omvandlades till det friska guldet.

I sitt verk ”Hemligheternas bok” (Kitab al Asrar) förklarar Rhazes att materien består av eviga atomer av oföränderlig storlek. Olika föremåls tyng, ljus, färg, hårdhet och mjukhet beror på atomernas densitet. Rhazes teorier om materien kom att influera Pseudo-Gebers skrifter. Utfifrån denna teori beskriver Rhazes den alkemiska processen och dess faser: För att förvandlingen, transmutationen, ska påbörjas måste ämnena alkemisten arbetar med renas genom destillering och den extrema upphetningen i kalcineringen. Därefter måste de slås samman i amalgameringen. De löses sedan upp i alkalisk och ammoniaklösning. Slutligen genomgår de en koagulering och solidifiering innan elixiret är färdigframställt (Haage 2005: 29).

Avicenna (ca 980 – 1037) , eller Ibn Sina som är den arabiska formen av hans namn, skrev om det mesta som rörde filosofi, matematik, fysik, musik och även alkemi. Han utgick från svavel-kvicksilverteorin som vi finner hos Jabir, men var i övrigt skeptiskt till många av alkemins anspråk. Han förnekade att metallernas essens kunde omvandlas genom alkemiska operationer och förklarar i skriften Kitâb al-Shifâ att det inte står i alkemisternas makt att få fram några verkliga förändringar av tingen, men att de är duktiga på imitationer (Linden 2003: 95). Texten som översattes till latin på 1200-talet av engelsmannen William av Sereshel skulle under lång tid uppfattas som en text av Aristoteles, som Avicenna förvisso var starkt influerad av.

I en diskussion om arabisk och persisk alkemi bör även Al Farabi  och Ibn Umail (ca. 900 – ca 960) nämnas. Al Farabi försökte förena Platons och Aristoteles teorier med sufismens läror och har omtalats som den muslimska nyplatonismens fader, liksom brukar anses ha banat vägen för Avicennas arbete. Ibn Usmail är den främsta representanten för en allegorisk alkemi och han hänvisar främst till för-islamska auktoriteter som den grekiska alkemisten Zosimos.

Tillsammans med Jabirs skrifter är Turba Philosophorum den viktigaste arabiska alkemistiska text som nått väst. Innehållet i Turba bygger helt på grekisk filsofi och alkemi och det saknas hänvisningar till den arabiska alkemin. De tidigaste fragmenten av Turba är från 800-talet och är skrivna på arabiska. Den kompletta latinska texten är från 1100-talet. Den första tryckta versionen är från 1572 och redan 1597 kommer en tysk översättning. Den översattes till engelska 1896 av Arthur Edward Waite vars översättning utgavs på nytt 2006 av amerikanska Ouroboros Press i en liten exklusiv upplaga. Turba Philosophorum är en gåtfull text som beskriver alkemins förborgade kunskaper som leder fram till de vises sten. Den slutar med en för alkemin typiskt kryptisk beskrivning av de vises sten:

Behold, no one is without it, and yet all do need it! There are many names given to it, and yet it is called by one only, while, if need be, it is concealed. It is also a stone and not a stone, spirit, soul, and body; it is white, volatile, concave, hairless, cold, and yet no one can apply the tongue with impunity to its surface. If you wish that it should fly, it flies; if you say that it is water, you Speak the truth; if you say that it is not water, you speak falsely. Do not then be deceived by the multiplicity of names, but rest assured that it is one thing, unto which nothing alien is added. Investigate the place thereof, and add nothing that is foreign. Unless the names were multiplied, so that the vulgar might be deceived, many would deride our wisdom (Waites översättning 1896).

En liknande hemlighetsfull beskrivning finner vi i Petrus Bonus Pretiosa Margarita de thesauro ac pretiosissimo philosophorum lapide, från 1546 som översattes 1894 av Arthur Edward Waite som The New Pearl of Great Price:

It requires one thing, which everybody knows. It is in many things, yet it is one thing. It is found everywhere, yet it is most precious. You must fix it and tame it in the fire; you must make it rise, and again descend. When conjunction has taken place, straightway it is fixed. Then it gives riches to the poor and rest to the weary (Waites översättning 1894: 140).

Petrus Bonus fortsätter en bit längre fram med en klassisk alkemistisk formulering om de vises sten:

…our Stone is found everywhere and yet not found; it is a stone and not a stone, worthless and precious, carefully hidden and yet familiarly known to all, with one name and yet many names (Waites översättning 1894: 146).

Sökandet efter de vises sten och livselixiret har under århundraden drivit alkemister i deras försök att utforska och manipulera tillvarons beståndsdelar. Alkemin är enligt professor Arthur Versluis en strömning som placerar sig mellan mystikens världsfrånvända metafysiska kunskapssökande och magins världstillvända kosmocentriska ambitioner (Versluis 2007: 4). Med den vetenskapliga revolutionen och upplysningen påbörjades alkemins tillbakagång och numera betraktas alkemin ofta som en primitiv förvetenskap till den moderna kemin. Alkemin började dock uppvärderas av forskare redan under nittonhundratalets första hälft. Idéhistoriker som Johan Nordström menade redan på 1930-talet att alkemin handfasta experiment banade vägen för den nuvarande vetenskapen, vilket är en tanke som fått ännu större genomslag med den brittiska forskaren Frances Yates epokgörande studier av esoterismen från 1970-talet. I doktorsavhandlingen Alkemins skam: Den alkemiska traditionens utstötning ur offentligheten från 2002 driver Carl-Michael Edenborg tesen att det inte var vetenskapens framsteg  som medförde alkemins tillbakagång, utan att det var moraliska argument, där alkemins ambitioner ansågs skamliga, som bidrog till alkemins minskade betydelse. Alkemins rika bildspråk och fantasieggande emblem har dock bidragit till dess överlevnad. Från mitten av 1800-talet och med Mary Ann Attwoods (1817 – 1919) klassiker A Suggestive Inquiry into the Hermetic Mystery från 1850 betonas alkemins strikt andliga betydelse vilket har bidragit till dess överlevnad in i våra dagar. Alkemin ses av moderna utövare som en andlig konst och huruvida de gamla alkemisterna lyckades framställa guld anses vara av underordnad betydelse, eller till och med irrelevant. Med Carl Gustav Jung gavs alkemin en psykologisk innebörd och den jungianska synen på alkemi är tongivande för nutida utövare.

Alkemin är ett bland många exempel på hur idéer har förmedlats fram och tillbaka mellan den kristna och den muslimska världen. Alkemin som historiskt fenomen härstammar från Grekland och kanske redan det forna Egypten, men kom av senare uttolkare placeras in i en kristen och muslimsk kontext. Det går också att betrakta alkemin från ett fenomenologisk synsätt där ett visst tänkande och vissa företeelser benämns som alkemi, där bland metallomvandlingen och sökandet efter livselixiret. Detta var något religionsforskaren Mircea Eliade argumenterade för i boken Forgerons et Alchimistes från 1956 (till engelskan 1962 som The Forge and the Crucible: The Origin and Structures of Alchemy), Med det fenomenologiska perspektivet är det möjligt att tala om alkemier i andra traditioner såsom den kinesiska och indiska.

Den arabiska alkemin är dock inget separat fenomen i förhållande till den europeiska. De har korsbefruktat varandra och idéer har förmedlats i båda riktningarna, även om det i första hand gått från den muslimska världen till den kristna. Redan under 1100-talet strömmade arabiska och persiska texter in i Europa och bidrog till det kulturella och intellektuella klimatet förbättrades. Forskaren Ioan P. Couliano menar att denna intellektuellt blomstrande tid på 1100-talet måste kallas för en första renässans före Renässansen på 14- och 1500-talen (Couliano 1987: 12). När vi ser betydelsen som den arabiska och persiska esoterismen har haft på den europeiska är det svårt att avgränsa det framväxande akademiska ämnet Västerländsk esoterism till väst. Ficino som ofta betraktas som den västerländska esoterismens första stora förgrundsgestalt var starkt färgad av arabiska idéer från Al Kindi och dennes lära om de kosmiska stellära strålarna, liksom av Ghayat al Hakims (mer känd som Picatrix) astrologiska talisman-magi. Alkemin som är en av de viktigaste traditionerna inom den västerländska esoterismen skulle inte nått väst på det sätt den gjorde utan förmedlingen av arabiska och persiska källor.

Arabien har alltid haft en stor betydelse för den europeiska esoterismen, både faktiskt genom traderandet av idéer och skrifter, men även som en romantisk bild av den stora visdom som finns därborta hos de andra. I det första rosenkorsmanuskriptet Fama Fraternitatis beskrivs hur Christian Rosenkreuz lärde sig esoteriska kunskaper från visa män i Damascus i Arabien, liksom hur han reser till Egypten och till Fez i Marocko. Initiationsresor till arabvärlden är ett återkommande inslag i den europeiska esoterismen. Den kontroversiella frimuraren Alessandro Cagliostro (1743 – 1795) beskriver i sina memoarer hur han blev utbildad i Medina. Aleister Crowley (1875 – 1949) skilldrar hur han 1904 tog emot den heliga skriften Liber AL vel Legis under en resa i Egypten och den nutida esoteriska orden Dragon Rouge hade sin upprinnelse under en resa i Marocko.

I en tid då media frammanar bilden av en konflikt mellan väst och den muslimska världen är det uppmuntrande att studera esoterismen där en sådan konflikt framstår som absurd och artificell. Kanske kan esoterismen med sin strävan att se bortom ordens yta vara den strömning som sammanför olika religiösa traditioner och på så sätt hindrar framtida motsättningar. Det är åtminstone en vanlig tanke bland många esoteriker, men även bland forskare som t.ex. professor emeritus Erik Hornung som avslutar sin bok The secret lore of Egypt: Its impact on the West med orden:

All Hermetism is by its very nature tolerant. Hermes Trismegistus is a god of harmony, of reconciliation and transformation, and he preaches no rigid dogma. He is thus an antidote to the fundamentalism that must be overcome if we desire to live in peace.

Esoterismen präglas av en nyfikenhet och intellektuell strävan att förstå, som vi känner igen från Renässansen och dess intresse för gamla texter och andra kulturer.

*Jalal al-din Rumi, Själens förvandling (till svenska av Ashk Dahlén).

Litteratur:

Attwood, May Ann,  A Suggestive Inquiry into the Hermetic Mystery, London 1918.
Bonus, Peter, The New Pearl of Great Price Being a Concordance of the Sages on the Great Treasure, the Stone of the Philosophers, Översatt av Arthur Edward Waites 1894.
Coudert, Allison,  Alchemy: The philosophers stone, Colorado 1980.
Couliano, Ioan P., Eros and Magic in the Renaissance, Chicago 1987
Edenborg, Carl-Michael, Alkemins skam: Den alkemiska traditionens utstötning ur offentligheten, Stockholm 2002.
Jung, Carl Gustav
Haage, Bernard D., ‘Alchemy II: Antiquity – 12th century’, i Dictionary of Gnosis and Western Esotericism, utgiven av Wouter J. Haanegraaff, Leiden 2005.
Hornung, Erik,  The secret lore of Egypt: Its impact on the West, Ithaca and London 2001.
Linden, Stanton J., The Alchemy Reader: From Hermes Trismegistos to Isaac Newton, Cambridge 2005.
Geber, The Alchemical Works of Geber (översatt till engelskan av Richard Russell 1678), Maine 1994 (ursprungligen utgiven London 1928 som The Works of Geber).
Versluis, Arthur, Magic and Mysticism: An Introduction to Western Esotericism, Maryland 2007.
Turba Philosophorum (Översatt av Arthur Edward Waite 1896), 2006.

Thomas KarlssonThomas Karlsson, grundare av Dragon Rouge (www.dragonrouge.net), filosofie doktor och lektor. Thomas Karlssons böcker finns översatta på en rad språk. Han är aktuell med den semi-biografiska Bland mystiker och magiker i förorten, vilken även kommer ges ut på ett förlag i USA under 2015.

Annonser

En reaktion på ”Thomas Karlsson: Arabisk och persisk alkemi

  1. Pingback: Den galne saracenen – Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s