Opieätaren utan karaktär

Fröken JulieI den självbiografiska och självkritiska småskriften En opieätares bekännelser (augusti 2012) skriver jag:

”För Strindberg var ‘karaktärslöshet’ något mycket positivt. Med karaktärslös menade han en människa som hela tiden är öppen för nya kunskaper och kan byta åsikt, som aldrig slutar vara nyfiken.” (s. 20)

I förordet till kammarspelet Fröken Julie (1888) diskuterar Strindberg begreppet karaktär:

”Vad karaktärsteckningen angår, har jag gjort figurerna tämligen ‘karaktärslösa’ på följande grunder:

Ordet karaktär har under tidernas lopp fått flerfaldig betydelse. Den betydde väl ursprungligen det dominerande grunddraget i själskomplexet, och förväxlades med temperament. Sedan blev det medelklassens uttryck för automaten; så att en individ, som en gång för alla stannat vid sin naturell eller anpassat sig till en viss roll i livet, upphört att växa med ett ord, blev kallad karaktär, och den i utveckling stadde, den skicklige navigatören på livets flod, som icke seglar med fasta skot, utan faller för vindkasten för att lova upp igen, blev kallad karaktärslös. I förringande bemärkelse, naturligtvis, emedan han var så svår att infånga, inregistrera och hålla vård över. Detta borgerliga begrepp om själens orörlighet överflyttades på scenen, där det borgerliga alltid härskat.” (Legenda, 1986, s. 83-84)

Köp En opieätares bekännelser här

Läs om mina böcker här

Vem är jag idag? Läs här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s