Irak och Syrien två fronter i samma krig

Zizek om IrakI boken Irak: att låna en kittel (Vertigo, 2004) skriver Slavoj Žižek att det inte råder något tvivel om att Saddam var avskyvärd. Den amerikanska propagandan hade rätt på just den punkten, även om den hade fel på de flesta andra. Men det finns en sak som propagandan utelämnade när den räknade upp Saddams brott, säger Žižek, nämligen angreppet på Iran. Han förklarar denna lakun med att USA var medskyldiga till brottet och därför teg om det. Man bistod och hejade på Saddam och hoppades att han skulle kväsa Khomeinis shiaislamistiska revolution.

Invasionen av Irak i mars 2003 har dock lett till precis det resultat man ägnade åtta års krig och en miljon döda för att förhindra: den iranska revolutionen har spridit sig till Irak. Idag hänger det stora affischer på Khomeini och hans efterträdare Khamenei på husväggarna i Bagdad och Basra. I de heliga städerna Karbala och Najaf är skyltarna numera textade på både arabiska och persiska. Marknader och affärer är överfulla med iranska varor. I stället för att amerikaniseras, har Irak iraniserats.

Irak har varit under sunnitisk kontroll sedan ottomanerna intog Bagdad 1533. Men idag sitter alltså shiamuslimer på ledande poster. Och de är inte bara vanliga shiamuslimer, de är shiitiska islamister. Nuri al-Maliki kommer till exempel från Da’awapartiet, bildat 1958. De flesta medlemmarna i Da’awapartiet anslöt sig till de iranska trupperna under kriget. Flera medlemmar i den irakiska regeringen är dessutom iranska medborgare. Detsamma gäller högre tjänstemän och militärer. Shiaislamister förföljdes av Saddam och levde därför i exil i Iran. De kom tillbaka efter USA:s invasion.

Irak är det enda arablandet i vår tid med en shiitisk dominans. Om man inte räknar Syrien förstås, vars politiska och militära elit till stor del kommer från det alawitiska samfundet, och alawismen är en heterodox gren av shiaislam. För att man inte också ska förlora Syrien till Iran har USA – motvilligt och valhänt – underblåst det sunniislamistiska upproret. Notera att jag skriver sunniislamistiska och inte sunnitiska. Stora delar av den sunnitiska befolkningen står antingen utanför upproret eller tar aktivt parti för regeringen. Det är framför allt ur den av wahhabismen influerade miljön som upproret hämtar sina aktivister.

Wahhabismen, som av sina anhängare kallas salafism, är statsreligion i Saudiarabien och är en särskilt elakartad form av bokstavstrogen och intolerant sunniislam, avskydd av många sunniter. I boken Fundamentalisternas kamp (Ordfront, 2003) beskriver Tariq Ali – inte utan humor – wahhabismens uppkomst. Han berättar om Muhammad ibn Abdul Wahhab (1703-1792), ”son till en lokal teolog, född i den lilla och relativt välmående oasstaden Uyayna”. Få i hans omgivning kunde nog ana att den lokale teologens anhängare skulle komma att bli den arabiska halvöns härskare, att man skulle upptäcka olja och att inkomsterna skulle göra honom till en central gestalt i en global, missionerande rörelse med inflytande över hundratals miljoner människors tänkande. Muhammad ibn Abdul Wahhab ingick en pakt med hövdingen Saud och tillsammans skulle de rensa landet från ”avgudadyrkan”. Det innebar krig mot andra muslimer: sufierna och shiiterna.

Det nya Irak är i praktiken en del av det så kallade ”radikala lägret” bestående av Iran, Syrien och Libanon. De ”radikala” staterna har alla en sak gemensamt: shiismen har en stark ställning. Radikalism ska i detta sammanhang inte tolkas i betydelsen “religiös fanatism” – det är inte shiitiskt nit som gör att de kallas radikala – utan som motstånd mot USA-imperialismen.  Den mest religiöst fanatiska staten av alla, Saudiarabien, ska enligt detta sätt att tänka räknas till “det moderata lägret”. På senare tid har det uppstått sprickor i detta schema. USA har inlett förhandlingar med Iran och blivit allt mindre entusiasiskt i sitt förhållande till det syriska upproret.

Den minskade entusiasmen beror på att det blir allt mer uppenbart för världen att de militanta wahhabiterna, vare sig de kallar sig Al-Qaida eller inte, är den enda kraften att räkna med på marken. Det finns ingen, inte en enda, sekulär och demokratisk väpnad grupp i Syrien som strider mot regeringen, allt som finns är olika nyanser av wahhabitisk jihadism. I de områden som idag kontrolleras av rebeller ser det ut som Somalia under Al-Shabab eller Afghanistan under talibanerna. Halshuggningar, stympningar, prygel. I det läget måste USA välja de mindre dåliga grupperna, det vill säga de som visserligen är religiösa extremister, men som inte kan tänkas rikta sina vapen mot amerikanska intressen, men dessa ”moderata” blir färre och svagare för varje dag som går. Huvudparten av rebellgrupperna är både anti-Assad och anti-USA.

Medan jag skriver detta är den starkaste rebellgruppen i Syrien Islamiska staten i Irak och Levanten (Islamic State of Iraq and the Levant eller ISIL). Den vill, som namnet antyder, upprätta en ren och homogen wahhabitisk teokrati, kallad kalifat, som ska omfatta både Irak och Syrien. Krigarna finns på båda sidor och gränsen och består av hängivna wahhabiter från hela världen, även från väst. ISIL uppstod 2004 under namnet Al-Qaida i Irak, efter ett par år bytte den namn till Islamiska staten Irak.

ISIL uppfattar sin kamp som ett rättfärdigt krig eller jihad för ”Guds rena tro”, det vill säga en qaidistisk tolkning av wahhabismen. Demokrati uppfattas som en styggelse. I propagandan beskriver de sina fiender, de syriska och irakiska regeringarna, som delar i ett ”persiskt”, shiitiskt rike, som sträcker sig från Beirut, via Damaskus och Bagdad, till Tehran. Eggade av framgångarna i Syrien har terrorn i Irak eskalerat. Under julhelgen gick självmordsbombare till attack den övervägande kristna Bagdad-stadsdelen Dura. Många gudstjänstfirare dog och skadades. Det går knappt att skilja mellan upproren i Irak och Syrien. Samma rörelse, samma ideologi, verkar på båda sidor om gränsen. Två fronter i samma krig.

Sammansmältningen av rebellgrupperna i Irak och Syrien sker parallellt med att de syriska och irakiska regeringarna kommer närmare varandra. Majoriteten av Iraks befolkning är shiamuslimer, vilket gör dem till en minoritet i arabvärlden. Hundratals år av förtryck har gjort att de känner en frändskap med alawiterna i Syrien, en annan ”kättersk” grupp med liknande erfarenheter. Men känslan av att vara utsatta för ett gemensamt hot från den wahhabitiska dödsmaskinen gör att alla minoriteter utvecklar en inbördes sympati, som också innefattar sufier, druser och kristna. Shiiter och kristna irakier kommer samman och sörjer sina offer och reser flaggor med ikoniska bilder på Imam Ali och Kristus Jesus sida vid sida. Ali är shiismens helgon par excellence.

USA-imperialismen stödde upproret i Syrien i hopp om att slå ut den svagaste länken i ”den shiitiska halvmånen” från Libanon till Iran, men det verkar som om resultatet lika gärna kan bli det rakt motsatta: ett starkare Iran. Frågan är om USA kanske har gett upp hoppet. Det fruktansvärda monster man varit med om att skapa, de wahhabitiska rebellgrupperna och särskilt ISIL, går inte att kontrollera. Visst vill man stävja Irans inflytande, men till vilket pris?

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

En reaktion på ”Irak och Syrien två fronter i samma krig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s