Skymning öfver Upsala, Agnes von Krusenstjerna och Agnes Geijer

Agnes von KEn ny biografi av Anna Williams, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, kastar ljus på olika aspekter av Agnes von Krusenstjernas liv och verk. Det var hon som skrev de skandalomsusade romanerna om fröknarna von Pahlen (1930-35), som skildra tabubelagda saker som homosexuell erotik, incest, aborter och våldtäkt i dekadent adelsmiljö. De gav upphov till den så kallade Pahlenfejden.

Jag har läst Williams bok, Från verklighetens stränder, som kom ut på Bonniers förlag 2013, och hittat en del uppsalarelaterade saker. Agnes von Krusenstjerna hade fått sitt namn efter Erik Gustaf Geijers dotter, ”den ljuslockige Agnes Geijer, som var så glad och så god” (s. 33). Fadern Ernst von Krusenstjerna (1846-1931) var anställd som kapten vid Kalmar regemente. Hennes mor Eva von Krusenstjerna (1859-1945) föddes som Eva Hamilton, dotter till Adolf Hamilton och Agnes Geijer, Erik Gustaf Geijers dotter.

Adolf Hamilton var landshövding i Uppsala med slottet som residens. Anna Williams berättar att Agnes mor ”levde för sina Uppsalaminnen, den romantiska traditionen och minnet av släktens store diktare Geijer. Hon hade varit lycklig i Uppsala och längtade alltid tillbaka.” I ett brev till Agnes våren 1914 berättar hon om ett besök i barndomsstaden:

”Först hade jag en ljuflig stund i den vackra Domkyrkan, så en stund sittande framför Geijerstatyn, så gick jag länge på den vackra kyrkogården – der jag lade blommor på alla mina kära grafvar, t. o. m. på Mallas och Thekla Knös.”

Därefter gör hon ett återbesök på Uppsala slott: ”Så du förstår jag hade hela dagen en minnesfest i mitt hjerta. I Uppsala ville jag bo!” I en uppsats skriven när hon var närmare åttio år gammal delar hon med sig av sina minnen av ”ett rikt, lyckligt familjeliv” på slottet. ”När jag nu reser till Uppsala och på avstånd ser de röda tornen, klappar mitt hjärta; jag känner det nästan som om jag återsåge en kär vän.” (s. 30)

Skymning öfver UpsalaI min nya diktsamling Skymning öfver Upsala (september 2013) gör Agnes Geijer ett gästspel i dikten ”Den underliga stencirkeln”. I ett brev berättar hon om hur fadern, professorn och poeten, vandrade längs Gottsundavägen med sina studenter. Geijerstatyn i universitetsparken har en viss betydelse i dikten ”Geijers tanke”.

Skymning öfver Upsala fick ett hyggligt mottagande, även om recensionerna inte blev så många som jag hade hoppats. Bokpoesins popularitet har kanske minskat något sedan jag gav ut mina föregående samlingar, vilka man skrev om överallt. Det är synd, för Skymning är min bästa hittills.

Författaren och poetkollegan Kristian Lundberg gjorde mig nästan generad med sina lovord i en förstadagsrecension i Helsingborgs Dagblad (18/9). Lisa Gidlöf i Upsala Nya Tidning (22/9) menar att jag ”förenar krass verklighet med symbolisk fantasivärld och det är dikternas främsta stilistiska behållning.” Det roligaste omdömet hittills tillkommer dock Gunder Andersson i Dala-Demokraten (19/10) som skrev: ”Det är trevligt och lättläst …”

Peo Rask skrev så här i Norrländska Socialdemokraten (NSD 23/9 2013):

”Jag kan inte Uppsala – men det kan Mohamed Omar. Och jag är övertygad om att många uppsaliensare kommer att gilla den här boken. Detsamma för dem som inte satt sin fot i staden. Kännedom om en stad kan inskränka sig till just kännedom. Men om man inte förmår att förmedla den är den inte mycket värd. Det kan Mohamed Omar. Och bra poesi är bra poesi.”

Diktsamlingen ges ut av Björkmans förlag och finns att få tag på hos de flesta nätbokhandlar. I Uppsala hittar man den på Drottninggatans bokhandel och Röda rummet. Man kan också köpa boken direkt av mig. Då kostar den 150 kr. Jag bjuder på porto. Sätt in beloppet på plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Lyssna på Skymning öfver Upsala på YouTube här

Varför har jag gammalstavat titeln på min diktsamling? Svaret finns här

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Linn Spross och Satan

Grundläggande studierHanna är tjugo och har börjat plugga statsvetenskap vid Uppsala universitet. Hon är en smådeppig intelligensaristokrat utan polare. Plötsligt uppenbarar sig Imagine och väcker och hänrycker henne. Hon är uppkallad ”Efter Lennon-låten, du vet.” Imagine vill göra revolution. Allt är möjligt och i rörelse. Det är 1968 igen, fast mer feministiskt och mycket mera queer. Man letar förgäves efter hyllningar till Mao och Ho Chi Min. Tänkarna som betyder något för huvudpersonerna i Linn Spross debutroman Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet (2013) är i stället feministerna Judith Butler och Donna Haraway.

Hanna och Imagine har gjort en aktion, de har satt upp politiskt radikala affischer över hela universitetskomplexet Engelska parken. Dagen därpå kollar Hanna sin mobil och hittar ett sms från Imagine: ”Så jävla kul! Hörde folk prata om vår grej hela dagen. Kulturvetare gillade. Satan är mkt upprörd. Puss.” Hanna blir fundersam och nyfiken. ”Jag förstår inte riktigt vem Satan kan tänkas vara. Möjligen är det ett paraplybegrepp för alla idioter. Kanske är det någon höjdare på universitetet. Tänk om det är någon i universitetsledningen? Tänk om det ändå finns övervakningskameror på skolan? Tänk om de på något vis får reda på att det är jag och Imagine som har satt upp affischerna?” Hon får tag på Imagine och frågar: ”Vem fan är Satan?” Då får hon reda på att det är ”Ayn Rand-killen”, muffaren Jonas. [1]

För Imagine är Satan höger och nyliberal. Det är en möjlig tolkning av gestalten. Men för den tidiga arbetarrörelsen var det betydligt vanligare att se Satan som en vänstersymbol. Poeten Atterdag Wermelin var student i Uppsala på 1880-talet. Han blev socialist efter att lyssnat till August Palms agitation i Slottsbacken 1883. I sina memoarer skriver Palm: ”Här gjorde jag för första gången bekantskap med Atterdag Wermelin och enligt vad han själv sedermera påstod väcktes den gången hos honom intresset för socialismen”. [2]

Atterdag Wermelin (1861-1904) var prästson från Värmland, skolkamrat med Fröding. Det är också han som introducerar Karl Marx politisk-ekonomiska teorier i Sverige, bl.a. i skriften En humoristisk predikan om lyxen. Han var en uppskattad föredragshållare bland arbetare och bidrog också till den nystartade Social-Demokraten. Det är han som ihop med Axel Danielsson tar initiativet till publiceringen av bladet Lucifer – flygblad för bespottelse och galghumor, av vilket två nummer kom ut (1886 och 1887). Dessa ironiska, radikala och antiklerikala blad kom enligt Palm att gå åt som ”smör för solen”. Wermelin skrev dikten ”Ljusbringaren”, som Palm tog med i sin sångbok. I den liknas Satan vid det förtryckta proletariatet som reser sig till revolution, världsbranden. ”I Satans gestalt, i Prometeus, gestalt/ Förblef jag densamma – okuflig.”

LuciferDet finns hur många exempel som helst. Det jag vill ha sagt är bara att Satan inte är någon entydig gestalt, hemmahörig hos högern. I arbetarrörelsens historia har det varit vanligare att se honom som vän snarare än fiende, identisk med den grekiska mytologins Prometheus som utmanar gudarna, höjer människan ur förnedring och okunnighet och banar väg för en ny värld där människan själv är herre. För Karl Marx är Prometheus filosofins främsta helgon och martyr. I pamfletten Gud och staten, som inte kom i tryck förrän år 1882, sex år efter författarens död, skriver anarkisten Bakunin att ormen i paradiset, som frestar människan att äta av kunskapens frukt, symboliserar tänkandets och upprorets impulser.

”Låt oss nu bortse från den fabelaktiga sidan av denna myt och betrakta dess verkliga innebörd. Dess innebörd är mycket tydlig. Människan har frigjort sig, hon har skilt sig från djuren och inrättat sig som människa; hon har påbörjat sin historia och sin i ordets egentliga bemärkelse mänskliga utveckling genom en olydnads- och kunskapshandling, nämligen genom upproret och tänkandet.”

Per-Olov Zennströms biografi över den socialistiske skriftställaren Axel Danielsson (1863-1899) har titeln Lucifer. En bok om Axel Danielsson (1967), eftersom han ömsom kallades Marat efter Jean-Paul Marat och ömsom Lucifer efter den fallna ängeln, skriver författaren:

”Agitatorn Axel Danielsson liknades ibland vid en hämndens ande, en demon, fan själv. Jämförelserna misshagade honom inte. Han hade drag av Mefistofeles likaväl som av naturguden Pan, men hade även åkallat Lucifer som ljusbringaren, som revolutionens genius, vilken upplyste vägen ur kapitalismens mörker, och det var med den facklan ännu brinnande som han störtade till marken.” [3]

Satan hade kanske passat bättre som smeknamn för den radikala Imagine än för hennes nemesis, MUF-Jonas?

Läs min minirecension av Spross’ roman här

[1] Spross, s. 70-71

[2] August Palm, Ur en agitators liv, 1970, s. 112

[3] Zennström, s. 295

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Karikatyrtecknaren Erik Rune recenserar ”Skymning öfver Upsala”

Skymning öfver UpsalaKarikatyrtecknaren Erik Rune, som har Robespierre som politisk förebild, har på sin blogg Aktuellt från ett kafébord (28/12) publicerat en mikrorecension av min nya diktsamling Skymning öfver Upsala:

Skymning öfver Upsala av Mohamed Omar har jag läst för första gången. Ung man söker visdom och rör sig till att börja med i närheten av religionen. Men en vändpunkt inträffar, till synes, i dikten ”Geijers tanke” i mitten av boken då Michail Bakunin får den unge mannen att ta ställning för Ormen i paradiset såsom människans sanna vän. Människan blir genom Ormen Gud.

Ändå överger den unge mannen inte fullständigt en översinnlig dimension; den materiella verkligheten fortfar att visa sig förunderlig. Så långt hunnen i det som nu har blivit en berättelse förvandlar poeten lyriken till lyrisk prosa, och jag anar ett romanfragment i Skymning öfver Upsala. Det vattenklara språket håller för det.

Kampen mellan religion och radikal ateism är värd sina litterära skildrare. Var är den stora dikten om Robespierre och kampen mot ateismen i franska revolutionen? Vänstern kan se Maximilien som en stor revolutionsledare, vilket han var, men hur är det med Robespierre och religionen? Frågan är dagsaktuell, minst sagt.”

Läs mikrorecensionen på dess ursprungliga plats här

Skymning öfver Upsala gavs ut den 18 september i år (2013) och fick ett hyggligt mottagande, även om recensionerna inte blev så många som jag hade hoppats. Bokpoesins popularitet har kanske minskat något sedan jag gav ut mina föregående samlingar, vilka man skrev om överallt. Det är synd, för Skymning är min bästa hittills.

Författaren och poetkollegan Kristian Lundberg gjorde mig nästan generad med sina lovord i en förstadagsrecension i Helsingborgs Dagblad (18/9). Lisa Gidlöf i Upsala Nya Tidning (22/9) menar att jag ”förenar krass verklighet med symbolisk fantasivärld och det är dikternas främsta stilistiska behållning.” Det roligaste omdömet hittills tillkommer dock Gunder Andersson i Dala-Demokraten (19/10) som skrev: ”Det är trevligt och lättläst …”

Peo Rask skrev så här i Norrländska Socialdemokraten (NSD 23/9 2013):

”Jag kan inte Uppsala – men det kan Mohamed Omar. Och jag är övertygad om att många uppsaliensare kommer att gilla den här boken. Detsamma för dem som inte satt sin fot i staden. Kännedom om en stad kan inskränka sig till just kännedom. Men om man inte förmår att förmedla den är den inte mycket värd. Det kan Mohamed Omar. Och bra poesi är bra poesi.”

Diktsamlingen ges ut av Björkmans förlag och finns att få tag på hos de flesta nätbokhandlar. I Uppsala hittar man den på Drottninggatans bokhandel och Röda rummet. Man kan också köpa boken direkt av mig. Då kostar den 150 kr. Jag bjuder på porto. Sätt in beloppet på plusgirokonto 548413-4. Ange namn och adress.

Lyssna på Skymning öfver Upsala på YouTube här

Varför har jag gammalstavat titeln på min diktsamling? Svaret finns här

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Irak och Syrien två fronter i samma krig

Zizek om IrakI boken Irak: att låna en kittel (Vertigo, 2004) skriver Slavoj Žižek att det inte råder något tvivel om att Saddam var avskyvärd. Den amerikanska propagandan hade rätt på just den punkten, även om den hade fel på de flesta andra. Men det finns en sak som propagandan utelämnade när den räknade upp Saddams brott, säger Žižek, nämligen angreppet på Iran. Han förklarar denna lakun med att USA var medskyldiga till brottet och därför teg om det. Man bistod och hejade på Saddam och hoppades att han skulle kväsa Khomeinis shiaislamistiska revolution.

Invasionen av Irak i mars 2003 har dock lett till precis det resultat man ägnade åtta års krig och en miljon döda för att förhindra: den iranska revolutionen har spridit sig till Irak. Idag hänger det stora affischer på Khomeini och hans efterträdare Khamenei på husväggarna i Bagdad och Basra. I de heliga städerna Karbala och Najaf är skyltarna numera textade på både arabiska och persiska. Marknader och affärer är överfulla med iranska varor. I stället för att amerikaniseras, har Irak iraniserats.

Irak har varit under sunnitisk kontroll sedan ottomanerna intog Bagdad 1533. Men idag sitter alltså shiamuslimer på ledande poster. Och de är inte bara vanliga shiamuslimer, de är shiitiska islamister. Nuri al-Maliki kommer till exempel från Da’awapartiet, bildat 1958. De flesta medlemmarna i Da’awapartiet anslöt sig till de iranska trupperna under kriget. Flera medlemmar i den irakiska regeringen är dessutom iranska medborgare. Detsamma gäller högre tjänstemän och militärer. Shiaislamister förföljdes av Saddam och levde därför i exil i Iran. De kom tillbaka efter USA:s invasion.

Irak är det enda arablandet i vår tid med en shiitisk dominans. Om man inte räknar Syrien förstås, vars politiska och militära elit till stor del kommer från det alawitiska samfundet, och alawismen är en heterodox gren av shiaislam. För att man inte också ska förlora Syrien till Iran har USA – motvilligt och valhänt – underblåst det sunniislamistiska upproret. Notera att jag skriver sunniislamistiska och inte sunnitiska. Stora delar av den sunnitiska befolkningen står antingen utanför upproret eller tar aktivt parti för regeringen. Det är framför allt ur den av wahhabismen influerade miljön som upproret hämtar sina aktivister.

Wahhabismen, som av sina anhängare kallas salafism, är statsreligion i Saudiarabien och är en särskilt elakartad form av bokstavstrogen och intolerant sunniislam, avskydd av många sunniter. I boken Fundamentalisternas kamp (Ordfront, 2003) beskriver Tariq Ali – inte utan humor – wahhabismens uppkomst. Han berättar om Muhammad ibn Abdul Wahhab (1703-1792), ”son till en lokal teolog, född i den lilla och relativt välmående oasstaden Uyayna”. Få i hans omgivning kunde nog ana att den lokale teologens anhängare skulle komma att bli den arabiska halvöns härskare, att man skulle upptäcka olja och att inkomsterna skulle göra honom till en central gestalt i en global, missionerande rörelse med inflytande över hundratals miljoner människors tänkande. Muhammad ibn Abdul Wahhab ingick en pakt med hövdingen Saud och tillsammans skulle de rensa landet från ”avgudadyrkan”. Det innebar krig mot andra muslimer: sufierna och shiiterna.

Det nya Irak är i praktiken en del av det så kallade ”radikala lägret” bestående av Iran, Syrien och Libanon. De ”radikala” staterna har alla en sak gemensamt: shiismen har en stark ställning. Radikalism ska i detta sammanhang inte tolkas i betydelsen “religiös fanatism” – det är inte shiitiskt nit som gör att de kallas radikala – utan som motstånd mot USA-imperialismen.  Den mest religiöst fanatiska staten av alla, Saudiarabien, ska enligt detta sätt att tänka räknas till “det moderata lägret”. På senare tid har det uppstått sprickor i detta schema. USA har inlett förhandlingar med Iran och blivit allt mindre entusiasiskt i sitt förhållande till det syriska upproret.

Den minskade entusiasmen beror på att det blir allt mer uppenbart för världen att de militanta wahhabiterna, vare sig de kallar sig Al-Qaida eller inte, är den enda kraften att räkna med på marken. Det finns ingen, inte en enda, sekulär och demokratisk väpnad grupp i Syrien som strider mot regeringen, allt som finns är olika nyanser av wahhabitisk jihadism. I de områden som idag kontrolleras av rebeller ser det ut som Somalia under Al-Shabab eller Afghanistan under talibanerna. Halshuggningar, stympningar, prygel. I det läget måste USA välja de mindre dåliga grupperna, det vill säga de som visserligen är religiösa extremister, men som inte kan tänkas rikta sina vapen mot amerikanska intressen, men dessa ”moderata” blir färre och svagare för varje dag som går. Huvudparten av rebellgrupperna är både anti-Assad och anti-USA.

Medan jag skriver detta är den starkaste rebellgruppen i Syrien Islamiska staten i Irak och Levanten (Islamic State of Iraq and the Levant eller ISIL). Den vill, som namnet antyder, upprätta en ren och homogen wahhabitisk teokrati, kallad kalifat, som ska omfatta både Irak och Syrien. Krigarna finns på båda sidor och gränsen och består av hängivna wahhabiter från hela världen, även från väst. ISIL uppstod 2004 under namnet Al-Qaida i Irak, efter ett par år bytte den namn till Islamiska staten Irak.

ISIL uppfattar sin kamp som ett rättfärdigt krig eller jihad för ”Guds rena tro”, det vill säga en qaidistisk tolkning av wahhabismen. Demokrati uppfattas som en styggelse. I propagandan beskriver de sina fiender, de syriska och irakiska regeringarna, som delar i ett ”persiskt”, shiitiskt rike, som sträcker sig från Beirut, via Damaskus och Bagdad, till Tehran. Eggade av framgångarna i Syrien har terrorn i Irak eskalerat. Under julhelgen gick självmordsbombare till attack den övervägande kristna Bagdad-stadsdelen Dura. Många gudstjänstfirare dog och skadades. Det går knappt att skilja mellan upproren i Irak och Syrien. Samma rörelse, samma ideologi, verkar på båda sidor om gränsen. Två fronter i samma krig.

Sammansmältningen av rebellgrupperna i Irak och Syrien sker parallellt med att de syriska och irakiska regeringarna kommer närmare varandra. Majoriteten av Iraks befolkning är shiamuslimer, vilket gör dem till en minoritet i arabvärlden. Hundratals år av förtryck har gjort att de känner en frändskap med alawiterna i Syrien, en annan ”kättersk” grupp med liknande erfarenheter. Men känslan av att vara utsatta för ett gemensamt hot från den wahhabitiska dödsmaskinen gör att alla minoriteter utvecklar en inbördes sympati, som också innefattar sufier, druser och kristna. Shiiter och kristna irakier kommer samman och sörjer sina offer och reser flaggor med ikoniska bilder på Imam Ali och Kristus Jesus sida vid sida. Ali är shiismens helgon par excellence.

USA-imperialismen stödde upproret i Syrien i hopp om att slå ut den svagaste länken i ”den shiitiska halvmånen” från Libanon till Iran, men det verkar som om resultatet lika gärna kan bli det rakt motsatta: ett starkare Iran. Frågan är om USA kanske har gett upp hoppet. Det fruktansvärda monster man varit med om att skapa, de wahhabitiska rebellgrupperna och särskilt ISIL, går inte att kontrollera. Visst vill man stävja Irans inflytande, men till vilket pris?

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Året som gått. Krönika i Tidningen Kulturen

Skymning öfver UpsalaIdag (29/12 2013) publiceras min första krönika i Tidningen Kulturen. Jag har ambitionen att hinna med en i veckan. Den första handlar om året som gått, uppgörelsen med islamismen och min nya debut som poet med diktsamlingen Skymning öfver Upsala. Läs här

Året som gått

Det var en stor händelse. Jag skulle få två dikter publicerade i tidskriften Allt om Böcker, som inte finns längre. De vill också ha ett porträtt. Jag rörde mig i utkanten av det så kallade Hjärnstormsgänget, till vilket fotografen Michael Normann hörde, och frågade honom.

Han antog uppdraget och det var inte en liten sak: Michael hade varit en ledande författar- och konstnärsporträttör i svensk press. Han hade plåtat Tomas Tranströmer, Bruno K Öijer och Mare Kandre. Vi promenerade upp till Domkyrkans port där jag intog en nonchalant pose. Jag ville se ut som Rimbaud hade gjort om han varit med i en Humphrey Bogart-film.

Dikterna infördes i nr 4/5 1996. Jag kallade dem ”Ekfraser av okända verk”. Jag undertecknade med namnet Eugene i stället för Mohamed. Jag hade just läst Papa Goriot och fascinerats av Eugene de Rastignac. Han hade svart hår och blå ögon, liksom jag. Han var hungrig på kvinnor och ära, liksom jag.

Det var 1900-talets fin de siècle och vi, den ironiska generationen, upplevde vår dekadenta storhetstid. Efter en kväll på Barowiak gick man hem till en lika svartklädd vän, drack rödvin och tittade Pasolinis Salò på VHS tills solen gick upp. Man fick röka på caféerna och tapeterna var gula.

Michael Norrman gick bort påsken 2013. Poeten Magnus Ringgren, som också hörde till Hjärnstormsgänget, skrev en dödsruna i Upsala Nya Tidning den 20 augusti. ”Han dog ensam”, skriver Ringgren. De två dikterna i Allt om Böcker återpublicerade jag i diktsamlingen Faraos förbannelse, som gavs ut 2007 på Ruin förlag.

Jag svärmade alltså kring denna grupp äldre konstnärer, poeter och kritiker. Michael Norrmann kallade mig för ”unge herr Rimbaud”, inte utan ironi. Jag hade en besvärlig attityd, alltför stora anspråk och alltför yviga gester. Ni som anser att jag är egocentrisk idag, ska veta att det är ingenting mot hur jag var.

Men jag har faktiskt något gemensamt med Rimbaud och det säger jag inte för att förhäva mig. Vi har båda besökt helvetet och kommit tillbaka igen. En resa till antisemitismens, vansinnets, förvirringens, den religiösa extasens och konspirationsteoriernas helvete. Inte kan det ha varit detta Rimbaud menade när han manade oss att förvirra våra sinnen och hänge oss åt galenskapen?

Rimbaud har beskrivit sin vandring genom de infernaliska landskapen i skriften Une Saison en Enfer (1873). Min tid i helvetet började årsskiftet 2008-2009 när jag bestämde mig för att bli ”islamist”. Det var ett stort misstag, som skadade både mig och andra. Men kanske var det en nödvändig del av min utveckling. Det kanske inte fanns någon lättare väg att skaffa mig de insikter jag har idag. I Une Saison en Enfer redogör Rimbaud för vilken idiot han anser sig ha varit. Jag blottar mina synder i småskriften En opieätares bekännelser i augusti 2012 och sedan i Därför lämnade jag islamismen i juni 2013.

I september 2013 gav jag efter några års uppehåll diktsamlingen Skymning öfver Upsala på Björkmans förlag. Den fick bra kritik. 2013 var året då jag hittade tillbaka till poesin, ja, till den unge mannen på fotot som stod och rökte i Domkyrkans port. Och det var året som fotografen dog. Jag ser fram emot 2014 med tillförsikt. Jag känner att jag har hittat en riktning, jag känner mig själv bättre och ser klarare. Nu arbetar jag med nästa diktsamling som heter Natt öfver Upsala.

Läs mer om mina nya böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Saudiarabien – världens största producent av islamofobisk propaganda

I en krönika i tidningen Metro (16/12 2013) om nazistattacken i Kärrtorp oroar sig Göran Greider för att det sker en gradvis och smygande normalisering av högerextremism och rasism. På nazisternas hemsidor sprids antisemitism och islamofobi. Han tar upp situationen i flera europeiska länder samt i Ukraina och Thailand och avslutar med att konstatera: ”Javisst, i slutändan är alla dessa högerextremer allierade”.

Mina studier och erfarenheter i den islamistiska miljön har gjort mig ganska övertygad om att högerextremismen är ett universellt fenomen och inte begränsad till en särskild kultur eller religion, även om de olika grupperna inte alltid är allierade. Det finns nationalistisk, europeisk högerextremism, men också islamisk. Det märkliga med denna islamiska högerextremism, som överraskar många, är att den liksom sina europeiska släktingar, också är islamofobisk. Det värsta uttrycket för islamisk högerextremism i vår tid, wahhabismen, är förmodligen också den mest islamofobiska rörelsen. Åtminstone är den långt mer aggressiv i sin islamofobiska propaganda än Svenska Motståndsrörelsen (SMR).

Saudiarabien, en av USA:s närmaste allierade i Mellanöstern, producerar inte bara olja, utan också ideologi, wahhabismen, vilket gör det till världens största producent av islamofobisk propaganda. Nu är det så att wahhabiterna själva kallar sig salafiter, vilket kan orsaka förvirring. Men det är bara två namn på en och samma sak. Anhängarna kallar rörelsen salafitisk, andra muslimer kallar den wahhabitisk för att betona dess beroende av predikanten Muhammed ibn Abd al-Wahhab, som levde på den arabiska halvön på 1700-talet. Wahhabiterna själva erkänner ingen historisk utveckling. De följer bara ”sann islam”.

Kan en muslim vara islamofob? Ja, på ungefär samma sätt som en jude kan vara antisemit. Som Rasmus Fleischer skrev i en krönika nyligen (17/12). Fleischer citerar filosofen Theodor W. Adorno som förklarade att ”Antisemitismen är ryktet om judarna”. Den som sprider ryktet kan själv vara jude och behöver inte ens tro på det, menar Fleischer. Jag skulle vilja lägga till att det finns judar – jag har själv träffat och intervjuat dem – som faktiskt tror på ”ryktet”. Den judiske antisemiten betraktar sig som en ”bra jude” som varnar för de ”dåliga judarna” och deras osynliga, hotfulla makt. För dessa ”ryktesspridare” handlar det inte om ett generellt, traditionellt rasistiskt hat mot judar, utan om att vidarebefordra fördomar och konspirationsteorier.

De wahhabitiska islamofoberna ser sig de ”riktiga muslimerna” som varnar för de ”falska muslimernas” onda planer, lögner och sammansvärjningar. Dessa föreställningar kombineras ofta med klassiska antisemitiska föreställningar så att de ”falska muslimerna” står i förbund med ”judarna”, eller att deras former av islam, som olika uttryck för sufism och shiism, har ”hittats på av judarna”. I den wahhabitiska miljön sprider man till exempel något som kallas Qoms vises protokoll, en löjlig pastisch på det antisemitiska falsariet Sions vises protokoll, men denna gång är det shiiterna som i den iranska lärdomsstaden Qom smider ränker för att ta över världen. Shiismen påstås också ha grundats av en jude vid namn Abdallah bin Saba. I den islamiska islamfobin tar man till det judiska som en specialeffekt för att ytterligare demonisera ”de andra muslimerna” och ”avislamisera” dem.

Den wahhabitiska islamofobin angår oss i högsta grad eftersom sprids i moskéer och föreningar i Sverige, förutom att ha en stark närvaro på nätet. Den har blivit en viktig, kanske den viktigaste komponenten, i rekryteringen av krigare till Syrien. Ryktet om ”den andre muslimen”, den falske och förrädiske, som egentligen är otrogen men förklär sig, och de shiitiska och alawitiska ”avgudadyrkarna”, som hotar den rena och sanna läran.  Ryktet om sufierna som de inre fienderna, som underminerar islam i islams namn, och som därför är farligare än de yttre fienderna, de öppet otrogna judarna, vilka drar i trådarna bakom kulisserna. Denna islamofobiska propaganda har haft effekt: en hel hop unga män har rest från Sverige till Syrien för att strida mot ”den andre muslimen”.

När vi med Greider oroar oss över högerextremismens utbredning och normalisering bör vi betänka att också wahhabismen, som faktiskt är en stor rörelse i Sverige, ja, till antalet anhängare större än nazismen, även den är en form av högerextremism och därtill rabiat islamofobisk. Taimour Abdulwahab, vår förste självmordsbombare, som sprängde sig i Stockholm den 11 december 2010, var besatt av islamofobiska konspirationsteorier om ”den shiitiska faran” och de falska, avgudadyrkande muslimerna, som måste utrotas för att en ”ren” teokrati ska kunna upprättas.

Varför får wahhabiternas islamofobi så lite uppmärksamhet? Detta trots att den förföljer, diskriminerar och dödar tusentals människor. Kanske för att offren är muslimer i länder som Syrien, Irak, Pakistan och Somalia.

Läs även min intervju med Jan Myrdal: ”Saudiarabien är en wahhabitisk diktatur” (6/8 2012)

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Linn Spross – godis för uppsalanördar

Linn SprossHanna är tjugo och har börjat plugga statsvetenskap vid Uppsala universitet. Hon är en smådeppig intelligensaristokrat utan polare. Plötsligt uppenbarar sig Imagine och väcker och hänrycker henne. Hon är uppkallad ”Efter Lennon-låten, du vet.” Imagine vill göra revolution. Allt är möjligt och i rörelse. Det är 1968 igen, fast mer feministiskt och mycket mera queer. Man letar förgäves efter hyllningar till Mao och Ho Chi Min. Tänkarna som betyder något för huvudpersonerna i Linn Spross debutroman Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet (2013) är i stället feministerna Judith Butler och Donna Haraway.

Romanen har fått blandad kritik, men jag tycker om den. Förmodligen för att den är ganska bra, framför allt rolig, men mest för att jag som uppsalanörd glupskt stoppar i mig godiset Spross strör omkring sig: Kantorn, Rackarberget, Carolina, Odinslund, Gamla kyrkogården, Ofvandahls och så vidare. Jag uppfattar en blinkning mot Karin Boye och hennes berömda Carolinadikt i skildringen av det ståtliga biblioteket på backkrönet som ”förkrossande”, men också som ”en god moder att ty sig till, en källa till kunskap där man alltid är välkommen.” Som uppsalanörd är jag inte kräsen, jag slukar allt som har att stan med att göra, till och med pekoralen i gamla dammiga diktantologier.

Studentlivet har jag ett oklart förhållande till. Jag är akademikerbarn men har själv aldrig varit formellt inskriven. Däremot har jag gått på massor av föreläsningar. Nästan alla mina vänner är eller har varit studenter. Jag sitter också ofta och läser i Engelska parken eller på Carolina. När jag 1995 gav ut min första diktsamling Orientalisk sejd tänkte jag: ”Jag är poet, nu kan jag skita i utbildning”. Sen har det visat sig att livet som fri konstutövare inte var en dans på rosor. Det har blivit många skitjobb. För många.

Jag nämnde queer. 2013 kan vara sextioåttigt, men inte sextioåtta. Jag har precis läst romanen Äventyr i studentfabriken från 1978. Den handlar om en grupp killstudenter i början av 70-talet. Grabbigheten i romanen gör att den idag aldrig hade kunnat publiceras på något anständigt förlag. Det hoppar grodor ur munnen på dem som hade fått Zlatan att rodna. Och vi talar alltså om radikala killar som delar ut Vietnambulletinen och ifrågasätter den borgerliga hegemonin på universitetet, inte om några unga gubbar. Spross ”brudighet” känns samtidspulsig och uppfriskande.

Grundläggande studierDen är som sagt – med sina mörka stråk – också underhållande. Hanna jobbar på ett café, Imagine undrar vad hon ska med pengar till. ”Alla kan ju inte göra som du”, svarar Hanna, anspelande på Imagines snattande. ”Varför inte det?” frågar Imagine och svarar själv: ”För att annars skulle inte kapitalismen fungera?” och  ”anlägger en parodiskt bekymrad min”. ”Nej, det har du fan rätt i. Att jag inte tänkte på det. Vilken fasa.”

Linn Spross har i en intervju sagt att hon hoppas få 15-åriga brudar som läsare. Det tycker jag de ska göra, bara de inte omsätter Imagines läror i praktiken. Det finns klokare sätt att göra revolution. Även om Folkes livs på Rackarberget, som Imagine plockar sina varor på, tar ockerpriser. Folkes livs är sannerligen inte Folkets livs.

Läs Bokhoras recension här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter