Min kompis är ett helgon

Bysantinsk ikonDiktsviten ”Min kompis är ett helgon” fanns med i debutsamlingen Tregångare, som kom ut 2005 på Ruin förlag. Den skildrar en grupp unga människor från Eritrea och Somalia som lever i ett så kallat ”utanförskap” i Gottsunda en bit från centrala Uppsala, ett socialt såväl som mentalt utanförskap. Den informella ledaren för gruppen heter Ali, med ansikte som en bysantisk ikon, och betraktas som ett helgon. De har gjort om ett cykelförråd till en moské. Denna moské står i en motsatsställning till ”den stora moskén” på Sportfältsvägen i Svartbäcken. De två moskéerna representerar två olika typer av andlighet. När ordföranden för ”den stora moskén” vill kasta ut diktjaget, som känner sig som ett mobbat barn, ingriper helgonet som en slags ”jediriddare med magiska krafter” till hans försvar. Men ”den lilla moskén” i cykelförrådet står också i motsatsställning till det ordnade samhället, representerat av ”Hyresvärden”.

Min kompis är ett helgon

I

Raklång på rygg i
det cykelförråd vi byggt om till moské.
Med armarna utsträckta
som när man gör snöänglar
faller han inuti sin kropp
utan att vara rädd.

Han vaknar
med lera i munnen
och profetens
keramiska vrål i händerna,
men stilla.

Nu sätter han sig upp
med korslagda ben
– lotusställningen –
och ett leende
som säger: ”Det är fortfarande
bara jag, Ali.”

Ansiktet är kastanjebrunt
med några repor på:
en byzantisk ikon som legat nedgrävd i alla de tusen åren.

Fortsätt läsa ”Min kompis är ett helgon”

Annonser

Ny vår med Luna

Luna 21 janLuna är en icke-konfessionell, icke-politisk och akademisk studentförening som sedan 2004 har anordnat föredrag inom ämnena esoterism och mystika traditioner. Föredragen brukar hållas på Västgöta nation (VG) i Uppsala. Kår­leg krävs inte för att delta.

Söndagen den 25 november arrangerade Luna, i samarbete med studieförbundet Sensus, en ambitiös paneldebatt på temat ”Litteratur och mystik”. Ett antal forskare med kunskaper inom religions- och litteraturvetenskap från Stockholm, Lund och Uppsala universitet närvarade. I panelen satt Katarina Båth, Thomas Karlsson, Ola Wikander, Susanna Åkerman, Ann Öhrberg.

Mitt intresse för esoterismen går långt tillbaka i tiden. Jag har varit aktiv lunait sedan 2007 då jag gick på mitt första föredrag på VG. Det handlade om Aleister Crowley och kabbalan. Den 21 januari i år hade föreningen möte och valde en ny ordförande, Carl Karlson-Weimann. Jag kom med i styrelsen. Vi ser fram emot en intressant vår med tre planerade föredrag. Datumen är inte satta än.

Simon Sorgenfrei, fil.dr och förläggare, religionsvetare med inriktning mot studier av islam och sufism vid Södertörns högskola och Stockholms universitet, kommer att föreläsa om islamisk esoterism. Petter Spjut, som studerar det koptiska språket vid Uppsala universitet introducerar gnosticismen och Manon Hedenborg-White, doktorand vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet, talar över något som har att göra med ockulta ordnar och genus. Den exakta beskrivningen av hennes föreläsning är inte klar. Väl mött!

Besök Lunas hemsida här och Facebook här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Tapirskrift. Rasmus Fleischers nya bok

ARS ELECTRONICA 2009I oktober förra året besökte och jag och min vän Ashkan Amiri Marx 2013, en konferens på ABF-huset i Stockholm. Ashkan bloggar på Anteckningar från källarmoskén. Vi uppehöll oss mestadels vid bokborden där vi förutom med företrädarna för olika organisationer och bokförlag småpratade med vänner och bekanta. Konferensens moderator, Shabane Barot, publicerade en artikel på Aftonbladets kultursida två dager före öppnandet (18/10) med den hoppingivande rubriken: ”Röda stjärnans dragningskraft”. Hon skriver: ”Det finns flera tecken på ett uppseglande intresse för Kapitalet och Marx tänkande i Sverige i dag.” Konferensen skulle vara ett sådant tecken.

Vid ett av bokborden hittade jag ett gäng upsaliensare som jag känner sedan förr, mest från litteratursammanhang. De ger ut en tidskrift som heter Kris och kritik. Det första numret innehöll en lärd uppsats av forskaren Rasmus Fleischer, som jag uppfattade som en kritik av ”traditionell marxism”. Vid ett annat bord hittade vi ett blad som pålyste släppet av Fleischers nya bok Tapirskrift,  Ashkan, som är en kvick ordlekare, visade mig bladet och sa med ett leende: ”Takfirskrift”. Jag log ett lika finurligt leende tillbaka och svarade: ”Fakirskrift”.

”Takfir” är en arabisk, islamisk teologisk term som betyder ”exkommunikation”, det vill säga att stöta ut andra muslimer ur den muslimska gemenskapen för att de tänker fel. De som sysslar med takfir kallas för ”takfiriyûn” eller på svenska ”takfiriter”. Termen används flitigt i arabiska medier i samband med rebellerna i Syrien som förföljer och dödar ”kätterska” muslimer som alawiter, druser och shiiter. ”Fakir” är ett arabiskt ord som betyder fattig, men används också i sufismen, den islamiska mystiken, som benämning på en som är ”fattig i anden”, det vill säga en sufi. På persiska säger man ”dervisch”. Så kan tankarna löpa när två muslimer för första gången möter Tapirskrift.

TapirskriftI förordet till denna samling texter skrivna mellan 2010 och 2013 förklarar Fleischer att tapiren är ”ett däggdjur som lever i djungeltrakter i Amerika och Asien”. Men ”tapir”, fortsätter han, ”är även ett anagram och som sådant pekar det på en ny konstellation av befintliga element. Under en kort period år 2009 var jag involverad i en grupp vid namn Tapirbyrån som blev en katalysator för avvecklingen av Piratbyrån.”

År 2003 var Fleischer med och startade Piratbyrån, en upphovsrättskritisk grupp. Namnet var en variant på den redan existerande Antipiratbyrån, en juridisk företrädare för filmindustrin i Sverige. I gruppen fanns en del vänsteraktivister som såg fildelning som ett nytt sätt att göra motstånd mot kapitalismen. The Pirate Bay, som hamnade i en medialt uppmärksammad David och Goliat-kraftmätning med film- och musikindustrin, startades på initiativ av Piratbyrån. Fleischer driver även sedan några år tillbaka den välbesökta bloggen Copyriot (uppror mot upphovsrätten) där han skriver om frågor som rör den rättsliga regleringen av internet, och en hel del annat.

Fortsätt läsa ”Tapirskrift. Rasmus Fleischers nya bok”

Kristoffer Leandoer prisas. Muslimsk hjältinna med sjalett om håret

Kristoffer LeandoerFörfattaren, översättaren och litteraturkritikern Kristoffer Leandoer tilldelas Kerstin M Lundberg-priset för ”en mångårig, kärleksfull och stilsäker introduktionsverksamhet av författarskap och kulturyttringar i Frankrike och Ryssland”.

Leoandor förtjänar sitt pris. Han är en fin poet, som dessutom inte har beröringsskräck för populärkulturen, snarare tvärtom. Jag har läst en stor del av vad han skrivit och jag är särskilt förtjust i skräcknovellerna Svarta speglar (1994) och essäsamlingen Mask. Litteraturen som gömställe (2010), ett försvar för eskapismen. Han är vid sidan om sina många andra förtjänster också, mig veterligen, den ende svenske författare som har en muslimsk kvinna med ”sjalett om håret” som huvudperson i en av sina romaner, nämligen Skymningsfursten (2005).

Den utspelas i Sanntuna, en sömnig småstad någonstans i en av Sveriges avkrokar. På ett äldreboende jobbar den unga tjejen Naima. Hon har invandrarbakgrund. Varifrån hon kommer får läsaren aldrig veta. Men namnet är arabiskt; ”ai” är ingen diftong som man lätt kan förledas att tro. Mellan ”a” och ”i” ska det vara en kort paus. Dessutom ska i:et uttalas långt ner i halsen och med emfas. Bokstaven kallas ”ain” och är den artonde i det arabiska alfabetet. Naima betyder ungefär ”välsignad”.

Det är möjligt att namnet på bokens huvudperson har lika lite relevans för verkets konstnärliga värde och underhållningsvärde som det faktum att Viktor Rydbergs lilla pudel hette Mufti (en muslimsk skriftlärd) har för en analys av hans diktning, eller att upptäcktsresanden Stanleys hund hette Omar (efter den andre kalifen) har för värdet av hans kartläggning av Afrikas inre. Hur som helst tycker jag som muslim och arabofil att det trevligt att bokens hjältinna har en sådan bakgrund, därtill ”med en sjalett om håret”.

Fortsätt läsa ”Kristoffer Leandoer prisas. Muslimsk hjältinna med sjalett om håret”

Jag är mohamedan

Abdul Alhazred 1Det finns muslimer som insisterar på att om man inte skriva under på den ena eller andra trosartikeln, så har man inte rätt att kalla sig muslim. Denna typ av intolerans finns i flera islamiska grupper, men värst av alla är wahhabiterna, som har en mycket snäv definition av vem som får kalla sig muslim. Det är egentligen bara de själva som är muslimer, och inte alla wahhabiter heller, bara rätt sorts wahhabiter, nämligen den lilla utvalda firqatun najah eller ”den frälsta skaran”. Wahhabiternas himmel är trång.

I en krönika i Expressen (”Människor söker efter frid och sammanhang som räcker längre än till nästa fylla” 13/11 2013) hävdar debattören Marcus Birro att den tillträdande ärkebiskopen Antje Jacklén inte är kristen eftersom hon inte delar hans tolkning av kristendomen.

”Hon tror inte att Jesus är enda vägen till Gud och tror varken på jungfrufödsel eller himmel och helvete. Hon är naturligtvis i sin fulla rätt att tycka detta. Men problemet uppstår när hon ska vara svensk kristenhets främsta talesperson. Ett grundläggande krav hos en sådan människa borde rimligen vara att hon faktiskt är kristen.”

Vem är kristen? Vem är muslim? Det kan de bara själva svara på. Jag kan tycka att enligt mitt sätt att se på saken uppför sig någon okristet eller omuslimskt, men jag har inte rätt att pådyvla någon annan min uppfattning om vad kristet och islamiskt är.

Min ambition är alltså inte att berätta vad islam är. Det låter sig inte göras. Det enda jag säga något om är vilken sorts muslim jag är. Jag kan också säga att jag inte sympatiserar med någon annans tolkning av islam, men jag kan inte säga att det inte är islam, lika lite som jag kan säga att min tolkning är islam. Allt jag kan säga är att min tolkning är min islam.

Fortsätt läsa ”Jag är mohamedan”

Pappa är en imam

MänniskoraserDen här dikten publicerades första gången i samlingen Tregångare (Ruin förlag, 2005). I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet umgicks jag ganska mycket med en indisk familj från Tanzania. De talade swahili. Min vän, som var i medelåldern, arbetade på Arlanda flygplats. I samma hus, men i en annan lägenhet, bodde hans gamle far, som inte kunde ett ord svenska. Den lägenheten användes som kvarterets moské och fadern var imam. Sonen var borta nästan jämt. När han inte var på Arlanda mekade han med bilar. Jag sov över i moskén ibland och blev nära vän med imamen. Min swahili förbättrades av våra samtal. Denna erfarenhet inspirerade mig till dikten ”Pappa är en imam”. Personerna, såsom de framställs, är inte identiska med förebilderna, liksom situationen i dikten är annorlunda mot förhållandena i verkligheten.

Pappa är en imam

Klockan är elva på förmiddagen.
Det är snart dags för fredagsbönen.
Högtiden då han får se solen.

Sonen som jobbar skift på posten
har inrett en moské
åt sin pappa i källaren.
Det doftar däck, betong, rökelse.

Håret spretar åt alla håll,
spruckna läppar,
krokig näsa,
klädd i sin finaste kavaj; tweed,
annars helt naken,
varken kalsonger eller strumpor.
Men det ser inte alls löjligt ut
som en som går med bara en sko,
utan heroiskt.
Brösthåret lyser vitt
som manen på ett lejon i en fantasyroman.
En krigare.

Är det ett spjut eller en AK-47:a
han håller i ett hårt men darrande grepp?
Masai eller taliban.
Nej, det är en käpp.

Radbandet hänger runt halsen
som en medalj
– tapperhet i strid.
Hela hans uppenbarelse
som hämtad från en skolplansch över rastyper från 30-talet.
Men det här är en tidigare okänd ras, utdöende.

Ingen förstår hans språk
förutom sparvarna
som han matar med brödsmulor
från en fönsterglugg.
Han måste stå på en back för att nå upp.

Han vågar sig inte ut
rädd för Migrationsverkets spioner,
förutom på natten
då han går runt från soprum till soprum,
container till container
och samlar saker,
radioapparater, möbler, köksredskap.
Allt lagras i stora koffertar.
Han verkar packa,
förbereda sig för en resa.

Han får aldrig besök
utom av Azrail, dödsängeln
som varje gång ger sig av
efter några knackningar på den reglade dörren.

Ingen kommer och hämtar honom idag heller.
Inte ens sonen.
Han vågar knappt tänka tanken.
De som är ovan jord har glömt bort honom.

TregångareDiktsamlingen Tregångare fick ett mycket bra mottagande. Tidskriften Karavan utnämnde mig till ”den svenska poesins Khemiri”, vilket var smickrande, även om den förstås inte sålde lika bra som Ett öga rött. Hanna Hallgren i Aftonbladet beskrev den så här: ”Ofta är bildspråket klingande, närmast isfrasande rent. Avskalat men inte påvert. Det är metaforrika och berättande dikter som avviker från det mesta jag har sett i svensk poesi.” Den kom även ut i en pocketupplaga och går nog fortfarande att få tag på i bokhandeln – både den fysiska och den virtuella. Om inte annat så har jag en låda hemma.

Hur kommer det sig att jag kan swahili? Läs ”Négritude, migritude, islamitude”

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Om de muslimska vikingarnas underbara öden. Ett lättsamt kåseri med ett delvis allvarligt ärende

IngeborgI

Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder.
De foro manligen
Fjärran efter guld
Och österut
Gåvo örnen föda
De dogo söderut
I Särkland

Detta epitafium är skrivet på det fornnordiska versmåttet fornyrdislag och utgör inskriften på den runsten som står intill avfarten till Gripsholms slott vid Mariefred. Den broder som nämns är troligtvis Ingvar Vittfarne, son av Emund, en kusin till Olof Skötkonung som for österut med ett drygt trettiotal skepp på 1000-talet.

Han var inte ensam om att fara till Särkland. Om den livliga handeln i österled vittnar de stora mängder arabiska mynt man funnit i svensk mylla. I sina drakskepp stuvade nordmännen pälsar, trälar, hudar, bärnsten och honung, och tog sig till Konstantinopel och vidare till Bagdad där de köpte kryddor, tyger, silver och glas. Med Särkland avsåg man Arabien eller hela det islamiska riket, kalifatet, med sina många kulturer och folkslag.

Det finns de som menar att Särkland kommer av ”särk” eftersom muslimer gärna klädde sig i vida särkar. Men eftersom vikingarna själva klädde sig i särkar – dessutom snarlika de arabiska dito – torde detta inte ha gjort vidare intryck på dem.

Det är antagligare att ordet övertagits från latinets ”saracener”, vilket användes av romarna under senantiken för att beskriva arabiska folk i den syriska öknen. Det i sin tur härstammar från grekiskans sarakenos vilket vissa hävdar skulle vara en grekisering av arabiskans sharqiyyin, dvs. ”de östlige”. Något jag tillåter mig att tvivla på. Det vore ytterst märkligt för araberna att själva definiera sig som varande ”i öster”. I förhållande till vem? Det naturliga för alla folk är att placera sig själva i mitten. För araberna torde perser, indier och kineser ha varit ”österlänningar” medan de själva bara var, i brist på annat ord, ”länningar”.

Man har även framfört åsikten att ”saracen” skulle kunna härledas till Sara, patriarken Abrahams hustru, som ju försköt tjänstekvinnan Hagar och hennes son Ismael, arabernas stamfader[1]. ”Saracen” skulle därmed betyda ”förskjutna av Sara”. Det låter i mina öron misstänkt likt en efterkonstruktion uttänkt av kristna med en mindre positiv syn på islam. Teorin lanserades dessutom av en som bevisligen gjorde ett antal ”islamofoba” yttranden: Johannes av Damaskus (ca 650-750). Kristna har i samma anda använt ordet ”hagarit” i nedsättande syfte. Man menar att araberna, och i förlängningen muslimerna, är ”tjänstekvinnans söner” och således ”oäktingar”, ”förskjutna” et cetera.

Fortsätt läsa ”Om de muslimska vikingarnas underbara öden. Ett lättsamt kåseri med ett delvis allvarligt ärende”