För att förstå konflikten i Syrien bör man läsa böcker

Araber och arabismDet har visat sig att en svensk aktivist inom Muslimska brödraskapet, som tidigare arbetat som imam vid moskén på Medborgarplatsen i Stockholm, Haytham Rahmeh, numera leder en terrorgrupp i Syrien. Avslöjandet förvånar mig inte det minsta. Jag har följt konflikten i Syrien sedan den allra första början och jag har god kännedom och vilka krafter som dominerar inom oppositionen. Jag har studerat islam och islamism, utforskat muslimska miljöer både i Sverige och utomlands, samt har många personliga muslimska kontakter.

Jag smålog därför för mig själv när jag hörde anhängare av Muslimska brödraskapet, vars ideologi jag känner väl till, i svensk teve talade om att man ville ha ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter” i Syrien. Jag följde ju samtidigt samtalen i moskéerna, på muslimska internetforum, Facebook och Twitter och visste att både demokrati och mänskliga rättigheter hade en mycket låg prioritet i dessa kretsar. Jag har faktiskt träffat Haythem Rahmeh i Stockholmsmoskén, ett fäste för Brödraskapet i Sverige som drivs av Islamiska förbundet. Ordförande är Omar Mustafa.

Konflikten är inte heller ny. Tyvärr kommer det sällan fram i medierna att det senaste upproret – om än det värsta – bara är det senaste i en rad av liknande uppror. Jag känner till det eftersom jag inte bara har förlitat mig på medierna utan har gått till biblioteket och läst böcker, bland annat några som är skrivna av islamologen Jan Hjärpe, arabisten Ingmar Rydberg och Mellanösternkännaren Ingmar Karlsson.

I dessa böcker kan man läsa om en ideologisk konflikt som sträcker sig ända tillbaka till Syriens bildande som modern nationalstat. Ska Syrien vara en islamisk eller sekulär stat? I boken Gud med oss. Religion och politik i Mellanöstern (1984), kapitlet ”Alawiterna – en religiös minoritet vid makten” (s. 166-183), beskriver Ingmar Karlsson den hänsynslösa fundamentalistiska terror, som drabbade Syrien under mitten på 1970-talet fram till början av 1980-talet:

”För de sunnitiska fundamentalisterna, som stod bakom dessa attentat, var regimen Assad ett trefaldigt kättarstyre dels på grund av Baathpartiets sekulära ideologi, dels därför att Assad var alawit, dels därför att regimen lierat sig med det gudlösa Sovjetunionen.”

Den beskrivningen är fortfarande aktuell. Man behöver bara byta ut ”Sovjetunionen” mot ”Ryssland”. Så här skildrar Jan Hjärpe, i boken Araber och arabism (2002), hur det gick till när Hafiz al-Assad, den föregående presidenten och Bashar al-Assads far, slog ner ett tidigare uppror i staden Hama:

”I februari 1982 slog Hafiz al-Asad, Syriens härskare, till mot islamisterna och Muslimska brödraskapets revolt. Det ledde till massakern i Hama, med många dödade. Försiktiga siffror talar om 20 000, förmodligen var det fler. Konflikten har flera olika aspekter. En av dem är att ledningen i Syrien, särskilt inom officerskåren, är dominerad av alawiter, dvs. de tillhör den shiitiska minoriteten i landet. Sedan kan man alltid diskutera om alawiterna-nusayrierna utgör en annan religion eller konfession än shiitisk islam. Det är i alla fall en distinkt grupp i Syrien. I islamisternas-Brödraskapets propaganda mot Asad och ledningen i Syrien gav man spridning åt den fatwa som Ibn Taimiya skrev för sex och ett halvt sekel sedan, och där han förklarade nusayrierna för icke-muslimer, avfällingar, och det utan dhimmi-status [fredade icke-muslimska grupper], och alltså illegitima i ett islamiskt land.” (Araber och arabism, s. 148).

I boken De arabiska revolutionerna (1975) tecknar arabisten Ingvar Rydberg en bakgrund till dagens situation. En av de saker som lett till missnöje inom den sunnifundamentalistiska miljön är det faktum att religiösa minoriteter, ”otrogna” och ”kättare”, i Syrien har kunnat leva som jämlikar med sunnimuslimer. Detta upplevs som förödmjukande och i strid med en chauvinistisk och intolerant tolkning av islam. Baathpartiets sekulära ideologi erbjöd en möjlighet för icke-sunniter, som diskriminerats och förföljts i hundratals år, att avancera i samhället.

”Det kan också ha berott på partiets sekularism, som gjorde Baath tilltalande även för icke-ortodoxa muslimer. I varje fall var det just tack vare Baath – framför allt partiets avdelning inom armén – som representanter för dessa minoriteter skulle svinga sig upp till toppositioner i den syriska staten tjugo år senare, något som verkligen var svårt att förutse i 40-talets Syrien.” (s. 55)

”De ortodoxa muslimernas traditionella misstro mot det sekularistiska Baath hade fördjupats av ett års Baathstyre. Den marxistiska jargongen i det nya partiprogrammet verkade ytterst frånstötande på dem.” (s. 137)

”Det  bristande förtroendet, som hade såväl sociala som religiöst-ideologiska skäl, härrörde från förhållandet att partiet kommit att domineras av de heterodoxa minoriteterna, i första hand alawiter, i andra hand druser, i tredje hand ismailiter och kristna.” (s. 137)

År 1964 utbröt ett sunnifundamentalistiskt uppror, liknande det vi ser idag:

”Våren 1964 kom den första raden revoltförsök mot Baathregimen. Våldsamma strejker och demonstrationer svepte fram över städerna. Den blodigaste sammandrabbningen kom inte oväntat i det fromma Hama, där agitationen bland studenterna utnyttjades av imamerna som från moskéernas minareter manade till uppror. Arméförband bombarderade den största moskén. Den aktivaste kraften bakom upploppen var Muslimska brödraskapet, som var bäst organiserat bland den lägre medelklassen och hade den stora fördelen gentemot de gamla högerpolitikerna att inte förefalla representera bara personliga och materiella intressen.” (s. 138)

År 1973 var det dags igen:

”Våren 1973 svepte våldsamma oroligheter fram över de syriska städerna, då en religiös opinion gick till storms mot regeringen för att den i den nya permanenta konstitutionen underlåtit att nämna att islam var statens religion. I Hama plundrades Baathpartiets högkvarter.” (s. 226)

”Oroligheterna visade vilken animositet städernas traditionella medelklass fortfarande känner mot den sekularistiska Baathregimen. Speciell misstänksamhet väcker det faktum att makten till stor del ligger i händerna på alawiter, vilka dessa ortodoxa muslimer överhuvud inte betraktar som riktiga muslimer.” (s. 226)

Den dominerande kraften inom den syriska oppositionen – nu liksom förr – är den sunnitiska islamismen. Notera: inte sunnismen, utan den sunnitiska islamismen. Stora grupper sunniter delar inte Muslimska brödraskapets och andra islamistiska rörelsers ideologi, utan stödjer den nuvarande regeringen. De vill leva i en stat med lika rättigheter och skyldigheter för alla medborgare oavsett religion.

Det finns visserligen en opposition som är sekulär och demokratisk, men denna är mycket liten och i praktiken betydelselös. Det finns även oppositionella med alawitisk eller kristen bakgrund, men de är ytterst få. Det som betyder något är de väpnade grupperna på marken och dessa består uteslutande av sunniislamister. De områden som kontrolleras av rebellerna ser ut som i Afghanistan under talibanerna eller i Somalia under Al-Shabab. Sekulära och demokratiska grupper har inget att säga till om. Den verkliga striden står mellan regeringen och sunniislamisterna.

Slutligen vill jag återigen rekommendera alla som vill förstå konflikten i Syrien att läsa Jan Hjärpes, Ingmar Rydbergs och Ingmar Karlssons böcker. Med hjälp av litteraturförteckningarna kan man också söka sig vidare till andra författare och titlar.

Den syriska tragedinDen syriska tragedin

I början av konflikten startade jag en grupp på Facebook med namnet ”Vi är emot imperialistisk inblandning i Syrien”. Den har i dagsläget omkring 1600 medlemmar och är den största och mest aktiva syriengruppen på Facebook. De flesta medlemmarna är svenskar med syriskt ursprung. Ett bra sätt att få aktuell information om vad som händer i Syrien, men också om freds- och solidaritetsarbetet i Sverige (demonstrationer, möten, föredrag m. m.), är att ansluta sig till gruppen här

I boken Den syriska tragedin (december 2012) ifrågasätter jag den förenklade och svartvita bilden av konflikten i Syrien som en motsättning mellan ”folket” och ”diktatorn”. Jag menar att oppositionen i själva verket till stor del består av djupt antidemokratiska, religiöst fundamentalistiska krafter.Köp den här

Läs mer om mina böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s