Kungar och påvar

Gustav Vasa 1941Islamisterna vill med val eller våld ha bort de världsliga härskarna, ”kungarna”, och ersatte dem med ett antal småpåvar, som ska styra i Guds namn. Vissa vill upprätta ett kalifat med en ledare som är kung och påve i ett. De vill med andra ord ta inte bara ett utan flera steg tillbaka i stället för framåt, från en sekulär diktator med en någorlunda begränsad makt till en teokratisk diktator med fullkomlig makt. Politiken förvandlas till teologi. Den rätta teologiska åsikten, den rätta tolkningen av skrifterna, är också den rätta politiska ståndpunkten. Det rätta är inte det förnuftiga eller det som fungerar utan det som Gud vill.

Det är med islamismens världsbild färskt i bakhuvudet som jag läser två av Strindbergs historiska dramer, nämligen Mäster Olof (skrivet 1872, tryckt 1881) och Gustav Vasa (1899), vilka på olika sätt skildrar reformationen i Sverige. Jag har läst dem utgivna tillsammans i en volym på bokförlaget Aldus/Bonniers, Delfinserien (1973). Det sägs ofta att Strindberg ville ta kål på myterna om ”den ärofulla historien” och ta ner de stora hjältekungarna på jorden. Det gör han verkligen i dessa dramer. Varför? För att den samtida makten stödjer sig på det förflutnas auktoriteter. När man avslöjar dessa auktoriteter, när man förlöjligar dem, försvinner vördnaden och man kan göra deras tillkortakommanden och förtjänster till föremål för en öppen diskussion.

Reformationen ifrågasatte sin tids auktoriteter och var på så vis progressiv. Visserligen införde man nya auktoriteter i den lutherska ortodoxin, men så är det alltid, rörelser vinner och förstelnar. Vad Strindberg gör i sina reformationsdramer är att han visar att de härskande sanningarna under viss tid är resultatet av en process som ännu pågår och att morgondagens sanningar därför kan vara helt annorlunda. Han visar också att denna process inte bara pågår i idévärlden utan också i den ekonomiska och sociala världen. Mäster Olof, det vill säga Olaus Petri, må ha varit uppriktig i sin andliga strävan, men den råkade också sammanfalla med viktiga ekonomiska intressen och fick därför ett större genomslag än den annars hade haft. De religiösa och världsliga intressena möttes och det ”sa klick”.

I Mäster Olof uppreser sig den unge och trosnitiske huvudpersonen mot det han ser som missbruk och ”funder” inom kyrkan. Med ”funder” avses mänskliga tillägg till den kristna läran (jfr. islams ”bida’a”). Olof är främst intresserad av teologin, men vid hans sida finner vi en annan förkunnare, Gert Bokpräntare, som vill mer än att förändra teologin. Han vill också förändra det politiska systemet – både påven och kungen ska störtas. ”Olof! du vill slå påven”, säger Gert, ”men du glömmer kejsaren; kejsaren som mördar sitt folk utan att räkna dem, därför att de våga sucka då man trampar dem på bröstet. Du vill slå påven i Rom, men du vill som Luther ge dem en ny påve i den heliga skrift. Hör du! Hör du! Bind inte andarna med någon boja! Glöm icke den stora pingstdagen, glöm icke ditt stora mål: andligt liv och andlig frihet.” Olof svarar: ”Du går för långt, Gert!” (s. 15)

Kungen, Gustav Vasa, ser fördelarna med kyrkoreformationen, den skulle innebära att han fick bestämma över biskopar och präster, som hade stort ideologiskt inflytande, men också att han kunde lägga beslag på kyrkans skatter. Han behöver pengar för att betala sin skuld till Lübeck. Han vill dock inte att reformationen går för långt. På grund av denna allians kunde reformationen segra, men i processen blev den också tvungen att kompromissa. Kyrkan skulle inte få lägga sig i hur riket sköttes. I Gustav Vasa säger kungen till Mäster Olof: ”Återvänd till din predikstol och dundra där, du; här dundrar jag!” (s. 152)

När Mäster Olof inser att han bara utnyttjas som verktyg av kungen blir han böjd att ge Gert rätt: kungen måste undanröjas. ”Han är en girigbuk”, utbrister Olof, ”en förrädare och adelsgynnare. Först begagnar han mig som en hund, sedan sparkar han bort mig!” (s. 80) De bestämmer sig för att mörda Gustav Vasa, men konspirationen avslöjas och de döms till döden. Olof gör dock avbön under galgen och räddar sitt liv. Medan Gert Bokpräntare förs bort till bödeln ropar han sitt ”Avfälling!” (s. 100) och pjäsen slutar med att Olof sjunker ihop, skamsen.

Reformationen kom med anspråk på absolut sanning, men bara det faktum att den utmanade en annan sanning med lika absoluta anspråk underminerade dess sanning. När två sanningar med absoluta anspråk står mot varandra kan man välja att tro på antingen den ena eller den andra. En av dem är rätt. Men man kan också välja att tvivla på bägge. Det är vad som sker med Mäster Olofs son Reginald. När denne av fadern skickas till Wittenberg för att studera Luthers läror svarar han: ”Jag känner ju hans läror, men jag tror icke på dem!” (s. 165) Olof ställer en följdfråga varpå Reginald svarar: ”Jag tror det är djävulsverk till att göra människorna till fiender!” (s. 166) Teologin, tycks han mena, splittrar människor och gör dem till fiender, just på grund av att den tror sig kunna komma fram till en absolut sanning. Göran Persson, prins Eriks rådgivare, som kallas ”satanist”, intar en liknande hållning, när han i ett dryckesslag med Erik drar slutsatsen att lutheranismen, papismen och calvinismen och så vidare bara är ”skoj”. Prins Erik säger: ”… och Luther själv har refuterat Augustinus, men Calvin har refuterat Luther och Zwingli Calvin och Johan av Leyden refuterade allesammans, så nu har man riktigt reda på det.” Göran svarar: ”Ja, det är bara skoj alltihop.” (s. 134)

Gustav Vasa kläds av sin nationalromantiska dräkt av osjälvisk befriare och landsfader och visas upp i all sin nakenhet av girighet, svekfullhet och maktlystnad. Det är inte längre säkert att Gustav är bättre än den Kristian, kallad ”Tyrann”, som han ersatte. Det är till och med så att dalmännen i Kristian ser en möjlig befriare från Gustavs tyranni. En av de upproriske, Magister Stig, uttrycker sig så här: ”Man visste vad man hade, men icke vad man skulle få! Kristian tog huvet av herrarne och lät folket gå; den här låter herrarne gå och knektar folket – vem är tyrannen?” (s. 107-8) Det påminner om en aning om när islamister talar om att ”tyrannen” måste bort. Är deras alternativ mindre tyranniskt? Jag skulle hävda att det är mer tyranniskt. Den syriske poeten Adonis brukar påpeka, och jag instämmer, att den religiösa diktaturen är den värsta sortens diktatur, som den är total, och som den vilar på en auktoritet som påstås stå över människan.

Den verkligt betydande revolutionen i islamvärlden, inte en sådan som den s.k. ”arabiska våren”, kommer när man inte bara tar ner kungarna på jorden utan också påvarna. När man vågar klä av och ifrågasätta även de religiösa ledarna. Det är det som saknas i islamvärlden, ett uppror mot de religiösa auktoriteterna. Man vågar kanske storma palatsen, men inte moskéerna. Mäster Olof ville slå påven men låta kungen vara. Gert ville slå båda, men vare sig Olof eller Gert går tillräckligt långt, eftersom ingen av dem vågar ifrågasätta idén om Gud som världens verklige härskare. Den ”andliga frihet” som Gert förkunnar är inte och kan inte vara fullständig. Reformationen var ett steg framåt i Europas historia, kanske framför allt för att den sätter en sann kristendom mot en annan sann kristendom och så försvagar båda, men det stora klivet sker först i den franska revolutionen. Det är män som Robespierre och Marat som banar väg för en sekulär ordning. Det är nu Människoriket på allvar ersätter Gudsriket.

Bilden är tagen vid en uppsättning av Gustav Vasa på Dramaten 1941.

Bloggen Literature connoisseur har bloggat om Mäster Olof här

I småskriften Därför lämnade jag islamismen (juni 2013) gör jag ett försök att förklara vad jag menade med begreppet ”islamism” och varför jag så småningom lämnade denna tankeströmning till förmån för sekularismen. Köp den här

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

2 reaktioner på ”Kungar och påvar

  1. Jag kan ha fel, men jag har fått för mig att min fördoms förutfattade mening med ordet ”islam” för mohammedaner bär innebörden; att tro i-slámskt, alltså, på ”en gud”, på ett Mohammedanskt vis, inte nödvändigtvis bara tolkat på ett gudomligt sätt, men ändå för den aktuellt konkreta situationen rätt så riktigt, vist och klokt, avgjort och inrättat.

    Ifall jag inte har helt fel uppfattning om ”islam”, kan man fråga sig HUR man bevisar sin tro, (på en gud), på Mohammedanskt vis, till skillnad från att tro på i slám på t.ex ett kristet ortodoxt, judiskt, katolskt eller protestantiskt sätt.

    Rent allmänt bevisar t.ex alla sin tro genom bön, fast på olika rituellt sätt. Alla går till representationen för hela församlingen av såväl troende på en gud som också de omedvetet medvetet hedniskt eller sekulärt troende gudomliga människor. (inklusive de som bevisar sin gudomlighet genom att läsa andra författares författning av livs-erfarande läsningar, som t.ex A. Strindberg.) Med ett annat ord för ”handlingen”, att genom bön presentera sin beviset för sin tro, (på en gud), visar man alltså på ett allmänt liknande vis, vänd mot hela ”församlingen” genom det man därmed gör regelbundet uttryckt, genom att gå allmänheten gåendes till möte i ”kyrkan” eller ”moskén”.

    Allt detta görande av regelbundna riter uttrycker hur man genom ”bön” går till ”kyrkan” för att representativt vända sig till hela jordens ”församling” av ordens verbala presentationer av männ i skor eller sandaler, såväl som alla barfotade barn och djur och därmed bevisande bekänner och bekännande bevisar… sitt sätt att tro på en ”Gud”, såsom lika med Ordet, ”islam”… avläst och tolkat såsom själva ”läsningens” handling som ”tolkning”… av ”tecknet” för ”handlingens” omedvetet medvetna ”symbol” för maktandets symbolisering… genom substantiveringen av verbumets ord som ”makt”… istället för själva den maktutövning läsandets avläsning är… Koranskt eller Bibliskt uttryckt i Koranens och Bilbelns varianter av Kapitalets medvetande i form av väsendets framträdelse i varuformat kap-i-tal.

    Koranen som en form av läsning för läsandet egen skull som tolkning av mänskliga erfarenheter möjliga att gemensamt, för var och en, att förstå retoriskt tolkat som ett självändamål i själva görandet av handlingens intention som blott självbehärskningens konst som målsättning… liksom konsten är att söka förstå vad vi gör med språket och vad språkandet det gör med oss… till både ”omänskligt” och ”mänskligt” strävande kommunister redan från början… ifall man retoriskt betraktar målet redan från dess ”begynnelse”…

    Mot denna bakgrund ställer jag frågan… i fall du lämnat ”islamismens” sätt att tro på en Gud och iklär dig ”sekularismens” språkhandlingar – HUR vill du då närmare bestämt identifiera skillnaden mellan det första sättet att tro från det senare sättets sekulära tro på att icke-tro, utan bara veta det du tror att du vet, logiskt uttryckt, retoriskt talat, logiskt sagt?

    Gud är lika med ”Gud” – punkt slut – på den väsen-tligen bara formella informationen av själva den rent logiska utgångspunktens ”lagbundna” identifiering av skillnadens lika-med-tecken i uttrycket A = A… Så till vida var väl tron på en Guds skapelse i början bara ordets begynnelse med allt varandes tecken på att något är oss givet från början som intet redan ännu-inte närmare bestämt vardande formellt givet som bokstaven A i alfabetet.

    Men som du säkert är väl medveten om utgår i begynnelsen retoriken från konsonanterna eller morfemen fonetiska lexem rt, rd, st, sp. Islam är som jag retoriskt tolkar det bara en representation för kroppens utgångsläge i och med vilken handlingsintention omedvetet förgivettaget medvetna förmedvetande som helst efteråt uttryckta eftertanke.

    I ”begynnelsen” var ordet, men det började ”retoriskt” uttryckt som ”tecken” för något annat ”Allt” redan men ännu-inte särskilt retoriskt vetenskapligt sagt, sakligt bestämt, vad vi numera i allmänhet tror är sannfärdigt talat. Sekulär handlar om något så svårbestämt som ”tiden”.
    Men sekulär-ism handlar bara om det aktuella rummet, vilket i vår tid mes t rör sekinernas, dvs, pengarnas misstro eller brist på ersättning för en mellanmänskligt ömsesidig TilliT.
    Även poeter ska väl kunna få leva även om jag inte ”köper” allt de skriver bara för att de lever som poeter och vill ha betalt för det de predikar.

    God jul och gott nytt år, käre poet.

  2. Någon form av struktur måste man ha i sitt tänkande. Med andra ord någon sorts ideologi.

    Problemet uppstår först när man låter någon annan definiera reglerna. Sen spelar det ingen roll om denna andra är ayatolla Khamenei eller ordförande Mao. Så länge den som ges rätten att definiera reglerna har en tvångsmakt till sitt förfogande blir det ändå fel – eftersom han med hundraprocentig säkerhet kommer att använda den tvångsmakten så snart han inte kan övertyga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s