Min förste porträttör har gått bort

Unge herr RimbaudDet var en stor händelse. Jag skulle få två dikter publicerade i tidskriften Allt om Böcker. De vill också ha ett porträtt. Jag rörde mig i utkanten av Hjärnstormsgänget, till vilket Uppsalafotografen Michael Normann hörde. Han tog uppdraget och jag intog en nonchalant pose i Domkyrkans port.

Dikterna infördes i nr 4/5 1996. Jag kallade dem ”Ekfraser av okända verk”. Då använde jag förnamnet Eugene i stället för Mohamed. Jag hade just läst Papa Goriot och fascinerats av Eugene de Rastignac. Han hade svart hår och blå ögon, liksom jag.

Det var 1900-talets fin de siècle och vi, den ironiska generationen, upplevde vår dekadenta storhetstid. Efter en kväll på Barowiak gick man hem till en lika svartklädd vän, drack rödvin och tittade Pasolinis Salò på VHS tills solen gick upp. Man fick för övrigt röka på caféerna. Tapeterna var gula.

Michael Norrman har gått bort. Lyrikkritikern Magnus Ringgren, som också hörde till Hjärnstormsgänget, skrev en dödsruna i Upsala Nya Tidning (”Han förevigade författarna”, 20/8 2013).

”Våren 1985 bad Michael Normann mig om en lista på författare. Han ville pröva sig som porträttfotograf. Jag minns att vi träffade en ung Ola Larsmo i Stadsträdgården en grön eftermiddag för att ta bilder. Tidigt kom också en svit på poeten Willy Granqvist.”

”Under ett decennium var Michael Normann ledande vad gäller författar- och konstnärsporträtt i svensk press. Han var noggrann. Han läste. Sessionerna blev långa och privata. Många av modellerna blev hans vänner. Minnesvärda är bilderna av Tomas Tranströmer, Bruno K Öijer och Mare Kandre. Bilderna hade nerv, de var händelser mera än tillstånd.”

”Micke blev sjuk och plåtandet rann bort från honom. När han efter många år fick en diagnos och en vettig behandling hade fotot bytt teknik, och eftersom han var perfektionist och inte ville gå i lära igen kunde han aldrig erövra den digitala bildvärlden. Fler sjukdomar tillstötte, och de sista åren levde han i ständig och olidlig smärta. Han dog i påskas. Han dog ensam.”

De två dikterna i Allt om Böcker återpublicerade jag i diktsamlingen Faraos förbannelse, som gavs ut 2007 på Ruin förlag.

Film

Biografen slocknar och ut
haltar mångubben
på ett torg utan horisont
hand i hand med sömngångaren
som innanför ögonlocken
ser flimra – Dikten
på en genomskinlig filmduk
vitpudrad i ansiktet
med spår av aska
som funnen i Pompeiji
kliver han på en droska
rullar över Jernbron
och in i drömmen utan horisont

Tavla

Den nakna ängeln
som kastar sig ut ur muren
utan att falla
är kedjad vid en gloria
runt halsen och
slagen i järnkors
som skär i de vita brösten
Blod svärtar oblatögonen
och regn, åska
bleker färgerna
men vingarna, färgade som himlen
faller oskadda i döden

Sista gången jag mötte Michael var på Carolina Redivivas café. Det var två eller tre år sedan. Jag minns inte. Han var på strålande humör, ganska drucken. Vi talade om Jämtland. Han hade rötter där, liksom jag på min mors sida. Han skämtade.

Läs Magnus Ringgrens dödsruna här

I början av september släpps min nya diktsamling Skymning öfver Upsala. Läs mer här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

En reaktion på ”Min förste porträttör har gått bort

  1. Pingback: Pasolini: ”Och idag, ska jag säga er” | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s