Linn Spross och Satan

Grundläggande studierHanna är tjugo och har börjat plugga statsvetenskap vid Uppsala universitet. Hon är en smådeppig intelligensaristokrat utan polare. Plötsligt uppenbarar sig Imagine och väcker och hänrycker henne. Hon är uppkallad ”Efter Lennon-låten, du vet.” Imagine vill göra revolution. Allt är möjligt och i rörelse. Det är 1968 igen, fast mer feministiskt och mycket mera queer. Man letar förgäves efter hyllningar till Mao och Ho Chi Min. Tänkarna som betyder något för huvudpersonerna i Linn Spross debutroman Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet (2013) är i stället feministerna Judith Butler och Donna Haraway.

Hanna och Imagine har gjort en aktion, de har satt upp politiskt radikala affischer över hela universitetskomplexet Engelska parken. Dagen därpå kollar Hanna sin mobil och hittar ett sms från Imagine: ”Så jävla kul! Hörde folk prata om vår grej hela dagen. Kulturvetare gillade. Satan är mkt upprörd. Puss.” Hanna blir fundersam och nyfiken. ”Jag förstår inte riktigt vem Satan kan tänkas vara. Möjligen är det ett paraplybegrepp för alla idioter. Kanske är det någon höjdare på universitetet. Tänk om det är någon i universitetsledningen? Tänk om det ändå finns övervakningskameror på skolan? Tänk om de på något vis får reda på att det är jag och Imagine som har satt upp affischerna?” Hon får tag på Imagine och frågar: ”Vem fan är Satan?” Då får hon reda på att det är ”Ayn Rand-killen”, muffaren Jonas. [1]

För Imagine är Satan höger och nyliberal. Det är en möjlig tolkning av gestalten. Men för den tidiga arbetarrörelsen var det betydligt vanligare att se Satan som en vänstersymbol. Poeten Atterdag Wermelin var student i Uppsala på 1880-talet. Han blev socialist efter att lyssnat till August Palms agitation i Slottsbacken 1883. I sina memoarer skriver Palm: ”Här gjorde jag för första gången bekantskap med Atterdag Wermelin och enligt vad han själv sedermera påstod väcktes den gången hos honom intresset för socialismen”. [2]

Atterdag Wermelin (1861-1904) var prästson från Värmland, skolkamrat med Fröding. Det är också han som introducerar Karl Marx politisk-ekonomiska teorier i Sverige, bl.a. i skriften En humoristisk predikan om lyxen. Han var en uppskattad föredragshållare bland arbetare och bidrog också till den nystartade Social-Demokraten. Det är han som ihop med Axel Danielsson tar initiativet till publiceringen av bladet Lucifer – flygblad för bespottelse och galghumor, av vilket två nummer kom ut (1886 och 1887). Dessa ironiska, radikala och antiklerikala blad kom enligt Palm att gå åt som ”smör för solen”. Wermelin skrev dikten ”Ljusbringaren”, som Palm tog med i sin sångbok. I den liknas Satan vid det förtryckta proletariatet som reser sig till revolution, världsbranden. ”I Satans gestalt, i Prometeus, gestalt/ Förblef jag densamma – okuflig.”

LuciferDet finns hur många exempel som helst. Det jag vill ha sagt är bara att Satan inte är någon entydig gestalt, hemmahörig hos högern. I arbetarrörelsens historia har det varit vanligare att se honom som vän snarare än fiende, identisk med den grekiska mytologins Prometheus som utmanar gudarna, höjer människan ur förnedring och okunnighet och banar väg för en ny värld där människan själv är herre. För Karl Marx är Prometheus filosofins främsta helgon och martyr. I pamfletten Gud och staten, som inte kom i tryck förrän år 1882, sex år efter författarens död, skriver anarkisten Bakunin att ormen i paradiset, som frestar människan att äta av kunskapens frukt, symboliserar tänkandets och upprorets impulser.

”Låt oss nu bortse från den fabelaktiga sidan av denna myt och betrakta dess verkliga innebörd. Dess innebörd är mycket tydlig. Människan har frigjort sig, hon har skilt sig från djuren och inrättat sig som människa; hon har påbörjat sin historia och sin i ordets egentliga bemärkelse mänskliga utveckling genom en olydnads- och kunskapshandling, nämligen genom upproret och tänkandet.”

Per-Olov Zennströms biografi över den socialistiske skriftställaren Axel Danielsson (1863-1899) har titeln Lucifer. En bok om Axel Danielsson (1967), eftersom han ömsom kallades Marat efter Jean-Paul Marat och ömsom Lucifer efter den fallna ängeln, skriver författaren:

”Agitatorn Axel Danielsson liknades ibland vid en hämndens ande, en demon, fan själv. Jämförelserna misshagade honom inte. Han hade drag av Mefistofeles likaväl som av naturguden Pan, men hade även åkallat Lucifer som ljusbringaren, som revolutionens genius, vilken upplyste vägen ur kapitalismens mörker, och det var med den facklan ännu brinnande som han störtade till marken.” [3]

Satan hade kanske passat bättre som smeknamn för den radikala Imagine än för hennes nemesis, MUF-Jonas?

Läs min minirecension av Spross’ roman här

[1] Spross, s. 70-71

[2] August Palm, Ur en agitators liv, 1970, s. 112

[3] Zennström, s. 295

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s