Den andra studentromantiken: Uppsala 1968

Mamma och pappa 1968Upsaliensk studentromantik förknippas fortfarande, mer än hundra år efter Gunnar Wennerbergs död, med gluntar, punsch och månskensserenader i Slottsbacken. Det finns dock en annan studentromantik, som visserligen är romantisk, men inte studentikos, och som förknippas med korridorsliv och FNL-grupper, sexuell frigörelse och Maos lilla röda, nämligen 1968. Jag var inte född då, men jag har fått höra en del av mina föräldrar som pluggade under åren då ”allting var i rörelse”. De rörde sig i utkanten av 68, var inte alls drivande, men påverkades som alla andra av stämningarna. På bilden ser ni dem i Slottsbacken, Valborg 1968.

Som ni märker använder jag 68 som ett begrepp och inte som ett årtal. 68 omfattar åren både före och efter 1968. Mamma var visserligen med i FNL-grupperna och deltog i några studiecirklar, men hon var aldrig särskilt aktiv. Hon kom till Uppsala från en arbetarfamilj i Östersund och skrev in sig vid universitet i augusti 1966. Hon hyrde ett rum hos en tant för 85 kronor i månaden. Länge var inackordering hos privatpersoner den normala boendeformen för studenter. Mamma studerade först nordiska språk, övergick till engelska och sedan litteraturhistoria.

Pappa kom som Sida-stipendiat från Kenya till Uppsala i juni 1966 för att studera marklära. På den tiden var Birgitta Dahl 1:e byråsekreterare vid Sida. Det var hon som tog emot studenterna. Pappa träffade henne i olika sammanhang. Han studerade på geovetenskapliga institutionen, som låg i en tegelbyggnad på Norbyvägen bakom nuvarande Evolutionsmuseet. Professorn hette Lambert Wiklander. Den första tiden bodde pappa i de så kallade Blåsenhus-barackerna på Villavägen. Där finns numera SGU (Sveriges geologiska undersökning) på nr 18 och 20. Så småningom flyttade han till en studentkorridor på Karlsrogatan i kvarteret Triangeln, som byggdes 1958-1960. Bostäderna ägdes av Snerikes nation, i vilken han var medlem.

Carmichael i UppsalaNågon av er som läser detta kanske undrar hur jag som är vit kan ha en mörk pappa från Kenya. Han är min adoptivfar, inte min biologiske far. Men det är han som har uppfostrat mig sedan jag var liten, och det är honom och ingen annan jag kallar pappa. Han var medlem i African Students Association som höll till på International Club/International Centre på Rackarbergsgatan 10. Föreningen erbjöd förutom trevlig samvaro ambitiösa program.

I november 1967 besöktes klubben av Black Power-ideologen Stokely Carmichael. Pappa var där och lyssnade och köpte även ett exemplar av Carmichaels nyutkomna bok Black Power – The Politics of Liberation of America. Enligt studenttidningen Ergo fanns det ungefär 120 afrikanska stipendiater i Uppsala 1967. Tidningen berättar vidare: ”Syftet med African Students Association är att skapa kontakt mellan de afrikanska stipendiaterna i Uppsala. Det är inte en politisk förening, men man har politiska diskussioner och studier som en mycket viktig del av programmet.

Före besöket på afrikanernas klubb talade Stokeley Carmichael i universitetsaulan. Rubriken var ”Ghetton kolonier på USA:s mark”. Det var den 28 november 1967 och mamma var där och lyssnade. Det var en upplevelse. Han förmådde verkligen hänföra och engagera publiken. ”Aulan var fullsatt och extrastolar hade ställts in”, skrev Upsala Nya Tidning nästa dag.

RebellernaEn framträdande 68-profil i Uppsala var författaren och upptågsmakaren Torbjörn Säfve, som sedan blev sufi och började kalla sig Ali Touba. Numera är han eremit och bor ute i skogen i Närke. Han har skrivit flera biografiska romaner, bland annat en om målaren och sufin Ivan Aguéli (1869-1917). Säfve kom till Uppsala 1963 för att studera litteraturvetenskap. I hans memoarbok från 1993, Jag har valt att dyrka kvinnorna, hittar jag ett kort kapitel med rubriken ”En anarkostalinists minnen” (s. 34-36). Han berättar: ”68 var en festlig tid. Jag var ju Uppsalas (och förmodligen Skandinaviens) enda anarkostalinist.” På demonstrationståget den 1 maj det året ”var det givetvis jag som bar Stalins bild. (Eftersom ingen kommunist vågade.)” Till skillnad från andra som var 68 år 1968 men sedan förborgligades har Säfve hållit ställningarna på barrikaderna.

”Själv är jag mera 68 idag än vad jag var det året. Allting tyder på att Bakunin, Marx, Lenin, Stalin, Mao och Fidel är stora tänkare. Däremot tror jag inte att dagens politiska profeter är det. Och sen kom ju det progressiva islam dånande på sina arabhingstar med HAMMAREN OCH MÅNSKÄRAN. Det blir kul. Det blir rent av roligare än 68”.

Säfve är ingen okritisk beundrare av Stalin. På ett annat ställe i boken anmärker han: ”Vi känner till hur Stalin löste meningsmotsättningar inom det kommunistiska partiet i Sovjet: han lät arkebusera kommunister i stället för att tala dem till rätta.” (s. 45) Vem är då enligt Säfve den ideale statsmannen? ”Den bäste och mest sympatiske statsmannen i världen är Fidel Castro.” (s. 130)

I Uppsala 1968 fanns de så kallade ”Rebellerna”, en maoistisk grupp som bildades genom utbrytningar ur Clarté och KFML. Den leddes av Francisco Sarrion som sade sig vilja göra rent hus med ”revisionismen”. Säfve skrev om gruppen i boken Rebellerna i Sverige: dokumentation, kritik, vision (1971). En lustig sak är att det nyligen uppstått en ny version av rebellrörelsen i Uppsala med namnet Oktoberrörelsen. Det rör sig om en grupp studenter som brutit sig ur Kommunistiska Partiet, framför allt ungdomsförbundet, på grund av missnöje med partiets ”revisionism”.

Äventyr i studentfabrikenJag har läst en roman som utspelar sig i studentmiljön i Uppsala i början av 1970-talet. Romanen heter Äventyr i studentfabriken och är skriven av uppsalakännaren Lars Lambert under pseudonymen J. A. Strindlund(Författarnas bokmaskin, 1978). Den handlar om nittonåringen Johan Falk och hans kamrater i en korridor på Studentvägen.  På väggarna i flera rum hänger Ho och Mao. Det finns också en Nixontavla, som man kastar pil på …

En av korridorkamraterna heter Knutte. Han jobbar deltid som taxichaufför. Men mest av allt sysslar han med politik: ”Till Knuttes rum kom en ändlös ström av människor och där rådde en ständig och febril aktivitet. Där var amerikanska och portugisiska desertörer, svarta pantrar och afrikanska frihetskämpar, palestinier och latinamerikaner, folk från världens alla hörn. Ena dan talades det Angola, den andra EEC, men mest Vietnam, Laos och Kambodja.” (s. 64)

För mig stiger spänningen när författaren nämner ”de afrikanska stipendiaterna”. Är pappa med i romanen? Nej, det är han inte och tyvärr talas det inte på något roligt sätt som stipendiaterna. Johan ska spela för ”Afrikagruppen” i inomhusserien i fotboll. De ska möta Smålands nation, vilket gör Konrad arg:

”Vad är det för skit jag hör om att du ska spela med Afrikagruppen!
– Ja, än sen då. Det spelar väl ingen roll.
– Dom jävlarna ska ju spela mot oss!
Johan skrattade:
– Småland mot Afrika! Det luktar ju nästan landskamp! Fan, det visste jag inte – dom bara frågade om jag ville spela med –
– Nå, då är saken klar, sa Konrad lättad.
– Vaddå klar?
– Att du spelar med oss!
– Nej, jag spelar med Afrika!
– Du är väl ingen jävla neger heller, ropade Konrad. Kommer du från Afrika eller från Småland? Ge mig ett enkelt svar på den frågan! Jag tror alla jävlar håller på att bli galna – nån jävla ordning får det väl vara! Att Knutte inte kan hålla isär idrott och politik, men du! Jag lägger in en protest mot oschysst värvning! Dom har ju för helvete alla dom där afrikanska stipendiaterna att ta av. Stora och starka och en sjuhelvetes kondis har dom – direkt från djungeln eller bushen eller vad fan –”

Så kunde det sannolikt också låta i Uppsala 1968. I Ergoartikeln i nr 11/1967 om African Students Association, som jag citerade ur tidigare, står även följande: ”Dessutom ägnar man sig åt olika sociala aktiviteter och sport, t. ex. fotboll.” Pappa spelade dock inte fotboll. Jag återkommer till Äventyr i studentfabriken.

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

En reaktion på ”Den andra studentromantiken: Uppsala 1968

  1. Gunilla

    Min mamma läste också litteraturvetenskap och nordiska språk, men några år tidigare än din.
    Därav fick jag namnet Gunilla, den latinska formen av Gunhild, ett vikinganamn som betyder sköldmö. Vilket i sin tur betyder ”kvinna som gick ut i strid med männen”.
    Du borde ju fått heta Torgny, Torbjörn, Oden eller nåt 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s