Karim Jebari och Julianus Avfällingen

Julianus AvfällingenEn av mina favoritromaner är Den siste atenaren av Viktor Rydberg. Den kom ut 1859, samma år som Darwins Om arternas uppkomst. Det är en mycket tendentiös roman, den har ett tydligt ärende, nämligen att dra en lans för vad författaren kallar hellenistiska ideal: tolerans, pluralism och samvetsfrihet. För mig betydde den en del när jag gjorde upp med egna reaktionära föreställningar och fixeringar. Jag har också förstått att romanen inspirerade flera av den unga arbetarrörelsens intellektuella som Axel Danielsson, Kata Dalström och Hjalmar Branting.

Rydberg framställer Julianus Avfällingen (331-363) som en upplyst furste, som förespråkar tolerans och trosfrihet. Han kallas apostata, det vill säga ”avfällingen”, eftersom han avföll från kristendomen och återgick till den hellenistiska världsåskådningen. Jag upptäckte nyligen att filosofen Karim Jebari, vars blogg jag kikar på då och då, har nämnt Julianus Avfällingen i ett nytt inlägg, dock utan att hänvisa till Rydberg och Den siste atenaren. I inlägget reflekterar Jebari kring orsakerna till kristendomens triumf och kopplar det till SD:s framgångar idag. Det är väl värt att läsa. Min enda invändning är att jag tycker att Jebari är orättvis när han betecknar Kommunistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna ”extremistpartier”.

När ni har läst hans inlägg rekommenderar jag att ni tar er tid att läsa den gamla luntan Den siste atenaren. Den påminner om att progressiva och reaktionära krafter, i olika skepnader i olika tider, stötts mot varandra genom hela historien. I sitt förord skriver Rydberg att verket ”är en återblick på en tid, som i många hänseenden var lik vår egen – som hon, framställande en tragisk kamp mellan tvenne världsåskådningar, i hvilka vi igenkänna desamma som nutidens, om än till vapendräkt och lösen dem olika.” (VIII)

Den figur som står författarens ståndpunkt närmast är förmodligen Krysanteus, kallad ”ärkehedningen”, som förvaltar det hellenistiska filosofiska arvet. De kristna fanatikerna i romanen, som förstår antika tempel, ”djävlanästen” och krossar bildstoder, påminner om de puritanska och ikonoklastiska muslimer i vår tid, de så kallade wahhabiterna eller salafiterna, som river ner gamla gravar i Timbuktu och Buddhastatyer i Afghanistan. Romanen slutar med ett löfte från författaren om att progressionen kommer att segra över reaktionen, upplysningen över mörkret.

”Några få år efter Krysanteus död rullade folkvandringens böljor redan över romerska riket, och barbarernas härar stodo utanför Atens och Roms portar. Medeltidens tusenåriga natt föll över världen. En ny dag har kommit. Antiken och kristendomen genomtränga varandra. Deras sanningar skola förmälas till ett harmoniskt helt, och den sak, för vilken den siste atenaren stred förtvivlans strid – den politiska, religiösa och vetenskapliga frihetens sak – kämpar ännu, men icke längre förtvivlat, utan med segervisshet.”

I min självkritiska småskrift Därför lämnade jag islamismen (juni 2013) finns det ett stycke som tar upp Den siste atenaren. I den försöker jag förklara varför jag, som under en period kallade mig islamist, har tagit ställning för sekularismen.

Läs mer om mina böcker här

Läs mer om Den siste atenaren här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

En reaktion på ”Karim Jebari och Julianus Avfällingen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s