”Nu önskar jag endast en god o. fridfull Jul”

Agueli-självporträttSå lyder konstnären, mystikern och anarkisten Ivan Aguélis (1869-1917) julhälsning till sin mor i ett brev den 21 december 1902. Aguéli befinner sig i Kairo där han studerar islamisk teologi vid det gamla Al-Azharuniversitet. Han gick från swedenborgare till teosof till sufi, muslimsk mystiker. Men som muslim förkastar han inte swedenborgianismen eller teosofin, som den gode eklektiker han är integrerar han dem i en världsbild som växer och ständigt förändras genom studier, möten, insikter. Aguéli hade en mycket positiv, ja smått idealiserande bild av islam under sin tid som teologistudent. I julbrevet till sin mor skildrar han sina intryck. Skönmålningarna kan man kanske skylla på en omtänksam vilja att lugna en orolig mor hemma i den vinterkalla småstaden Sala.

”Jag är kanske den förste europé som gått på universitetet El Azhar här. Det är storartat vackert. Muhammedanerna där äro de bästa o. gudfruktigaste människor i världen. De tro på samma gud som du. De tro ej att Jesus var gud, men en av de största profeterna o. fylld av Guds Ande. De tro att Moses är Guds ord. De tro på den heliga Jungfrun, Maria o. på den obefläckade avlelsen. De erkänna att så väl bibeln som evangelium är Guds ord, men att de under tidernas lopp hava erhållit vissa tillsatser o. s. v. Det är dödssynd att smaka en enda droppe, så väl vin som spritdryck. Deras sedelära är högre än de kristnas. De dumma historierna om månggifte o. s. v. är lögn. Ingen slåss, ingen bråkar. De äro ytterst fredliga, göra sin bön fem gånger om dagen. Skall skriva längre fram om dem. Nu önskar jag endast en god o. fridfull Jul och låt ej oroa dig varken av det ena eller andra.” [1]

Den här bloggen heter Nya Il Convito. Den äldre Il Convito var en arabisk/italiensk publikation som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Aguéli var redaktör och skrev en stor del av materialet. Enligt grundaren, italienaren Enrico Insabatos, programförklaring skulle den utgöra ett organ för att främja relationerna mellan europeisk och islamisk kultur. Material om religion, filosofi, bildkonst, litteratur och vetenskap fyllde numren. Den uppkallades efter den italienska titeln på Platons dialog Gästabudet. Ett återkommande tema var sufismen, islams mystik, och både Aguéli och Insabato var initierade sufier. Som den store sufiske filosofen framför andra lyfte man fram andalusiern Ibn Arabi (1165-1240), vilken Aguéli beskrev som ”en Leonardo i filosofiens form”. Nya Il Convito vill fortsätta i samma anda som den gamla Il Convito, men på ett självständigt och nytt sätt.

Hallajs avrättningSå här i jultider är Jesus aktuell. Ett samtida vittne i Paris 1895, såg i Aguéli ”en Kristusfigur med sina utmärglade drag, sitt mjuka skägg och den djupa, outgrundliga, fjärrskådande blicken.” [2] I julbrevet skriver Aguéli: ”De tro ej att Jesus var gud, men en av de största profeterna o. fylld av Guds Ande”. Det kan man tolka på minst två sätt: 1) Ingen människa gudomlig, inte heller Jesus och 2) Alla människor är gudar, därför är Jesus inte unik. Sufiernas mästare Mansur al-Hallaj utropade: ”Ana al-Haqq!” eller ”Jag är Gud!” Han tolkade islams grundläggande princip om enheten (tawhid) som att inget äger verklig existens förutom Gud, allting annat är illusioner. Det är en ganska poetisk tanke, och många poeter har också använt den. Jaget finns inte. När Al-Hallaj säger ”jag” menar han ”icke-jag”. Han förhävde sig inte, som vissa tror. I stället gav han uttryck för den yttersta ödmjukheten. Vad han sade var att det bara finns ett jag i universum och att det är Guds jag. Al-Hallaj var utplånad, existerade inte. Al-Hallaj var liksom Jesus en kontroversiell gestalt, både religiöst och politiskt, och liksom Jesus korsfästes han av sin tids fundamentalister. Det hände år 922 e. Kr. i Bagdad. Sufierna kallar den jesuiska (icke den jesuitiska!) fromhetstypen issawi, vilket helt enkelt är arabiska för ”jesuisk” eller ”jesusaktig”. Al-Hallaj var en sådan.

Aguéli skriver: ”Ty jag, jag existerar ej. Jag finns inte till. Det finns ingenting mera gudlöst än att ropa jag! Jag!” [2] Detta står inte på något sätt i motsättning till vad Al-Hallaj gör. Han ropar inte ”Jag!” utan ”Jag är Gud!” Det berättas att då Fröding 1894 började känna symptomen på vansinnets krypande herravälde, grep han vid ett tillfälle en tändsticksask, tryckte den hårt mot sin panna och ropade flera gånger: ”jag, jag, jag!” Det har tolkats som ett uttryck för jaghävdelse. Jag tror tvärtom att gesten betyder att jaget bör brännas upp och utplånas i hallajiansk mening. Fröding var trots allt mystiker. Han hade kunnat greppa vilket föremål som helst, men valde en tändsticksask.

Utifrån sufismens filosofi är det meningslöst att tala om unio mystica eller ”föreningen med Gud”. Det finns inte två jag som blandas. Föreningen som sufierna talar om är en metafor för uppvaknandet, insikten, om den enhet mellan Gud och människa som alltid funnits, men som inte alla ser och upplever. Man blir inte ett med Gud, man upptäcker att man är ett med Gud. Det kanske är något att fira på julafton, hur man än väljer att tolka det. Det låter poetiskt, stort.

[1] Gauffin, vol. I, s. 123-24

[2] Ibid., vol. II, s. 11

[3] Ibid., vol. II, s. 151

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

2 reaktioner på ””Nu önskar jag endast en god o. fridfull Jul”

  1. Pingback: MEDBORGARE SADE 9000+ | Anteckningar från källarmoskén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s