Därför lämnade jag islamismen. Viktor Rydberg och den franska revolutionen

Därför, omslag2I småskriften Därför lämnade jag islamismen (juni 2013) gör jag ett försök att förklara vad jag menade med begreppet ”islamism” och varför jag så småningom helt lämnade denna tankeströmning till förmån för sekularismen. Den är delvis en fortsättning på den självkritiska småskriften En opieätares bekännelser, som kom ut i augusti 2012.

Jag tar också upp konflikten i Syrien, Omar Mustafa-affären, palestinafrågan och protesterna mot AKP-regeringen i Turkiet våren 2013. Men huvudtemat är kampen mellan reaktion och progression och hur den moderna, sekulära världen har växt fram parallellt med en ny, ”faustisk mentalitet”. Doktor Faustus var enligt legenden en lärd renässansmänniska som sålde sin själ till Satan i utbyte mot all världens kunskaper.

En författare som jag återkommer till är Viktor Rydberg och hans roman Den siste atenaren (1859). I den förklarar författaren att den reaktionära mentaliteten karakteriseras av ”from undergivenhet” medan den progressiva mentaliteten, som han kallar ”hellenism”, strävar efter att göra människan ”myndig”. Han ser denna ”hellenism” som den viktigaste drivkraften i den franska revolutionen. Människan vågar lita till sitt eget förnuft i stället för att bara underordna sig auktoriteter.

Jag uppfattar denna progressiva mentalitet i Rydbergs mening som identisk med den faustiska mentalitet som genomsyrar den moderna kulturen. Faust skulle få tillgång till alla världens kunskaper, men när han lämnade jordelivet, skulle den onde ta hans själ till helvetet. Faust valde kunskapen. Han valde livet här på jorden. Han offrade himlen. Det är märkvärdigt att Goethe, som arbetade hela sitt liv med Faustdramat, i Mefistofeles såg en symbol för den franska revolutionen.

Clarte, RydbergI tidskriften Clarté nr 4-5/1934 (s. 28-29) hittar jag en kort artikel av den vänsterradikale litteraturvetaren Victor Svanberg. Artikeln heter ”Tre svenska diktare om revolutionen. Kellgren, Tegnér, Rydberg”. I Tyskland hade nazisterna precis tagit makten. I samma nummer finns en artikel signerad ”Socialistiska tekniker” med rubriken ”Därför är nationalsocialismen reaktionär”.

”I dessa dagar, då tankefrihet och yttrandefrihet hotas, är det nyttigt att läsa ett och annat som förr kunde tänkas och tryckas i vårt land. Jag har valt tre uttalanden om den största samhällsomstörtningen före vår egen tid, om den revolution som förde borgardömet till makten i samhället.”

Jag hoppar över Kellgren och Tegnér och går direkt till Rydberg:

”Viktor Rydberg brukar framställas som Tegnérs arvtagare. Det är sant, och icke minst sant är det av den anledningen att även Rydberg hyllade revolutionen som en kamp för ljuset. Hans ungdoms storverk, Den siste athenaren, hade, när den först kom ut, ett förord som ställer mot varandra framåtskridandets och reaktionens evigt kämpande härar. Det heter där:

’Alla nya idéer födas med smärta till världen, och det vore lika orätt att förebrå idéen detta som att förebrå barnet de plågor det kostat sin moder. Man må således icke fördöma kyrkan, om man får se, att hon ofta segrat genom avskyvärda medel, att hon värmt sina blodbestänkta händer vid kättarbål, och att hennes målsmän ofta varit samvetslösa, vederstyggliga personligheter. Man må ej heller förebrå de idéer, som genom franska revolutionen blivit världsmakter, vad åtskilliga revolutionens heroer brutit. Sjelve Marat är dock en plastisk gestalt, en på den besegrade Python hånfullt trampande Apollon, när man jämför honom med åtskilliga av kyrkans helgon.’

Det kom en tid, när Rydberg tog bort detta förord i nya upplagor av sin ungdomsroman. Men innan han dog, satte han in det igen, och i Lukanus marterad uppmanade han kommande unga generationer att fullfölja den kamp han själv ångrade att ha uppgivit:

Jag skulle ha lytt mitt hjärtas bud
jag skulle ha sjungt en konstlös och förtvivlad dikt,
sjungt den på torg och gator till förtvivlans barn:
Upp slavar, mina bröder! Upp till kamp och död
för eder frihet, arvingar av Spartakus!

Det skymmer för min syn, knappt kan jag sjunga mer;
men hör mig sångare, som kommer efter mig!
Sjung ljuvt för hjärtan, som behöva vila ut,
men giv din sång ett brännjärn även i dess hand
att sveda i de uslas kött dess märke in.”

Det fina omslaget (jag är partisk), ett montage med Delacroix’ ”Friheten på barrikaden” i förgrunden och Jean-Pierre Louis Laurent Houels ”Stormningen av Bastiljen i bakgrunden, är gjort av Manuel Nilsson. Köp Därför lämnade jag islamismen här

Tidigare omnämnanden av Därför lämnade jag islamismen

Vitterbladet recenserar Därför lämnade jag islamismen

Tidningen Kulturen recenserar Därför lämnade jag islamismen

Tidningen Dagen rekommenderar Därför lämnade jag islamismen

Första recensionen av Därför lämnade jag islamismen

Andra recensionen av Därför lämnade jag islamismen

”Normen var för snäv”. Jag intervjuades i Radio Uppland

Svensk Tidskrift recenserar Därför lämnade jag islamismen

Vem är jag idag? Läs här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s