Sigrid Kahle har gått bort

Fika hos Ekerwald och KahleUppsalaförfattaren och journalisten Sigrid Kahle (f. 1928) avled på nyårsafton. Hon blev 85 år gammal. Sista gången jag träffade henne var på Missionskyrkan den 12 september. Hon var spirituell som vanligt och berättade om den nyss utkomna andra delen av sin självbiografi, Att vilja sitt öde – trots allt. Den första delen hette Jag valde mitt liv och kom ut 2003. Hon arbetade in i det sista på den tredje delen. I böckerna berättar Sigrid om sin uppväxt i det akademiska Uppsala och sitt händelserika liv i flera länder, men hon delar också med sig av sina kunskaper om Orientens kulturer och religioner.

Sigrid var dotter till orientalisten H. S. Nyberg (1889-1974), professor i semitiska språk vid Uppsala universitet. Han doktorerade 1919 på en avhandling om den andalusiske mystikern Ibn Arabi (1165-1240) och kom att ägna en stor del av sin forskning åt islams dogmhistoria och ursprung, särskilt kätterska rörelser och mutaziliterna, de rationalistiska tänkarna i Basra. I mina studier av konstnären och sufin Ivan Aguéli (1869-1917) har jag haft nytta av Nybergs insiktsfulla bilaga, ”Aguéli och Islam”, till konsthistorikern Axel Gauffins digra monografi i två band: Ivan Aguéli – Människan, mystikern, målaren (1940-41). Nyberg vistades i Kairo 1924 – 25 där han fann på Zeki Efendi, en bekant till Aguéli. Men jag har också använt Sigrids biografi över sin far från 1991.

Den kontakt jag hade med Sigrid genom åren, var trots dess sporadiska och flyktiga karaktär, mycket givande. De senaste tre åren talade vi ibland om konflikten i Syrien. Sigrid var mycket orolig för de kristna. Hon delade min analys om ett fundamentalistiskt uppror som hotade landets mångfald. Det gav mig moralisk styrka i en tid då de flesta opinionsbildare i Sverige fortfarande vidarebefordrade den förenklade propagandabilden av ett folk som rest sig mot en diktator. I slutet av diktantologin En tid mellan askan och rosorna, utgiven på Alhambra förlag 2001, finns Sigrids essä om den syriske poeten Adonis’ liv och diktning. Adonis, eller Ali Ahmad Said som han egentligen heter, föddes i en alawitisk familj i byn Qassabin utanför Latakia.

”Syrien är en urgammal kulturbygd, poesins och profetians mark. Här finns inte bara ruiner av sten, utan av myter och föreställningar från mänsklighetens urminne. Ibn Nusairs (d. 873) shiitisk-sufiska efterkommande tror mindre på Muhammed än på hans svärson Ali, som de stundom kallar Gud. Alawiterna (eller nusairierna som de numera ogärna kallas) har alltid varit en förföljd minoritet, som har lyckats hålla sin kult hemlig i tusen år. Ali – för ortodoxa muslimer den fjärde kalifen, för shiiterna profetens rättmätige efterföljare – är för alawiterna en inkarnation av Gud, som är fördold, men kan upplevas i Alis eller Husseins gestalt.” (s. 292)

Essän bör läsas i sin helhet av alla som vill förstå Syriens historia och rötterna till den nuvarande konflikten. Den började inte med den så kallade arabiska våren. I samma antologi finns också en intervju med Adonis där han beskriver arabvärldens kris på alla plan. Sigrid frågar Adonis vad som kan rädda arabvärlden. ”Demokrati och kreativitet”, svarar Adonis, och fortsätter: ”I hela arabvärlden finns icke en folkvald president. Tolerans finns gentemot personer men inte som institution. Det finns ingen verklig opposition. Men detta är västerlandets fel. Västerlandet har konsekvent uppmuntrat och stött diktatoriska regimer. Västerlandet har aldrig brytt sig om folket i de arabiska länderna. Det arbetar för sina egna intressen. Men det är araberna själva som har ansvaret för att skapa demokrati, inte USA.”

Ekerwald om Swedenborg (13)På äldre dar fann Sigrid kärleken hos författaren Carl-Göran Ekerwald, med vilken hon delade många passioner. ”Han förförde mig med sin charm”, sade hon. Med Ekerwald har jag haft många samtal om Aguéli, sufismen, persisk poesi, Nietzsche, Swedenborg, Goethe och många andra saker. När jag var hemma hos dem på kaffe i lägenheten på Odengatan i Uppsala, slog det gnistor om deras konversation. I diktsamlingen Sigridiana (2013), tillägnad sin älskade, skriver Ekerwald: ”Vi gnistrar och glimmar/ dygnets alla timmar./ Har ni sett oss?/ Vi tillvarons kortlivade tomtebloss.”

Den 7 augusti 2012 hade jag bett Carl-Göran föreläsa om andeskådaren Swedenborg för mina vänner. Vi samlades på Katedralcaféet på Domkyrkoplan. Jag arbetade då som taxichaufför och hämtade paret med min bil, vilket de uppskattade. Efter föreläsningen gick vi tillsammans, med Ekerwald som ciceron, till Swedenborgs grav i Domkyrkan. År 1906 skriver Ivan Aguéli, som var swedenborgare, ett brev till sin mor från Kairo:

”Jag arbetar på ett arbete om de hemliga lärorna i orienten o då [när det blir färdigt] skall man få se huru stora likheter det är mellan Swedenborg o den heliga skaran av stora själar, jag talar om helgonen o. gudsmän som ännu idag beskydda den vanlige dödlige då han lämnar världen o närmar sig Gud då man ser huru detta andliga ätteled går ifrån de hemliga lärorna i Egyptens, Assyriens o Indiens tempel för att stråla som klarast hos de så kallade fakirerna o. dervischerna.”

Det arbetet blev aldrig färdigt. Sigrid var en ”stor själ”. Sigrid, må du vila i frid. Vi är många som saknar dig.

Läs Stefan Lindgren: ”Min studiekamrat Sigrid Kahle” (5/1 2014)

Läs tidigare inlägg på Nya Il Convito:

”Carl-Göran Ekerwald förförde oss med sin charm” (7/8 2012)

”Från Offerdal till Persien. Samtal med Carl-Göran Ekerwald” (30/1 2009)

”Adonis om den arabiska kulturens nedgång” (5/8 2013)

”Sigrid Kahle om Adonis och alawismen” (7/8 2013)

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

3 reaktioner på ”Sigrid Kahle har gått bort

  1. Så fint att få läsa detta. Vi har just köpt hennes självbiografi. Sigrid Kahle har jag aldrig träffat, däremot hennes far några gånger i mitten av 60-talet. Han bodde i en gammal lägenhet centralt i Uppsala. Jag var nära vän till Per Hellsten, son till biskopen i Luleå, vars familj kände HS, och Per var inackorderad hos HS. Det gick en historia om honom, den berömde språkvetaren. Han reste en gång på ett tåg i Persien (Iran sedan 1935) och avvek i utseende från den vanlige resenären. Några utbildade perser började tala med honom på landet språk, och HS hängde med förstås. De böt allteftersom från den ena dialekten efter den andra, men HS hängde fortfarande med. Till slut sa den ene ”Antingen är du Djävulen själv, eller HS Nyberg från Sverige”.

    För resten, vi har av en person från Iran erbjudits översättning av den nya boken ”USA som världspolis. Amerikansk utrikespolitik och politik sedan 1945” till persiska. (Man kan läsa om boken på siten http://jinge.se, som nu ska länka till https://nyailconvito.wordpress.com).

  2. Pingback: Saknad Sicce | Anna Toss & C:o

  3. Pingback: Saknad Sicce – Anna Toss & C:o

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s