Karin Boye: ”Ökenvandraren”

ÖkenstadenKarin Boye låg i Uppsala när hon debuterade 1923 med diktsamlingen Moln. Hon kom till staden hösten 1921. I en av samlingens kändare dikter hyllar hon universitetsbiblioteket Carolina Rediviva: ”å Carolina min vän, bakom björkens frostiga ris”.

Sedan en tid tillbaka har hon fått ett bibliotek uppkallat efter sig, i Engelska parken-komplexet på Thunmansvägen 3. Jag sitter där och arbetar ibland. Det är bättre än Carolina på så vis att det finns kafferum med mikrovågsugnar. Hemlighuset ligger också närmare den tysta läsesalen. Man slipper gå så långt ifrån sin dator, vilket känns tryggare. På Carolina har det hänt att datorer blivit stulna av en före detta ledarskribent på Svenska Dagbladet som gått ner sig på tjack. En sorglig historia.

Redan våren 1924 fick Boye ut sin andra diktsamling. Den hette Gömda land. I en recension i den nyss startade studenttidningen Ergo hette det att Karin Boye i sin diktsamling var ”krystad och tungomålstalande”, och det framhölls att hon ”borde söka ord som anstår hennes ålder, kön och betydelse.” Hon var den enda kvinnliga studenten, studentskan, i grekiska.

Det var inte alltid så lätt att vara kvinnlig student på 20-talet, har Karin Boye berättat. På föreläsningarna i grekiska, som sagt ett särskilt mansdominerat ämne, tyckte sig Karin betraktad som ”en besynnerlig avart av släktet människa”. Även Härdarna (1927) är skriven i Uppsala. Man visste vem hon var och mer än så. Hennes biograf, Margit Abenius, skrev: ”Hon visste att hon lästes i de små vindskuporna.”

Karin Boye var föremål för beundran från en ung poet som hette Nils Svanberg. Men Karin var mer förtjust i hans bror, Victor Svanberg, sedermera professor i litteraturhistoria. Min mor hade honom som lärare på 60-talet.

I Uppsala sökte hon sig till radikala, socialistiska studentkretsar. Hon blev medlem i Clarté. Hon var också en religiös grubblare. En period var hon kristen, en annan mycket kort period buddhist. Men hon måste ha kunnat något litet om islam även om hon aldrig konverterade till den religionen. I följande dikt, som trycktes i För trädets skull (1935), kan man höra ekon ur Koranen. Hon hade förmodligen läst den i orientalisten K. V. Zetterstéens översättning (1917). Men i dikten finns också annat som tyder på inflytande från sagosamlingen Tusen och en natt.

Ni väger med falska vågar
och mäter med falska mått,
inte inför kadin, som dömer brottslingar,
men för Allah, Allah, välsignat vare hans namn,
han som har skapat livet.

Tusen dadlar köper ni för en liten pärla,
men jag, som hungrade i öknen,
är led på mitt pärlsydda bälte,
som ingen näring ger,
och jag, som försmäktade i sanden,
återfinner icke prakten i mitt dolkfäste,
sirat med juveler,
som ingen törst släcker.

Ännu i denna minareternas stad, långt från öknen,
bugar jag icke för de stolta portalerna,
de gyllene grindarna,
men väl för de ringa, för de avsides brunnarna,
dit dammiga herdar leder sina hjordar,
när de kommer med mjölk om kvällen.

Som illustration till dikten har jag valt ett verk av fransmannen Edmund Dulac (1882-1953). Han hör till mina favoriter. Han illustrerade en engelsk utgåva av Tusen och en natt 1907.

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s